Den mest äventyrliga rundan förra veckan blev i Sälen. Det är oftast en utmaning att få till distansen på en sådan plats och då blir det till att springa in på vägar som sannolikt är dead end med bonusen att det kan finnas något kul eller fint att se. En ytterligare bonus är såklart backarna som är svåra att undvika. De finns där av en anledning. Eller orten ligger vid backarna av en anledning. Det är tänkt att man ska åka skidor. Addera en vagn med barn i så blir det ett utmanande pass på många sätt om du tänker sporta utanför pisten.
Så blev det i torsdags när vi kom till Lindvallen. Inte exakt direkt, för vi ville börja med att skicka ned Klara för backen några gånger. Hon, nu 20 månader, som verkligen fått smak för utförsåkning och hanterar det långt över förväntan. Denna soliga eftermiddagstimme fick det bli vid barnens åkband och utan sele. Tur då att jag redan var löparklädd för det går fort ned trots att backen knappt lutar. Ett gäng andra gulliga knoddar kämpade också på. En fröjd att se.
Tanken var sedan att springa en sväng då hon förväntades sova. Hon tänkte annorlunda. Inte vill man väl missa ett löparäventyr på nya plats. Mamman kan såklart skriva under på det. Först upp till där trottoaren tog slut. Snömodd och knölig is. Det blev svettigt redan från början. Ned igen och förbi Sälfjällstorget där andra som tagit av sig skidorna och slutat sporta för dagen njöt av öl i solen. Mot Gustavsbacken och på väg dit såg jag skylten Lindvallens fäbod. Svängde in och fick en dos kulturlandskap som verkade mer öppet på sommaren men var fint även i djupsnö. Strax intill uppför en brant backe såg vi två vita halvklot. Sprang upp och det visade sig vara möjligt att hyra in sig där för att bo i Igloo. För att sedan få ihop de tänkta 75 minuterna fick det bli lite fram och tillbaka på den platta gångvägen mellan Gustavs och Experiatorget. Försökte göra en avstickare på något som såg ut som en gångväg lite högre upp längs vägen. Men den leden verkade inte vara gjord för vagnslöpning utan för skejtning med skidor. Tog mig raskt därifrån för att inte förstöra för någon. Men kanon. Klara nöjd hela vägen, extra glad över att se några traktorer som skottade, det är grejen nu, och hojtandes efter äpple sista 10 minuterna upp till vår lägenhet. Där inväntades storasyster Ebba med sambo och amstaffen Icona för en mysig långhelg tillsammans.
Oavsett väder åker man såklart skidor. Klaras entusiastiska föräldrar tog med henne upp till toppen med ankarliften och ett kalfjäll i halv storm med ymnigt snöfall och knappt någon sikt som följd. Om hon på något sätt blev avskräckt eller osugen. Inte då. Men vi kände ändå att kliva av längre ned i backen just denna dag säkert skulle vara lite mer hemtrevligt. Så fick det bli och vi körde på fram till lunchen och en vilostund för alla inblandade. Sedan ett pass till med efterföljande afterski såklart. Bulle till den lilla och öl till de stora. Bastu testades också för första gången. Hon undrade vad det var frågan om. Vad var det för konstig varm luft.
Dagen efter klarnade det upp och vi körde på. Hon orkade mer än oss. Behövde heller inte ha kroppen i massa obekväma ställningar vid liftåkning, eller köra 12 spretiga kilon exklusive utrustning i famnen i något tveksamt parti eller då vi råkade hamna i funparken. På eftermiddagen pratade hon fortfarande med sig själv och vinkade till de i liften när hon susade ned och ville upp, upp igen. Hon var inte helt med på att det förutsatte att orka stå upp på sina små ben som då var likt spaghetti och inte ville samma. Istället blev det test av åkbandet på egen hand assisterad av mig uppe i backen och Björn som tog emot då hon åkt ned som fick avsluta detta träningsläger på snö.
Jag gav mig sen ut och sprang själv. Jag sa 45 min till Björn. Han sa, ok, då blir det alltså en timme. Jag sa att det beror på vad jag hittar på vägen. Det är oftast avgörande för hur lång tid det tar. Sprang på samma ställen som två dagar innan då det är svårt att variera sig här. Så tidsangivelsen stämde nästan. På kvällen gick vi till Bügelhof och åt. Riktigt god mat, och det bästa, ett lekrum för barn. Efter middagen då vi hängde där kom en liten flicka på runt fem år och frågade om jag gillar räkor. Jag svarade jakande. Visade sig att hon hade en i handen av oklart ursprung hon ville ge till mig. Snäll och orädd som jag är åt jag upp den och den var god. Tur att jag hade vilodag på söndagen för mådde lite kymigt. Vet inte om det berodde på det för jag har plåtmage, men kanske. Whatever.
Både resan och räkan var värd svetten. Att kämpa dagar i fjällen med på- och avklädning, begränsade åkställningar och knappt några egna färder nedför backarna är en så värdefull investering. Tidigare än vi räknat med kommer vi alla tre att kunna åka ihop utan sele och hon ibland tillsammans med Valle och de andra barnen.
Nu hemkomna och på morgonen då vi skulle till förskolan var det någon som minsann skulle ”ocka skier” i stället. På tal om förskolan har hon redan blivit en influencer, för en annan liten flicka på avdelningen ska låna pjäxorna i påsk – hon har inte varit intresserad innan men vill göra allt det hon ser att Klara gör på instastory.
