Det har nog aldrig hänt förut. Aldrig hänt att jag åkt någonstans tre nätter utan att ha med mig några löparskor. Men det hände nu senast när vi åkte till Sälen. Om andan skulle fallit på, vilket den alltid gör, hade det inte funnits en möjlighet för mig att gå ut och springa. Det går liksom inte i kängor eller pjäxor. Jag utforskar alltid de miljöer jag kommer till springandes. Så skulle det inte bli. Det skulle få bli på skidor. Både på längden och tvären.
Nu är jag inte en skidåkare. Inte i någon av dessa riktningar. Men jag såg fram emot att fokus skulle ligga på snöaktiviteter. På juldagens morgon åkte vi norrut. Lunch i Vansbro där jag för några år sedan sprang en mara som numera är nedlagd samt besökte museet över Björn Skifs gärningar vilka inryms i en glasmonter vid hissen i medborgarhuset. Denna dag var allt stängt. Även det anrika cafét med en utmärkelse i White Guide. Vi hittade en restaurang med ett turkiskt namn fast utan någon särskilt turkisk mat. En helt vanlig pizzeria, där vi åt och såg människor i cowboyhatt passera utanför fönstret.
Snö fanns det knappt utanför bilfönstret förrän vi kommit till de första delarna av Sälen. När vi passerat Berga by och Vasaloppsstarten för att klättra uppåt då äntligen blev snötäcket tjockare för att sedan vid vår destination Hundfjället vara flera decimeter. Packade in våra grejer i stugan och lade upp längdåkningsskidorna för att valla. Nu hade vi inte särskilt mycket produkter till hjälp för ändamålet. Något stift med glide hade torkat ihop. Björn hade inte hittat sina vallagrejer och var också utan. Tejpen såg lite trött ut. Men alltså. Kändes de ändå inte rätt ok trots att vi inte hade använt dem på flera år. Jodå det skulle nog duga. Klädde på oss och åkte för att leta elljusspår. I Tandådalen fick vi napp. Klockan kan ställas in på skidfunktion men hur var det man gjorde. Fixade och trixade lite. Lyckades få igång den och så iväg. Det tog stopp. Jag hade liksom inte tagit på mig skidorna som låg där bredvid. Omstart. Knäppte fast pjäxorna i de krånglande bindningarna.
Likt Bambi på hal is gav jag mig iväg. Skidorna är ju så himla långa och smala och det var just rätt mycket is som underlag. Gick väl sådär, men efter tredje varvet var det rätt kul. Fast det kunde konstateras att jag springer avsevärt mycket fortare än jag åker skidor. Min längdskidkunskap innan baseras på några turer hos min vän Anna i Norge och testversionen av Nattvasan 2014. En nio mil lång skidskola i månskenet där funktionärerna äntligen kunde gå hem och sova istället för att halvslumra i målgången i Mora när jag om dit efter att ha åkt på knäckt skida i sju mil och blödde från näsan.
Nåväl. Vi hade i alla fall använt våra skidor denna kväll och den mångåriga vallan av oklar sort hade fungerat under skidorna. Ja det hade till och med varit lite mysigt där i skogen. Fast visst var bastandet och hänget i soffan något jag hade sett fram emot ännu mer och sedan fick mig till livs.
Lördagens morgon var än mer snötäckt och dessutom lite blåsig. Backen öppnade åtta och då var vi där för att få de bästa åken. Nu var manchestret översnöat men ändå skapligt underlag i backen. Att åka slalom är lite som att cykla. Kan man det kommer skillsen strax tillbaka. Sist jag åkte slalom var i Georgien. Under ett löparäventyr 2015, ett av mina bästa, hamnade jag i Kaukasusbergen och lite oväntat i ett skidsystem. (Till blogginläggen där detta är det första och vissa har filmer inlagda: https://loparaventyret.se/julen-forfoljer-mig-det-forna-sovjet/)
Upp och ned och ned och upp. Vinden tog i. Det var ingen angenäm upplevelse sista biten upp med sittliften. Men värt det. Så himla härligt att åka pist igen. De senare åren har resor till varmare breddgrader för att springa prioriterats framför detta. Skönt att kunna ta sig till stugan för lite värme och lunch. Nu anslöt även några vänner. Mysigt. Ut i backen igen. Upp och ned och ned och upp. När det började skymma, hem genom trollskogen som bokstavligen var just detta. En flack backe i skogen kantad med högljudda troll. Sedan återigen dags för ett härligt stugmys. Sköna dagar vill jag lova.
Söndagen var vi först och sist i backen. Späkte man sig och bet ihop i vinden var det ruggigt värt att ta sig upp. Just det, lavinen. Den ni hörde om på TV och radio. Vi såg skotrar och sökare nedanför backen och liften. Just nedanför Väggen och de andra backarna som var avstängda. Någon som utmanat sig i offpist hade utlöst den. Ingen risk att det var jag. Jag varken kan eller vågar åka på det viset. Stugmyset på kvällen bestod av mer bastu och Sällskapsresan på TV. Dock till solen. 40 år sedan den spelades in. Herregud. Och fortfarande så rolig.
På måndagen hade det fallit ännu mer snö. Så mycket snö att vissa bilar inte ens kunde ta sig iväg från stugorna. Att åka upp i samma backe igen. Nej det kändes inte lockande. Vi kunde den och vädret var ännu sämre. Vi var också rätt nöjda och glada. Men längdskidorna hade vi inte använt särskilt mycket. Packade ur stugan och drog söderut för att leta spår. Vi hittade i Kläppen. Himla fina dessutom. Gav oss ut några varv vilket blev en timme. Ett tempo likt det jag håller i äventyrslöpning resulterade i tolv kilometer. En förbättring mot dagarna innan. Stakade oss genom ett riktigt winter wonderland dessutom. Fint. Så underbart att ha varit iväg på ett litet äventyr i en egen liten fjällbubbla där vi inte ens besökte en mataffär utan hade allt vi behövde med oss.
Att vara en löpare. Dessa dagar utan skor. Men för er som missat det håller jag i ett livewebinar varje onsdag 12:30 på https://kvix.se där jag delar med mig av kunskaper jag samlat på mig genom åren. Allt mellan himmel och jord en löpare kan behöva veta för att utvecklas på olika plan. Dessutom ger koden ”904794” rabatt på premiumabonnemang i hela 6 mån.
