jul
När jag och Tummen åkte till loppet i fredags tog vi vägen längs Byskeälven för at utforska Norrlands inland. Stannade bland annat i Fällfors och imponerades av den canyon som älven grävt ut ur den sandiga jorden. Efter detta slutade asfalten och helt plötsligt insåg vi att denna sträcka på 12 mil skulle ta väldigt mycket längre tid än vi räknat med. När vi närmade oss Adak såg vi kilometerskylt 3. Där skulle jag ha 97 km kvar.
Nummerlappsutdelningen skedde i skolans tvättstuga och skoterklubben stekte hamburgare som jag laddade med innan vi slog upp tältet för några timmars vila. Loppet engagerade hela byn. SM är det största som hänt bygden och antagligen det största som någonsin kommer hända. I regnet på invigningen fick vi se trollerikonster av Peter Varg samt dragspelsmusik och sång av pensionärerna Ola och jag som sjöng låten försoningens vind. Precis, i regnet. Jag hade Stockholm färskt i minnet och klockan 22:00 var jag inte sugen på en repris. Inte ens lite. Åt huttrande lite kall risgrynsgröt och en macka. Drack även lite kallt kaffe som stått i förtältet. På startlinjen pratade jag lite med Sofia som hade tippats som favorit. Vi fick även reda på att Moa Hjelmer sprungit hem ett EM-guld. Guld. Hur skulle det gå för mig denna natt. Mitt mål var högt uppställt och på pallen skulle jag helt enkelt bara stå morgonen efter hade jag bestämt mig för.
Siktet var inställt på att springa under femminuterstempo och de två första kilometrarna ligger jag jämsides med Sofia och småpratar lite. Tempot ligger på 4:45/km. Jag är en ensamlöpare men vill inte ligga bakom för då tror jag att motståndaren är mycket starkare och vågar då inte springa om. Så jag beslutade mig för att dra iväg. Det fick bära eller brista. Visste hela tiden att hon var nära för hennes supporters i en grön bil passerar mig varannan kilometer för att stanna och heja. Vid 20 km vill gröten och mackan ut och jag måste in i skogen. Det hela går på några sekunder och en grankotte får agera toalettpapper. Då kommer Sofia uppe på vägen. Vi peppar varandra, men jag återtar min position. Faktum är att det rullar på väldigt bra. Klart jag funderade över om det skulle hålla men det fick visa sig under natten. Vid 50 km hade jag varit ute 3h50min och det skulle ha gett en sjukt bra sluttid om jag kunde hålla tempot.
Den gröna bilen fortsätter passera mig med jämna mellanrum och vädret blir sämre. Innan har det bara duggat men nu regnar det. Temperaturen låg tydligen på nio grader men blåsten måste gjort det kallare. Jag livnär mig på apelsin, banan, brödbitar och saltgurka från kontrollerna som ligger i byarna längs sträckan. Det är en envarvsbana längs Skellefteälven och för de som inte varit i Norrland blir det aldrig mörkt såhär års. Byarna i dessa delar av Sverige är ganska avbefolkade och det var lokalbefolkningen som hade hand om vätskan och energin. Detta blev problematiskt då norrländska pensionärer nattetid inte riktigt har tempot uppe. Kom till kontroller där ingen vätska var upphälld för att de tyckte det var trevligast at få servera det jag önskade personligen. Men nu var det ingen nattligt kafferep jag var ute på. På andra ställen hade de ingen koll alls på vad en dropbag är och jag fick själv rota i en kartong bakom disken för att se om jag hade något egen energi utplacerad. Lämnade några ställen med att meddela skit i det då eller detta var faktiskt er uppgift. Massor av cred till funktionärer som ställer upp mitt i natten och om ni läser detta så är jag egentligen en snäll och trevlig person.
Många undrar hur man mentalt pallar att vara ute och springa så länge. Min strategi är att dela upp loppet i delmål. Först en tiondel kvar, sen en fjärdedel kvar, en tredjedel och så hälften. Efter det tänker jag att det bara är hemväg och då kan man så småningom tänka att det är bara ett söndagspass innan det är klart eller milen och till slut bara femman i Vrinnevi, och den klarar man ju alltid oavsett hur trött man är. Sista gången jag ser den gröna bilen passera tror jag är vid 65 km. Vid 75 km gissar jag därför på att Sofia har brutit. De är även då det blir riktigt tufft. Jag har massor av mil i benen, det spöregnar, blåser och är uppför mest hela tiden. Vid 80 km passerar en funktionär och säger att jag leder med minst en halvtimme och att Sofia har brutit. Skönt att höra om ledningen men ändå tråkigt. Jag önskar ingen att behöva bryta och det hade varit roligare om hon hade varit kvar. Inser att jag inte behöver pressa mig men gör det ändå för jag vill ha en bra tid. Fortsätter dricka där det finns upphällt och fokuserar på saltgurka och chips. Kan inte ens tänka på de hemska energibarsen jag bakat. De blev så himla söta och smakade mest julgodis. Delar ut dem till andra löpare istället.
