jul
Har varit en vecka på träningsläger i Norge med LiU-gruppen. Där är det farligt att vistas men alla kom hem med livet i behåll.
Dag 1
Bussen gick vid sex från Täppan. Men vi backar klockan lite. Vet inte hur vanligt det är att ha en date 03:30-05:55 en onsdagnatt. Jag hade i alla fall det efter att ha googlat trafikolyckor på Nyköpingsvägen och kontaktat okända familjemedlemmar för jag trodde att personen i fråga kommit bort. Man kan tycka att det inte tar lång tid att åka till Norge och det gör det inte heller. Det är i själva Norge det tar tid, och ännu längre tid skulle det ta om det inte fanns tunnlar i bergen. Vi stannade vid en liten fjällsjö för ett orienteringspass. Rundan gick förbi ett varghägn men där gav vi oss inte in. Hade häng på Cissi för karta är inte min grej men prata kan jag vilket resulterade i att hon tappade bort sig och mig. Det regnade nästan hela resan och får hade sökt skydd i tunnlarna på grund av det bistra vädret. Oerhört trafiksäkert. Kommer fram till Flåm efter sjutton timmar. I Karlstad kunde första dödsfallet skett då jag höll jag på att backa på Johan Walldén vilket hade varit synd för löparsverige.
Dag 2
Morgonjogg och frukost. Hade ett styckningskrig med två hela hönor och en slö kniv då jag förberedde lunchen. Banintervaller i Aurland, 20*200m som jag tyckte gick riktigt bra. Längesen jag körde ett ordenligt banpass. På kvällen åkte vi till Undredal och åt våfflor. Blev släppta 11 km från stugorna och sprang hem. Uppe på en klippa i Undredal ligger en liten ensam stuga som kallas Stigen. Där skedde det andra dödsfallet för några år sedan då en tant för egen maskin försökte ta sig dit.
Dag 3
Morgonjogg åt andra hållet för det är svårt med rundor när vi bor vid en fjord. Idag skulle det springas uppför och jag trodde att det skulle gå riktigt bra när jag klarat av 2 km. Sedan upptäcker jag att jag inte har de muskler som krävs eller så har jag aldrig använt dem. Löpningen genom det sagan om ringen liknande landskapet blev mer en promenad uppför. Belönade mig med att nöta lite asfalt när vi väl kommit upp.Enligt Pythagoras sats borde vi ha löpt längre än GPS:en visade då det var mest uppför och nedför. Träningsläger är så härligt. Någon säger till dig vad du ska träna, när du ska träna, och när du ska äta. Man slipper tänka och däremellan får man softa. På kvällen hade vi obligatoriskt stugstyrka även om vissa skolkade och gick på ölprovning istället. På natten kunde det tredje dödsfallet ha inträffat då en ryss körde en free jump ut från en klippa i närheten utan att skärmen löste ut sig. Han kunde lyckligtvis plockas upp i en skreva nedanför.
Dag 4
Morgonjogg med efterföljande banintervaller, 20*300m för mig själv. Nu var man lite trött efter de första dagarna men det gick att sparka igång kroppen. Solen hade även den goda smaken att titta fram så man kunde pressa lite innan dagens tredje pass i form av 12 km distans. Sedan åkte vi på utflykt längs väg som stundtals lutade 18%. Kollade in gamla kyrkor, fjordar, vattenfall och besökte Gudvagnen. I tunneln på vägen hem hade det fjärde dödsfallet inträffat när en bil körde rakt in i bergväggen istället för att följa vägen som svängde.
