sep
Det där med att jag gnuggade mig mot Miranda Kvist förra helgen i Göteborg gjorde nog ändå skillnad på mitt val av underlag. Denna vecka har jag maxat. Sprungit 233 kilometer varav ca 100 på stig. Dessutom en stor del av dem uppför. Mina ben är inte helt oberörda men ska snart få lägga sig och sova på tåget mellan Östersund och Stockholm. Tror att de längtar litegrann efter det.
De flesta av dessa mil har jag skrapat ihop i Åre där jag varit på läger med landslagsgruppen inom ultralöpning. Men vi börjar i onsdags som också var en fullmatad dag.
Jag gick upp vid kvart över fem för att springa av mig innan jag cyklade till jobbet. Blev femton kilometer ut mot Eksund precis när solen gick upp. Eter det packade jag lite och gav mig sedan iväg på jobb som fotomodell. Detta kan låta väldigt glamoröst men när jag avslöjar att det var på uppdrag av Trafikverket kanske guldkanten skavs av lite. Jag och en tjej fick gå med och utan cykel över ett övergångsställe otaliga gånger och cykla i promenaderna enligt konstens alla regler ett par timmar. Då folk i farten tydligen äter glass blev detta välkommen rekvisita. Packade sedan det sista, stekte pannkakor och gick ned till tågstationen. Normalt sett tar det dryga 90 minuter att åka till Stockholm men eftersom det blev upp och nedvända värden på grund av Obamas besök utökades denna restid till fem timmar då vi var det tolfte tåget på kö in till centralen. Nattåget norrut stod dock ännu längre bak i kön så det fanns ingen anledning till stress. Vid halv ett smög jag in i min kupé och somnade gott innan vi ens hade börjat vår färd mot Åre.
Vaknade vid halv nio och insåg att två av mina lägerkompisar rest i samma kupé. Hörde rykten om att allt i restaurangvagnen var gratis på grund av förseningen men när jag kom dit var allt redan länsat. Anlände till ett strålande soligt Åre vid lunch och efter lite mat snörade vi på oss skorna och började ta oss an backarna. Dagens pass blev Mullfjället runt som resulterade i 30 km löpning med inslag av vandring.
Kunde inte låta bli att dessutom ta oss an toppen på Mullfjället när den nästan låg på armlängds avstånd.
Vi var tolv personer som lagade maten tillsammans och de recept vi brukar använda på våra läger kommer från en receptbok som finansierade återuppbyggandet av en nedbränd kyrka. Lite mosiga fortsatte vi med ost och kex i soffan kryddat med rövarhistorier från lopp som jag inte visste existerade. Det mest utflippade visade sig vara Trans Scania. Nej det är inte ett lastbilsrace. En kille ville göra ett lopp i Sverige som är längre än Spartathlon som löps mellan Aten och Sparta och är 245,3 km långt. Detta mynnade ut i att några galningar årligen springer från hans hem i Lund, tvärs över Skåne, doppar händerna i havet, och sedan tillbaka vilket resulterar i en distans på åtminstone 246 kilometer beroende på hur många gånger man springer vilse. Loppet går längs vägar, över ängar och genom skogar. Att springa fel är snarare en regel än ett undantag, i synnerhet på natten, då man dessutom ogärna springer ensam då det är läskigt i skogen. Vi fick höra om inbrott på fritidsgårdar för att hitta dynor att vila på, folk som såg i syne, frustande hästar och mat som gömdes på kyrkogårdar. Men vi somnade tidigt den kvällen för vissa hade inte sovit på ett dygn.
Fredagen började med ett liknande pass men med fler höljmeter då vi sprang mellan tre toppar i området. Totthummeln, Åreskutan och Mullfjället. Återigen en fantastisk dag med solsken vilket gjorde att rundan som tog fem timmar gick väldigt fort.
En helt vanlig fantastisk dag i Åre, vilken oftast utspelar sig i en backe.
