sep
Efter 233 km och massa backar blev det faktiskt vila i måndags. Ok jag cyklade 21 km. Så nästan. Startade om med 5 kilometers jogg innan frukost i tisdags. En sträcka jag egentligen tycker är för kort för att snöra på mig skorna men ibland går man ifrån sina principer.
Efter jobbet hängde jag hos pappa,bytte om till tävlingskläder och hämtade min cykel hos syrran. Kröp runt lite med Connie på golvet även om jag inte hade tid. Trodde ändå att jag hoppade på cykeln i tid men insåg när jag rullade ut på gatan att så var inte fallet. Det blev bli riktigt tight. Skulle jag ha cyklat i min vanliga fart hade jag kommit fram 3 min innan start.
När jag var vid Klinga visste jag inte om jag skulle hinna så jag fick trycka på ännu mer. Men det gick. Som tur var hade jag redan nummerlappen på magen och fem minuter innan start sladdade jag in och byte snabbt om till löparskor. Många löpare hade dykt upp denna kväll då Tjalve förlagt sin träning till broarna runts sista deltävling. De flesta stod redan startklara och jag bad Oskar om hjälp med att starta min nya fina löparklocka från Suunto. Ordentligt uppvärmd, 50 minuter på cykel i högt tempo, sprang jag iväg med de andra längs den välbekanta banan. Efter 100 meter passerar jag Julia även om jag trodde hon skulle springa om mig senare.
Att springa broarna runt vid denna tid på året är ingen rolig historia. Man är inte ensam runt strömmen. I sällskap har man en miljard små flugor som bor i träden och inte lämnar någon ifred. Det gäller att kisa, stänga munnen och inte andas när man har turen att upptäcka en svärm innan det är försent. Denna rutin hade inte alla arbetat in och det var mycket hostande och frustande från medtävlande. Löpningen gick riktigt bra och jag hade många löpare som jag visste skulle komma under 20 minuter bakom mig, och ingen Julia syntes till. Dessutom hade jag Grip inom synhåll hela tiden och han siktade på 19 minuter. Det rullade på och jag kände mig stark. Den lättlöpta biten efter campingen gick snabbt och även backen efter tre kilometer. Sedan var det bara sträckan tillbaka längs strömmen. Jag stängde munnen igen och intalade mig att trappan i slutet inte är så hemsk. Publiken vid 500 meter kvar ger alltid lite extra energi och sedan var det nästan klart. Sprang upp för trappen och lyckades även få till någon form av spurt.
Äntligen. Jag vann och fick till mitt pers som blev 19:28 på denna rätt tuffa, fem kilometer långa utmaning. Jag spöade den tid på 19:34 som jag gjorde 2010. Det går bra nu. Låter kanske inte som någon revolutionerande tid på sträckan, men jag tippar på att det skulle ha blivit nedåt 19 minuter på bana, vilket jag aldrig lyckats med än. Jag var väldigt glad och sprang hem med säsongens bomullströja för flitigt deltagande som i alla fall kommer göra min mamma glad.
Såhär såg det ut när jag sprang 2010. På bilden har jag ännu inte satt mitt pers på maraton eller ens funderat på att springa något så knäppt och långt som ultra. Så det kan gå.
Att springa bra på en tävling efter en hård vecka på 23 mil och dessutom i terräng mina ben inte är vana vid kan tydligen vara bra uppladdning. Faktum är att jag är som bäst när jag tränar hårt. Att vila mig i form skulle få mig att rosta ihop. Men jag måste erkänna att mina vader inte var helt nöjda när jag skulle gå och lägga mig på kvällen.
I onsdags startade jag dagen med 15 km innan frukost. I dimman. Man såg knappt handen framför sig, men vaderna hade fått sova ut och gjorde sig inte påminda. På kvällen slog jag rekord igen. Tränade vattenlöpning i två timmar. Två timmar i en inomhuspool. Detta kan man tycka är en hel evighet. Det är det också. Men om man har sällskap går det väldigt bra. Blev två trevliga timmar i sällskap med Charlotta och Jerker. En tant frågade om vi var ute och cyklade i poolen, och ja på sätt och vis var det ju sant. Helt normalt är det ju inte.
Idag har det varit en cykeldag. Vid kvart i sex åkte jag till jobbet på min racercykel. Skolan jag skulle till låg 22 km bort och jag började vid 07:00. Efter en raggardusch och klädbyte på toan var jag på plats, lagom till frukosten på fritids. Gillar jobb med helpension.
Cyklade sedan vidare till Vånga. Dit var det 50 km från skolan. Hängde med pappa en timme och cyklade sedan in till stan igen. Då hade jag tillryggalagt 100 km på cykel och parkerade utanför Helhetshälsan. Det var dags för massage vilket min kropp var värd. Jag gillar att den inte är helt rationell. Bankar man på med galet mycket träning så springer den jättefort. Tack kroppen. Men imorgon blir det buss till jobbet. Känns lite annorlunda men jag ska vidare med tåg efter lunch. I helgen är det DN Stockholm Halvmaraton. Även om jag inte tror på att vila sig i form blir det absolut ingen träning imorgon, men jag kommer vara aktiv på andra sätt innan starten. Var så säkra.