Dag 5
Fick återigen bli varse mina icke existerande muskler när vi skulle ta oss upp på fjället. Först 30 min grusväg rakt uppåt vilket körde slut på mig. Men passet hade precis börjat. På sommaren springer man i hotpants så är det bara. Blev varse att det inte var sommar där uppe. På kalfjället är det knöligt, snöigt och fötterna blir kalla av att gå genom isiga fjällbäckar. Men samtidigt är det också fint. Efter 2,5 h var vi nere där vi skulle bli hämtade och fick hänga en stund med 40 getter. De stora kryssarna nere i fjorden såg ut som leksaksbåtar i en liten damm. På eftermiddagen körde jag ett distanspass upp mot Myrdal. Där skedde det femte dödsfallet för några veckor sedan då en tjej cyklade ned i ett hål i vägen och ramlade ned för stupet.
Dag 6
Blev beordrad vila. Mitt knä har inte gillat påfrestningarna upp och ned i den branta terrängen. Klättrade först lite på väggarna men botaniserade sedan i en av böckerna som mina stugkompisar hade med sig, Löpning – från jogging till maraton av James F. Fixx. Kapitlet Mytbildningen kring den kvinnliga löparen visade sig särskilt intressant. Från början poängteras att i stort sett samma principer kan tillämpas på tjejer men det finns vissa skillnader. En är svårigheten i klädval. När denna bok skrev fanns det exempelvis inte löparskor för kvinnor utan man behövde knöla in lager av sockor för at de skulle passa. De tar även upp den så kallade stora behå-striden. Nina Kuscsik som uttalar sig i boken menar att ”behå är speciellt viktigt om du har stora bröst, annars kommer de att hoppa och du måste vänta på att de ska komma ner igen innan du tar nästa steg”. Enligt boken är det många kvinnor som tvekar att börja springa på grund av åtlöje, rånare och våldtäktsmän samt tråkningar från män längst vägen. Man får acceptera att människor kommer göra anmärkningar såsom ” Hej älskling, får jag behålla dig om jag kommer ifatt dig?”. Ignorera detta är ett alternativ, men vissa svarar med svordomar som kan chockera en stuveriarbetare eller finner det effektivt att göra en obscen gest. Det hela är en fråga om stil. Men skräck för rånare ska tydligen vara helt ogrundad, då det är mer lukrativt att ge sig på någon med dyrbara juveler. Vidare menar man i boken att en del människor helt enkelt är ondsinta och det är inte nödvändigt att ta reda på vad för slags ont de är specialister på. Istället kan man göra som en kvinna i Central Park som hade med sig en stor säkerhetsnål hotfullt öppnad i beredskap. Eller beväpna dig med en kraftig käpp. Löpningen kan även hjälpa dig genom en skilsmässa, även om det i vissa fall även kan krävas en kombination av lugnande medel. Men till syvende och sist läser jag att den kvinnliga löpningen bara i början av sin utveckling till skillnad från männens. Tio år innan boken skrevs ansågs det omöjligt att en kvinna skulle kunna springa ett maratonlopp. Kvinnor som anmälde sig vägrades ställa upp. Men år 1966 ”knäcktes” den årliga maratontävlingen i Boston av Roberta Gibbs från Massachusetts, som gömde sig i buskarna till startskottet gick, då hon oförmärkt slank in i fältet och klarade av hela distansen. Först 1972 tilläts kvinnor helt legalt vara med i tävlingar.
På kvällen åkte några till Undredal igen dit det fanns riktig väg med hjälp av tunnel först 1986. Innan dess hade man försökt sig på lite vägbyggen genom att spränga och bygga en väg längs klippkanten. Här har vi det sjätte dödsfallet, för såklart var det någon som dog och projektet avslutades.
Dag 7
Vi är nu på väg hem och alla har överlevt trots att det är livsfarligt i Norge. Dock har två personer redan spytt och vi får se hur många det blir innan resans slut. Peter och två vapendragare tog sig faktiskt via motorbåt upp till stugan stigen utan att dö. Jag körde ned ena minibussen i diket i förrgår utan att den välte och undvek att nio unga lovande löpares och orienterares liv gick till spillo. Ser fram emot fler läger i detta fantastiska land och vilken tur att jag kan springa trots att jag är tjej.