Fredagens andra pass blev distanslöpning på asfalt med Petra och Anna. Vi skulle ta det lugnt vilket vi också gjorde de första fem kilometrarna. Sedan kunde vi inte hålla oss och på vägen tillbaka rullade vi på i 4:30 fart. Vi tyckte kvällen bjöd på en bra arbetsfördelning. Vi sprang och de andra lagade middag. Efter maten blev det mer ostbricka samt föredrag av Fredrik om hur mycket vi tränar och bör träna för att i ultrasammanhang prestera som bäst.
Hur man än gör i Åre så blir det träning i backar. Efter frukosten på lördagen joggade vi iväg för att hitta en bra backe att springa intervaller i. Som Kristina uttryckte det kvällen innan att kanske det finns någon slalombacke vi kunde springa i. Ja det fanns det. För min, Petra och Jonas del blev det tio stycken backar på vardera 300 m där vi tryckte på bra och var väldigt nöjda efteråt. Ännu bättre blev det när vi återigen fick sitta vid husväggen med ett mellanmål och sola oss.
Att få sitta på denna, världens bästa föreläsningsplats, och lyssna på Rune Larsson, det är kvalitet. Temat var bland annat att man ska ifrågasätta sin träning. Kanske är det bästa just för dig att träna 5 gånger om dagen. Eller så är det inte det. Kanske borde man springa massor varannan dag och vila den andra dagen. Eller så kan man springa en halvmara i tävlingsfart varannan dag och i övrigt vila. Finns en snubbe som gjorde pers på maran efter sådan träning.
På eftermiddagen joggade vi iväg till Ullån för att springa mosslöpning. Fram och tillbaka med vattnet plaskande kring fötterna. Roligare kan träning nästan inte bli. De rövarhistorier som berättades på kvällen var också intressanta. Temat var egentligen att dela med sig av misstag man gjort på lopp och vad man lärt sig av dem. Det mynnade ut i tips om hur man kan göra för att träna ultralöpning. En kille ställer ibland ut ett bord med energi på garageinfarten och springer sedan runt kvarteret i sex timmar. På min fråga om vad folk säger om detta svarade han att sambon flyttade ut vid nyår och någon granne hade vid ett tillfälle frågat om han inte hittade hem. Diskussionerna övergick till kräks innan vi gick och sov. Någon hade som rekord att inte ha spytt förrän efter 17 h på ett 24 h lopp, och andra tipsade om brygder man kan dricka för att locka fram det man har i magsäcken.
Sista dagen på något bra vill man inte ska närma sig men på söndagen hade vi åtminstone ett härligt fjällpass kvar innan hemfärd. Vi sprang Åreskutan runt. Återigen dryga 30 km i blandad terräng. Ett sådant pass går väldigt långsamt och man hinner njuta, prata massor och smida planer om framtida äventyr. Leriga och nöjda kom vi tillbaka till stugan för ytterligare några timmar i solen. Efter lunch åkte några av oss mot Östersund. Vi tog en kvällsjogg i den fina staden vilken resulterade i en maxvecka för både Petra och mig samt förhoppningar om mindre stela lår veckan som kommer. Detta firade vi med att äta pizza innan jag anslöt mig till resten av dem som skulle åka nattåg söderut.
Som någon uttryckte det under vår helg, det var inte längesedan ultralöpning handlade om en liten grupp galna människor, oftast äldre, som åkte på alla de få lopp som fanns i Sverige. Likt ett resande teatersällskap stod de på startlinjen gång efter gång. Nu är jag stolt över att tillhöra och sänka medelåldern i detta sällskap. Men vår krets växer så det knakar. Att springa ultra blir mer och mer populärt och vi är grymma. Snart står jag tillsammans med dessa människor på startlinjen till spektaklet i Oslo för att springa 24 h i en tunnel. Jag kan förstå att folk inte tycker vi är helt normala. Men kul har vi. Så det så.
Legenden Rune Larsson. En förebild. Jag kanske borde göra slag i saken och fullborda min tatuering. Han ska hjälpa mig att nå långt i Oslo. Vi får se efter det. Eller så får jag tatuera hans mustasch på lämpligt ställe. När Rune inte är helt kurant får han ont i sin mustasch. Den lever tydligen sitt eget liv. Jag vill också ha mustasch.
