Normalt sett springer jag långpass på söndagar likt många, kanske de flesta, andra löpare runt om på jorden. Nej förresten, i Kenya springer de på lördagar blev jag varse under mina löpande besök i Ngong. Hur som helst, förra veckan blev det på en onsdag då jag kunde kombinera det med ett uppdrag i tjänsten. Jag skulle reka två naturreservat för att se vilket som lämpar sig bäst för en aktivitet där jag ska få ett företag och dess medarbetare i rörelse och ge den en härlig upplevelse.
Passet i träningsplaneringen skulle vara 180 min och det trodde jag skulle bli helt lagom men vid närmare titt på kartan låg de alldeles för långt bort. Men som den fena på planering och effektivitet jag är löstes detta på bästa sätt. Det var nämligen dags för hjulskifte på bobilen och Söderbergs Bil ligger på andra sidan av stan, i riktningen mitt mission låg. Perfekt. Normalt sett tar ett sådant skifte 20 min men jag meddelade att min bil nog skulle bli kvar x antal timmar och gav mig sedan i väg.
Ut mot Djurön med sällskap av en del passerande tunga fordon. Spannmålshamnen med sina gigantiska silos som landmärke ute på halvön, som en gång var en ö innan landhöjningen, är nämligen i drift. Ett stycke innan ligger naturreservatet som tillsammans med två andra, Svensksundsviken och Esterön, bildar ett fantastiskt stycke skärgårdsnära natur med välbetade havsstrandängar och ekskogar med ihåliga och knotiga gamla träd.
Obruten mark för mig och jag blev glatt överraskad. Efter en dryg kilometer på vandringsleden kom jag fram till en grillplats vid klipporna längs Bråvikens strand. Dessutom med en påfylld vedbod bredvid. Som bäddat för en trivsam stund. Skippade grillningen denna gång, men konstaterade att rundslingan på 2 km är ypperlig för den som tar sig på annat sätt till denna pärla. Nu hade jag 14 kilometer på klockan.
Vilket tidigare nämnts är Djurön en halvö vilket innebar att det inte fanns någon genväg till mitt andra mål för dagen, Svensksundsviken. Passade på att ringa några samtal vilket gjorde transportsträckan på Arkösundsvägen trevligare. Framme vid anslagstavlan över Svensksundsvikens naturreservat fanns likt vid Djurön en parkering och dessutom beskrivning över särskild access och tillgänglighet för behövande in till härligheten. Nu hade jag 28 km på klockan. Denna stig var något mer utmanande och ledde vid ett vägskäl antingen till ett fågeltorn eller, vilket var mitt val, ett utsiktsberg. Där fanns två grillplatser, ett vindskydd och flera bord med sittplatser. Behöver knappt nämna att utsikten över Bråvikens strandängar nedanför var storslagen. Dagens andra mellanmål intogs och sedan var det 12 km mot stan kvar av löparäventyret.
Båda dessa platser bara 15 km från Norrköping city. Långt för att beta av båda genom ett långpass men nära för att cykla eller ta bilen dit och sedan springa eller vandra. Min upptäcktsfärd mätte 40 kilometer vilket blev längre än jag trott trots min smarta lösning. Men att inte veta exakt hur långt saker och ting blir är bra träning för huvudet. Det komiska är att den där genvägen jag inte trodde fanns visade sig finnas, åtminstone delvis. Det blev jag varse redan igår under söndagspasset med Tjalve. Det hade kortat av uppdraget med några kilometer fast så här i efterhand är jag glad att det blev som det blev med tanke på pannbensträningen.
 |
 |
