jul
Jag gissar på att de flesta som sprang 100 km förra fredagen hade valt att vila förra veckan. Men varför vila när springa är så kul. Kan tänka mig att flera som läser detta tycker jag är rätt korkad som inte låter min kropp ta det lugnt, men det är svårt när det inte känns något i benen.
I tisdags sprangs det en blandning av korta och långa intervaller på Borgsmo. Det gick inte snabbt men var kul och i torsdags gav jag mig ut på ett långpass på 27 km. Måste dock erkänna att det var rätt jobbigt innan jag var hemma och fick kasta mig på soffan. I tisdags efter träningen var vi nere på Knäppingsborg och tittade på Lilla Sällskapet och sedan dess har deras debutalbum gått på repeat hemma.
Det bästa sättet att ta reda på om man är i form är att tävla och jag ville veta hur min kropp hade påverkats av de 100 kilometrarna. Därför laddade jag om batterierna under natten och på fredagen åkte jag till Gamleby för att springa Byrundan. Byrundan är 8 km och innehåller ett antal riktigt jobbiga backar. Tänkte att jag skulle springa mest på kul men när nummerlappen väl sitter på linnet glömmer jag alltid det. Kommer iväg i bra fart som jag lyckas hålla trots backarna och en miljard hala sniglar som letat sig ut i duggregnet. 32:23 blir tiden och det räcker till en andraplats. Snabbare än så skulle jag knappast sprungit utan ett ultralopp i benen. Jag blev jätteglad och hade fått ett bra träningspass som var mycket roligare än några intervaller på egen hand. Piffar till mig och hinner även några timmar på sommarens bästa event, Munken in the Park. Mitt trevliga sällskap till Gamleby i form av LFA:s redaktör tyckte att jag skulle beställa in en shotbricka för att minimera mina chanser att prestera i den utmaning som väntade dagen efter. Men drack snällt vatten och gav kroppen några timmars kvalitetssömn.
För varför ta sovmorgon när man kan springa ännu en tävling. På lördagen var det dags för Kvarseborundan, 10 km bland bondgårdarna i Kolmårdsskogen. En tryckande värme och böljande landsvägar som inte var helt platta. Lägg även till ett mindre träsk och snubbeltråd i form av sex strömförande ståltrådar spända 2 cm över marken. Vid sju kilometer ser jag Tummen ute på en äng. Han ramlar, ställer sig upp, lallar vidare och ramlar igen. Hade det inte varit för att jag såg en funktionär i närheten hade jag stannat. Visar sig senare att han gått totalt in i väggen och sett i syne. Han trodde loppet gick rakt ut på sädesfältet. Läbbigt. Känns segare i benen denna dag men jag lyckas med mitt mål, att slå LFA:s redaktör, som jag haft växelvis framför och strax efter mig en stor del av loppet. Vann detta brödrostlopp och även om det inte var någon pall så fick jag ett pris i utlottningen. Jag kunde välja mellan en påse med verktyg, klippkort på ett solarie och godis. Tog såklart godiset eftersom att sol finns det tillräckligt av ute och jag litar på att pappa kommer och fixar om något går sönder. Sedan bar det av på festival igen. Soundtrack of our lives var grymma, Linnea Henriksson hade snyggaste turkosa tightsen och Bob Hunds sångare körde järnet med en trafikkon och visade sin spinkiga kropp. Detta varvat med massor av folk, lite öl, sol och discodans framåt småtimmarna gjorde att tolv timmar gick fort.
Söndagspasset vid Gransjönäs blev en lugn historia. 13 kilometer på stigar och grusvägar i regnet. Fika fick vi göra i en omklädningshytt.
Igår kväll var jag och Ameli vid Skiren. Joggade 10 km i skogen och badade sedan i det klara vattnet. Tände sedan en eld och grillade korv. Korv är underskattad mat. På håll ser vi ett åskväder och blixtar lyser upp himlen. En pappa med sitt barn får för sig att bada just då. Vi påpekar att det kanske är en dålig idé. Precis när vi packar ihop öppnar sig himlens portar och plaskblöta kommer vi in i bilen efter en kväll som har inneburit livskvalitet. Mer sådant i sommar.
