Är jag verkligen så gammal. Nej det tycker jag inte, men på pappret är åldern ett faktum. Jag har nämligen kvalat in till detta epitet sedan 10 år tillbaka. Från 35 års ålder är man veteran inom friidrotten och nu i sommar fyller jag 45. Bara att gilla läget. Men detta är inte någon slags depression för mig. Tvärt om. Oerhört inspirerande. Det blev jag verkligen varse i fredags. Häng på till veteran-SM, version inomhus, i Uppsala.
Vad gör folk en fredagskväll. Äter tacos. Slappar. Kollar På spåret eller Idol om det är säsong. Alternativet kan vara att packa in sig i en bil med sina vänner och åka 44 mil tur och retur för att springa dryga 11 minuter på en inomhusbana. Helt rimligt tyckte vi och begav oss i väg. Fyra träningsvänner från Tjalve som oavsett utfall skulle göra detta till en trevlig utflykt.
IFU Arena innehåller mycket sport under ett tak. Det skulle inte bara vara vi utan bland annat en innebandymatch denna kväll. Tog oss genom den stora byggnaden och kom till nummerlappsutdelningen med avprickning på anslagstavlan bredvid. Från stadens son Duplantis fanns ett bord bredvid med tröjor, kepsar och annat som kanske får en att hoppa högt. Vi gick in i hallen där vi direkt kände oss ganska unga. Under helgen skulle alla friidrottens grenar utövas och det upp i åttioårsåldern.
Vi var där för att springa 3000m och tidigt på plats. Innebar att vi fick tid att heja på andra som skulle ta sig an distansen samt längdhopp och viktkastning vilka grenar pågick samtidigt. Träffade många vänner som varit i väg på resor med Löparäventyret och andra människor som jag träffat i olika andra sportiga sammanhang. Riktigt kul.
Att åka till Uppsala för att springa 3000m. Göra det frivilligt. Det var ett beslut jag tog efter tisdagsträningen tre dagar innan. Tydligen lätt och nära till hands att göra efter ett adrenalinpåslag. En slags bieffekt. Bra eller dålig kan diskuteras och beror på vem man frågar. Jag var lite osäker på svaret de skälvande timmarna på plats i tävlingsarenan innan det var min tur. Peppen var hög stundtals och det berodde inte på de låtar som mer passade som tryckare på ett mellanstadiedisco under 80-talet då det begav sig.
Vi gick ut och värmde upp. Tur att tävlingen var inomhus. Det var ett vinter wonderland vi sprang runt i. Snart var det dags för mig. Upproparen kom och frågade om jag var jag. Frida Södermark saknades vid uppropet. Jag hade fastnat i min fascination av tidigare nämnda låter som jag kände att de på instastory behövde få ta del av. Sen var det dags. På era platser. Färdiga. Gå. K45 och K50 körde i samma grupp. Lite svårt att få en överblick vilka som jag egentligen tävlade mot. Men det viktigaste är att köra sitt eget race. Min och coach BG:s plan var att jag skulle springa varje varv på 45 sekunder. Det skulle ge ett resultat på 11min15sek och kanske en medalj om än av lägre valör. Det gick första kilometern. Men sen. Nej. Det var tungt. En tung dag. Sprang in på 11:36 och en fjärdeplats. Så hade jag inte tänkt mig det hela. Men vet ni, jag var glad ändå. Jag blev så himla inspirerad av att vara med i detta sammanhang. Se hur länge man kan hålla på med friidrott. Befäste ännu mer det faktum att jag vill göra det hela livet. Så kul att man kan utmana sig med de i sin åldersgrupp hur länge som helst. Hej K80 men innan dess kommer det bli många andra lopp.
Och kanske blev jag lite äldre av detta sammanhang. För nog är det tantvarning att sedan på söndagen ha med en sockerkaksskiva som energipåfyllning under långpasset. Dessutom lagade jag Klaras tröja med nål och tråd i lördags, även om det är något jag gjorde ur hållbarhetssynpunkt. Men ändå.
En löparvän skrev till mig att hans riktmärke var att resan skulle vara längre än distansen som springs. Svårt inom sprintdistanser, men jag kanske inte behöver nämna att han likt mig sysslar med ultralöpning. Något annat jag verkligen tar med mig som en ledstjärna och inspiration är Eva Widelunds resultat på 3000m i klassen K75. 16 min och 7 sekunder – det är verkligen något jag ska ha som mål med min träning. Faktum är att jag börjar nu. Bokstavligen. Fortsätter träna mig genom livet för att kunna uppnå det. Heja alla gamlingar.
