Fripassageraren i min mage

Alltså shit vilken resa. Men nu kommer den – bloggen om fripassageraren som huserar i min mage. Krabaten som i skrivande stund är 17 veckor. Som enligt barnmorskan hoppar runt som en studsboll där inne. Herregud vad vi är lyckliga.

Resan hit har varit lång. Inte i jämförelse med hur många kämpar, men parat med att vi är lite äldre samt haft och fortfarande går igenom andra tuffa utmaningar sista året har det varit kämpigt. Ni som följer mig vet att vi har gjort ett par IVF. Sedan blev vi gravida på naturlig väg i somras men fick missfall. Åkte tillbaka till kliniken med ofruktbart resultat en vända till. Men sen. Sen funkade det genom att helt enkelt ligga. Fast inte gick det helt att pusta ut. Först var vi nervösa fram till 10:e veckan då vi tidigare hade fått missfall. Sen är allt lite osäkert ändå fram till 12:e veckan som bekant.

Vi kunde nästan slappna av. Men efter en vecka kom resultaten på proven gällande syndrom, och i synnerhet Downs syndrom. Förhöjd risk. 1/13. Vi kunde visualisera 12 friska barn på en rad och ett sjukt. Klump i magen. En stor sådan. 1/13 är en siffra man verkligen kan relatera till. Det handlar inte om en chans på hundra eller tusen utan ett barn i motsvarande en förskolegrupp. De bra nyheterna. Min ålder var en stor faktor i riskbedömningen. Med hjälp av fostervattensprov alternativt moderkaksprov skulle vi dessutom bli 100% säkra på hur det förhöll sig.

Efter 4 dagar fick vi en tid i Linköping. Mina tarmar låg för moderkakan så det gick inte att pricka rätt med nålen. Väntan i tre dagar till. Blev inte av då jag var snuvig. Ytterligare väntan. Obeskrivligt jobbigt. Veckan efter fick vi till ett fostervattensprov. Fyra dagars väntan på svar. Ni kan tro att jag var nervös när ett sjukhusnummer visade sig på mobilens display. Nu skulle vi få veta. Hjärtat dunkade. Pulsen rusade. Ni har ett friskt barn i magen. Hurra. En underbar känsla. Nu kunde vi börja njuta. Se fram emot detta på riktigt. Sova ordentligt. Jippi. Jippi. Jippi.

Nu är vi snart halvtid och jag kan ha samma byxor och någon särskild känsla har inte infunnit sig rent fysiskt. Jag har heller inte spytt, mått illa eller är något särskilt trött. Kanske lite tröttare efter långa träningspass. Ni vet den där känslan man kommer ihåg som efter sina första långpass. Helt mosig. Som drogad. Faktiskt en känsla jag saknat. Det har senaste åren krävts så himla många mil för att få uppleva den igen. Så det var ändå en lite skön återkomst. Det faktumet tar detta bloggande till ämnet träning. För hur har jag egentligen tänkt att ta mig an detta tillstånd. Motivera mig till träning. Tänka kring träning.

Just kanske det som intresserar er allra mest. Och jag kan lova er. Min blogg och mitt sociala flöde kommer inte att domineras av gulliga bebisgrejer och pluttinutt. Det kommer såklart finnas där på ett naturligt sätt. Men så tänker jag rent generellt. Livet pågår ju där bredvid löpningen och måste finnas som en jämvikt. För att orka alla mil och tuffa utmaningar. Ge energi och motivation till alla pass. Och nu är detta ett nytt tillstånd och faktum som ska pusslas in i leken vilket jag ser oerhört mycket fram emot.

Som jag skrev. Det känns inget annorlunda i kroppen. Mitt mål sedan den dagen graviditetstestet visade positivt har varit att klara av 100 km per vecka ända in i kaklet. Om det går. Om kroppen vill. Bebisen har säkerligen ingen emot det. Guppar runt helt komfortabelt som en fripassagerare under alla pass vare sig den vill eller inte. Men min kropp måste såklart orka och hålla. Den ska jag lyssna på. Vill inte ta sönder mig så jag inte kan komma tillbaka snabbt efteråt. Men det viktigaste, och det jag verkligen tagit fasta på, är att man ska göra som man brukar och det man mår bra av. Jag har löpning som livsstil och mår bra av det. Jag springer dit jag ska. Jag upplever saker genom löpning. Det ska jag fortsätta med så länge jag kan och sedan får det bli en liten paus innan jag är på banan igen.

På tal om bana. Jag har inte tränat något högintensivt sedan i höstas. Men jag har en lätt känsla i kroppen. Har heller inte gått upp något i vikt än. Men jag känner inte att jag har något behov av att springa intervaller. Finns ingen anledning. Varken mentalt eller fysiskt. Tror nog att jag skulle kunna. Men det viktiga för mig är distans. Så tror jag också att det är den typen av träning som bibehåller min starka kropp. Jag fokuserar på flow, låter känslan avgöra, men flowet har stundtals varit ganska snabbt utan att pressa mig.

Tävlingar då. Inte för att det finns några direkt. Och om det kommer finnas denna säsong kommer jag kanske vara med i några. Men för att delta, inte prestera, och det är en väsentlig skillnad. Fast en tävling har jag redan vunnit detta år. Salming Running Streak. Vilket visserligen inte var en tävling. Jag var med för att jag springer i deras skor och är en i gänget. Min plan var att registrera mina 100k per vecka. Punkt. Yeah right. Det höll en vecka. Det höll tills en amerikansk marinsoldat gav sig in i leken. Han sprang runt på Miami Beach. Jag sprang runt i Salming Ispike utrustade med metalldobb i ett genomfruset Sverige. Jämn match. Nej inte särskilt. Men tävlingsdjävulen satte in. Sannolikt skulle det bli den enda strid jag kunde gå segrande ur detta år. En lista jag kunde toppa. 10 mil blev till 13. Blev till 15 följande vecka och toppades med 21 mil. Kampen avslutades med en trygghetsmarginal som innebar att jag ”bara” behövde springa 10 mil när det blev 19 minus och min arena var Sälen efter dagarna i backen. Jag vann. Hurra för mig och fripassageraren.

Nu är jag som sagt i vecka 17. Med spänd förväntan ser jag fram emot det som många beskriver som en fisks sprättande i vattnet eller en fjäder som vispar runt. Vilken dag som helst händer det. Igår sprang jag till inskrivningen. Det är säkert inte ett vanligt transportsätt dit. Men så gjorde jag. Bebisen är 17 cm lång, vilopulsen smattrar på i 154 hjärtslag i minuten och runt den 13 juli få vi träffas på riktigt. Fasiken vilken fortsatt spännande resa detta blir att ta med er på.