#springvikarie – 52 km ToR till förskolan

Som vissa av er vet – jag kompletterar mitt företagande sedan något år tillbaka med att vikariera i skolan. Jag är gymnasielärare och på grund av minskade möjligheter att föreläsa och resa under pandemin så har detta inneburit en perfekt lösning för mig. Vi kanske till och med kan kalla den räddning. Dagarna då jag står till förfogande kan resultera i allt mellan stora barn i högstadiet och väldigt små på förskolan. Allt från kvadratkomplettering till blöjbyte via skridskoåkning, tyska, svenska, teknik, historia och allt annat vi lär oss i skolan. Ingen dag är den andra lik och heller inte avståndet till jobbet. Som ni säkert redan räknat ut springer jag dit. Jag är definitionen av en #springvikarie. Bokstavligen.

Uppdraget har varit mer utmanande de senaste veckorna och då tänker jag på kylan och underlaget. Men inget hindrar mig. Ibland har klockan fått ställas äckligt tidigt. Ibland har det varit femton minus och vintergata. Mina Salming Ispike har räddat mig. Ibland har det varit lite långt. Igår blev det väldigt långt. 23 km närmsta bilvägen. Fast om delar av den är en motortrafikled måste man skissa på en annan sträckning. Min skulle gå på cykelvägar, sidovägar och delvis på en frusen sjö. Sommartid hade rutten blivit alltför lång, men nu med hjälp av is skulle det gå. Dock oklart exakt hur långt det skulle bli.

Först på bekanta vägar. Cykelvägen till Åby. Förbi Yxbacken. Omvägen genom Graversfors. Sedan den via Näkna och där gick solen upp. Bra det för lagom framme vid den farliga vägen insåg jag att det skulle bli en knapp kilometer på den trots allt. Gick bra. Häll mig i kanten när långtradarna kom. Puh. Framme vid rastplats Svängbågen. Ner på sjön. Tog den plogade rännan några kilometer. En magiskt fin morgon. Men kall. Väldigt kall. Kändes mer än tretton minus. Så tyckte även mobiltelefonen och hörlurarna som dog lagom när jag tänkte ta en bild på härligheten efter 20 km tillryggalagda. Nåväl. Kunde inte vara superlångt kvar. Men min plan var att navigera mig upp från sjön via Google maps. Fick klara mig på egen hand. När det kändes rimligt att jag borde upp på väg såg jag några sommarstugor och en liten upptrampad ränna bort från den plogade. Den såg lite brun ut och var förvånansvärt mjuk trots de senaste veckornas iskyla. Kände mig ändå inte så orolig. Måste vara omöjligt att gå genom isen nu. Joggade dock lite bredvid istället men blev konstigt nog blöt om fötterna. Var inte mer än hundra meter till land och allt gick bra. Där gick en stig förbi husen och sedan upp på en oskottad väg där jag klev över en bom och visste att jag skulle höger. Perfekt. Bara ett stycke bort kom jag till korsningen där man svänger till Tjavestugan och med kyrkogården på vänster sida visste jag att platsen var Simonstorp. Förbi Alpackafarmen, en liten omväg, genom tunneln under motortrafikleden, och så var jag framme i det lilla samhället. Tillräckligt litet för att jag säkert skulle hitta förskolan trots den urladdade mobiltelefonen. Om inte annat kunna fråga någon. Visste även att den skulle ligga idyllisk vid en sjö och inte vara av senaste modell.

Åtta minuter i åtta såg jag ett inhägnat rött hus. Inte för att det liknade en förskola. Mer ett rött bostadshus a´la Bullerbyn men staketet och klätterställningar avslöjade att det var Simonstorps förskola. 26,5 km visade min klocka framme vid grinden. Stack in huvudet där barnen och pedagogerna åt frukost och sa att jag anlänt men skulle göra ett snabbt ombyte. Inte helt oproblematiskt att meddela detta då jag sluddrade av kylan.

