jun
Nu har jag blandat sportdryck, bakat Runekakor, plastat in russin och nötter i gladpack och ätit en stadig frukost. Shit nu är dagen här, eller rättare sagt natten närmar sig då jag ska springa 100 km. Verkar som ett regnväder är på väg norrut och kommer till södra Lappland framåt åtta ikväll. Jag hoppas innerligt att jag ska slippa en repris av Stockholm. Jag vill ha en ljum myggfri sommarnatt där solen färgar himlen rosa och fåglarnas kvitter är det enda jag hör när jag glider fram längs Skellefteälven. Vi får se hur det blir.
Denna vecka har jag laddat upp i Byske. Ett litet samhälle vid kusten i närheten av Skellefteå. Här är min morfar född och uppväxt och hade han inte arbetsvandrat till Skärblacka 1947 hade jag kanske varit norrlänning. Här på släktgården har jag tillbringat mina somrar sedan jag föddes och kan nästan kalla det hemma. Det ena huset började byggas i slutet på 1800-talet och här har tiden stannat. Det är som att vistas i ett museum och att komma hit är en riktig nostalgitripp över min barndoms somrar.
I söndags sprang jag mitt sista långpass på vägen mot Fällfors. Det var asfalt och man såg nästan längre än den raka asfaltsvägen nådde. Precis sådant underlag jag gillar bäst. Passerade Fällan, Bjurselet, Stensjön och Skogsfors. Byar som består av några enstaka hus och något skoter som blivit glömd ute sedan vintern. Vägen var oändlig men jag vände efter 15 km och sprang tillbaka. Kändes fint och nu skulle det bli en relativt lugn vecka.
I måndags låg jag i solen och läste jag en bok från pärm till pärm. Vilken lyx. Inget man hinner under terminerna. Avrundade med ett intervallpass, sex tusingar i tröskelfart och grillad lax. Men jag har nog aldrig varit med om så mycket mygg som detta år. Helt galet. De är ute även på dagarna. Jag har egentligen inga större problem normalt sett för de verkar inte gilla mitt blod. Men i brist på tillräckligt med mat var även jag ett intressant offer. På armarna har jag i alla fall ett naturligt skydd i form av väldigt mycket hår. De kan liksom inte landa och snablarna är inte tillräckligt långa.
I tisdags simmade jag innan frukosten. Jag var ensam i bassängen och det såg himla mycket roligare ut att åka vattenrutschbana. Är sjukt bra på det. Hemligheten är att dra in baddräkten mellan skinkorna men jag har även skarvarna från den gamla rutschbanan färskt i minnet så det fick vara. Fortsatte dagen med att slipa en veranda.
I onsdags cyklade jag 20 km på en gammal damhoj från tidigare delen av 1900-talet. Kunde ändå konkurrera skapligt med racern eftersom färden gick på 50 min trots motvind ena hållet och cykelkorgen full av rabarber. På eftermiddagen fick vi finbesök av Tummen som åkt de 96 milen för att se Norrland från insidan och även göra sällskap till loppet.
I torsdags åkte Tummen och jag till min mammas kusin som är 80 år och har en gård mitt ute i ingenstans. Två hus att ta hand om, en båt, laga mat och allt som hör vardagen till. Ingen konstigt alls förutom att han inte har sett något sedan han var 4 månader. Vi satt i hans kök och fick höra masa spännande historier från förr. Bland annat att han ensam cyklade till affären 4 km bort och handlade. Sedan körde vi ett joggingpass kombinerat med sightseeing på 10 km som fick bli den sista spiken i kistan. Turen gick över Byskeälvens hängbro, det laxrikaste vattnet i Sverige och vidare förbi Yttersfors där morfar började folkskolan 1914. Svängde uppför förbi kyrkogården där min gammelfarfar Per-Anton Södermark som föddes 1866 såg sitt sista ljus och upp till en av Sveriges två åttakantiga kyrkor. Avslutade med en sväng i elljusspåret. Det rådde delade meningar om längden på den röda slingan då vi sprang förbi information om 5 km, 3,3 km och 4 km. Sedan blev det palt till lunch. Jag älskar palt. Tummen vågade sig till och med på riktig hardcore i form av blodpalt som består av just blod och så lite mjöl och salt.
Nu återstår bara att packa ihop sakerna och åka inåt landet. Jag tycker alltid det är trist att åka ifrån Byske men idag är tankarna redan i Adak. Om 12 timmar går starten och jag ser fram emot den även om jag inte riktigt vet vad som väntar mig. Men det är väl bara och springa och se vad som händer. Jag hade från början tänkt surfa runt och läsa råd från riktiga ultralöpare men det blev inte så. Jag kör mitt race och imorgon kan jag svara på om ultralöpning är min grej.