Plötsligt händer det. Jag har bara femman i Vrinnevi kvar och jag kan till och med öka tempot. Kommer till skylten 3 km som jag sett dagen innan. Märker att jag faktiskt springer och fnissar. Shit, om inte någon skadeskjuter mig är jag snart SM-guldmedaljör. Ingen skjuter mig och jag springer in i målfållan klockan 06:15 på 8h21min och har snittat 5:01min/km. Dessutom på en kuperad bana i ett väder som hade mer att önska. Det är kranskulla, TV-kameror och hela kittet vid målet. Jag är efter omständigheterna pigg och kan glädjehoppa lite. Slog tydligen till med banrekord också och kom in på fjärdeplats efter killarna. Galet. Det här var visst min grej. Sedan blir det dopingtest. Det har jag inte fått göra förut och det gick snabbt för jag låg på vätskeplus och hade behövt kissa flera gånger längs sträckan.
Gissar att ni förstår att massagen och duschen var skön efteråt. När jag går ut i busvädret igen kan jag knappt fatta att jag varit ute och sprungit i över åtta timmar. Lägger mig i tältet men för att sova är jag alldeles för uppe i varv. Tummen har också varit ute och sprungit. Han vann kvartsmaran och fick vara med om den jobbigaste delen av sträckan, både väder och stigningsmässigt. Klockan elva är det prisutdelning och jag kan utan problem hoppa upp på huggkubben som agerar prispall. Efteråt får jag reda på att jag sprungit in i landslaget och kanske får åka till VM i Korea nästa år. Galet, hur hamnade jag här, fattar knappt någonting. Går till skolmatsalen och dricker skumpa med de övriga medaljörerna. Att äta är inte att tänka på. Pressar i mig en banan och en apelsin. Sedan försöker jag vila lite igen i tältet.
Vid fem är det grillbuffé i gympasalen där man även kan vinna en levande ren eller ett fiskekort i Laggträsket. Eller så kan man köpa köttfärssås från dagen innan fint förpackad i folielådor som en tant går runt med på en vagn. Vi har inte turen att vinna en ren men maten är god och det är kul at hänga med de andra trevliga löparna och lokalbefolkningen.
Efter maten lämnar vi Adak bakom oss och påbörjar vår roadtrip ned genom Sverige och så långt bort från E4:an som möjligt. Planen var att först hitta en byfest men vi hittar inga bra alternativ i närheten. Någon säger att det är ett bröllop i Malå men jag tror inte ens att en SM-medaljör kan klampa in oinbjuden på en sådan fest. Så vi åker vidare mot Åmsele för lite mordturism. Kommer fram lagom till sovdax men campingen är inte öppen. Vi träffar ett trevligt ett äldre par på andra sidan vägen och det visar sig att vi får bo hos dem. De bjuder på bullar och kakor i deras kök och vi bidrar med skumpa och jordgubbar. Sover gott i sängarna de bäddar åt oss och efter frukost dagen efter får vi sightseeing på orten och en utflykt till en stor rullstensås.
Åker vidare till Mårdseleforsen som har ett system av hängbroar över fallet. Hittar sedan en annan random fors som var om möjligt ännu finare men mindre lättillgänglig för turister och folk som sprungit 10 mil. Tog mig ned och uppför branten genom att hålla mig i trädgrenar och rötter. Fortsätter på vattenfallstemat och kommer till döda fallen som helt enkelt är ett vattenfall utan vatten. Dagens slutmål blir Järvsö. Jag är inte känslig men att slå upp tältet blir en hård kamp tillsammans med knotten. Vi är helt övertygade om att Lasse Berghagen skilde sig från Lill-Babs just på grund av detta. De var överallt. Lyckas ta oss in i tältet, lura knotten via slussen i förtältet, och somnar sedan gott.
Ställer klockan på sex och snörar på oss löparskorna. Ja ni hör rätt. Vi joggade upp på Järvsöklacken som är ett 390 meter högt berg med fantastisk utsikt över härjedalsbygden och Ljusnan. Grym start på dagen och benen känns check. Morgondopp i Ljusnan och hotellfrukost satt sedan fint. Fortsatte till Sala med ett litet besök i gruvmiljö och sedan fick GPS:en helt enkelt föreslå snabbaste vägen hem.
Hann vara hemma 20 min innan jag cyklade med brudarna till Söderköping för att äta glass. Vi hade vunnit presentkort på Smultronstället i en löpartävling och jag åt tills jag ville kräkas.
Detta norrländska löparäventyr har varit grymt och jag kommer springa långt igen. Löpning är så himla kul och Sverige är så fantastiskt fint. Jag är så himla glad över att jag lyckats med denna prestation. Det har varit värt att bita ihop under de jobbiga passen när man får uppleva detta och jag vill passa på att tacka alla som hejat och skickat massa fina grattis. Kommer tänka på er nästa gång det känns motigt på löparrundan.