Åtta minuter är egentligen en ocean av tid när det kommer till min raggardusch. Superwomanombytet. Men inte om man har stelfrusna fingrar. Jag kunde omöjligt knyta upp skorna på en stund. Började med överkroppen istället. Av med kläderna. Tvättade av överkroppen. Lite deo. Ny BH och tröja. Kissa. Fick av mig skorna samtidigt som jag åt en frusen macka och drack en återhämtningsdryck. Nya trosor och tights. Torra strumpor. Jag hann nästan. I en somrig värld hade jag gjort det på klockan slagen. Men ingen fara. Och ingen skulle ha kunnat gissat hur jag hade tagit mig till jobbet. Inte för att det var en hemlighet. Tvärtom. Men med detta sagt har detta blivit rutin för mig.

Sen följde nio timmars lekande med småbarn. Det som är så bra med förskola är att det är helpension. Frukost. Vilken jag visserligen missade denna dag, fruktstund, lunch och sen mellis. Perfekt för en sådan som mig. Förmiddagen spenderades inomhus. Byggde grejer. Tillverkade riskuddar man kan värma i micron och ha i exempelvis vantarna. Läsa böcker. Hålla ordning. Trösta barn. Busa med barn.

Lunch och sedan ut. Dunjacka och täckbyxor på. Alla ska kissa. Somliga nya blöjor och så ska alla få på sig allt och de rätta grejerna. Två timmar ute. Inget barn klagade på kyla. Tuffingar detta. En klättrade upp på en sten och kom inte ned. Gråt. Lätt fixat. Såg då i andra ögonvrån hur en kille hade fastnat med en stövel i ett träd och hängde upp och ned. Dock ljudlös. Verkade rätt nöjd ändå. Plockade ned honom. Jag var också varm. Hade stoppat soppåsar i skorna som var blöta efter morgonens äventyr. En värmande kopp kaffe. Sedan in till mellis. Mackor. Jag åt nog flest. En kräktes. Några timmars hopp, lek och bokläsning till. Lite trött var jag allt. Mosig. Men bara att bita ihop.

Åt en Kraftbar och gav mig iväg. Hemväg är alltid hemväg. Det är lättare och det går alltid. Motivation big time. Mat och värme i andra änden. Solen började sjunka när jag sprang över sjön. Lite fortare än mina beräkningar. Stycket på den farliga vägen tas inte i mörker om man vill säkra resterande del av sitt liv. Blev omkörd av två killar på skridskor strax innan. Vid rastplatsen frågade jag om jag kunde få lift. Det fick jag. Snällt. De skulle till Åby men jag ville absolut inte åka med längre än till vägen mot Näkna. Tackade för skjutsen och tog på mig pannlampan. Snön i skogen och på sjön ljusade upp kvällen och det var riktigt trivsamt. Lyssnade på kvällspasset i P3. Fripassageraren gjorde sig påmind. Akut kissnödig. Alltså jag. Mitt enda löpande problem just nu. Fanns ingenstans att sätta sig mer än vid sidan på vägen. Diket var liksom överfullt med snö. Såklart kom en bil just då. Jag befann mig i min lilla bubbla sittandes där på huk och blev bländad av strålkastarna. De tyckte säkert att det var en annorlunda plats att kissa på. Men vad skulle jag göra. Det går liksom inte att hålla sig. En påminnelse nu till er. Ät inte gul snö.

Nu längtade jag hem lite ändå. Var låg på energi. Yxbacken piggade upp där den låg fint upplyst och lockade. Åby. Ingelstad. Sista biten genom stan. Hemma. Hurra. Maten var klar på bordet. Snabb dusch. Mys och serie i soffan. Semmelkladdkaka från helgen. Så himla glad och trött mosig över att ha fått till ett löparäventyr såhär en måndag i februari.

Nu till packningen. På kroppen – fodrade tights, yllestrumpor, sport-BH, underställströja, fodrad och vindtät löparjacka, pannband och tumvantar. I ryggsäcken som är en från Salming (klicka här) – dunjacka, täckbyxor, mössa, tumvantar, Smartfish, Kraftbar, macka, yllestrumpor, trosor, sport-BH, tunn huvtröja, tights, deo, pannlampa, nycklar och mobilladdare. Kläderna jag sprungit i hänger jag på tork där de andra hänger sina kläder – senare torra för att ta på sig och springa hem i när arbetsdagen är slut.