Tipp Tapp Toe

Tydligen bryter folk lilltår stup i kvarten. Så verkar det i alla fall efter mitt senaste inlägg i sociala medier. Läkningen kan gå på ett kick, eller ta oändligt lång tid som det verkar. Kan ju omöjligt vara värre än att bryta benet på två ställen som i februari 2019 vilket är min senaste och egentligen enda benbrottsreferens om jag inte räknar med den stressfraktur som gjorde att jag missade mitt första landslagsuppdrag 2013. Av dessa två trauman, ja det heter ju trauma även om jag inte upplevde dem så, har jag lärt mig att jag inte behöver vara oroa mig så mycket om skador uppkommer. Det löser sig.

Visst var det trist att missa VM 100 km i Frankrike 2013 men jag lärde mig att jag hade tränat alldeles för hårt och sprang mer än vad som var nyttigt. Det tog heller inte mer än två månader innan jag var på löpningen ordentligt igen och det med resultat bättre än innan. Vattenlöpning is the shit och kan göra en ännu bättre. Även om själva utövandet inte är så kul.

Att bryta hälbenet på två ställen när jag halkade på en isfläck 2019 var värre. Läkarna trodde att det var ännu mycket värre ska tilläggas och visste inte hur de skulle presentera eller formulera deras värsta farhågor. Det var inte säkert att jag skulle springa igen lät det. Så fasen heller tänkte jag. Det kommer gå innan motsatsen har bevisats. Ned i poolen igen för att springa runt och noggrannhet med trista rehabövningar gjorde att det gick att springa långt redan tre månader efteråt och SM 100 km den sommaren blev också av, om än med reducerad målsättning.

Det jag vill säga med detta är att när du har drabbats av skador och kommit igen blir du inte lika förkrossad när något nytt händer. Det kommer lösa sig. På ett eller annat sätt. Du blir starkare av att ta dig över hinder.

Den här lilla tån då som jag bröt genom att gå in i Klaras barnstol i köket är rätt blå och gör ont. Jag har påskyndat läkprocessen med laser. Hemmavarianten och mer adekvat och starkare hos min terapeut PJ hos helhetshälsans hus. Jag har hållt mig rätt still. Jag har hoppat över gårdagens tävling på sträckan 3000 m. Frågan är om jag grät blod över det senaste. Nej, den distansen är en plåga. Det blir inga intervaller ikväll, men jag kunde träna styrka vilket jag skippat hela jul och nyår. Kanske kan jag springa något imorgon, vi får se. På torsdag åker vi ändå till fjällen och i pjäxan sitter tårna trots allt i ett fixt läge. Jag hade ingen säsongsvila över detta årsskifte för jag vill göra en bra maratid i Marrakech om tre veckor. Så kanske kom denna vilovecka bra och välbehövligt på något vis.

Jag laddar om. Fortsätter att vara såhär äckligt positiv. Det kommer jag vara. Till motsatsen har bevisats. Tre timmar i Marrakech. Bring it on. Det vore himla skoj att få komma nedåt de tiderna igen. 2019 var det nära, bara några sekunder därifrån, sen bröt jag benet hemma i kyliga Sverige veckan efter. Nu är det dags att ta revansch för jag har tränat rackarns bra. Så det så.