Ett speciellt marathon i Marrakech

Förra veckan var det tionde gången jag var i Marrakech – tionde gången – och jag som gillar nya ställen. Men till Tyskland och Marocko och städerna Berlin och Marrakech återvänder jag alltid. Av dessa tio gånger var det nionde gången vi arrangerade träningslägret Spring Marrakech. Och det är inte bara vi som återvänder utan mer än hälften av deltagarna hade varit med oss innan. Wow, det är bästa betyget man kan få vilket gläder mig något enormt.

Altid extra rabatt på löparskor och kläder (även på nedsatta priser) hos Top4running med koden LOPARAVENTYRET. 

Jag hade kommit ned två dagar innan start för att reka lite och planera det sista på plats. Sedan på lördagen blev det fullt ös med deltagarnas och min familjs ankomst till ett fullsatt hotell av löpare. Sådana som skulle springa Marrakech marathon – motionärer likt vi samsades med toppelit. Lägret startar alltså med ett lopp och det redan på söndagsmorgonen, där vissa tar det som ett äventyrligt långpass, andra det som en formcheck inför den säsong som komma skall och somliga har toppat formen för att göra en snygg tid.

Jag hade tänkt att återigen fixa tiden 3h vilket var det jag gjorde med 19 sekunders marginal 2019 och sen åkte hem och bröt benet. Men jag visste också att det är svårt med ett löparläger och familj på plats, finns liksom mycket annat att fokusera på. Å andra sidan kan det också göra att man inte hinner tänka på just prestationen. Det kunde alltså gå hur som helst och förberedd var jag. Just det, jag hade en bruten tå sedan tre veckor men den bedömde jag inte skulle bli något problem.

Nu till loppet som inte alls blev som jag tänkt mig. Inte alls faktiskt, och som denna bloggs titel skvallrar om. Avslappnad start, trots att Björn skulle köra halvmaran och Klara då ha bergsguidens kusin som barnvakt. Inte alltför varm morgon. Solen hade börjat leta sig upp. Starten gick. Jag hade inte tänkt att springa bort mig i tempot denna gång. Inte dra på för fort även om jag var pigg. Jag skulle säga att första halvan gick riktigt bra. Halvmaran på drygt 1:29. Precis, det skulle kunna gå. Energin var på topp. Lagom varmt. Kanske lite för mycket nedför. Tån kändes inte alls i löpsteget. Så blev det uppför som utförslöpets kavallrat om. Rätt långt faktiskt. Typ sex kilometer. En ny bana. Inte för att det spelar någon roll. En mara är en mara, lika lång och likadan för alla. Började få lite hugg i ena baksida lår, krampkänning eller något. Vet att det kan bli så om jag springer för långsamt. Försökte öka igen. Äh, jag vet inte varför det inte gick. Satt säkert i huvudet. Whatever. Topp 15 skulle jag i alla fall se till att bli. Efter halva låg jag tolva och hon framför var ute och tömde, om det nu var magsäck eller tarm, stup i kvarten. Prispengar till första femton ska här noteras.

Efter att ha sprungit nedför och under en korsande väg ansluter de som springer halvmaran. Brukar bli lite rörigt, men detta år och trettiofemte gången loppet genomfördes, kändes det än mer påtagligt. På vissa ställen delades våra banor. Funktionärer och blå, samt för vår del gula, pilar hjälpte till. Trodde jag hade haft koll. Anade dock oråd när jag inte såg några bekanta nummerlappar. Fasen också. Var hade jag sprungit fel. Kanske skulle jag kunna fixa till det nästa gång banorna tangerade varandra. Men icke. Vid passering av skylten 40 km hade jag bara sprungit 36 km. Innan svängen in på målrakan tog jag ett drastiskt beslut. Svängde tillbaka och gjorde mitt eget lopp fram till rätt distans.

Fanns flera anledningar till det. Jag gör inte maran på nedåt 2:50h just nu. Hur skulle det kännas att korsa mållinjen på en helt orimlig tid och dessutom med för få kilometer sprungna? Hur skulle det kännas att stjäla placeringar för många av de andra tjejerna, dessutom med prispengar i potten? Nej, så gör man inte. Och man gör klart, oavsett om det får bli på sitt eget sätt, så jag sprang lite där i parken för att få ihop mina kilometer och sedan ta mig in i mål. Karma och så vidare. Man ska vara ärlig och snäll, det lönar sig i längden.

I målgång var det lite irriterad stämning. Medaljerna var redan slut, eller befann sig någon annanstans. Då är det ändå inte på sin plats att kasta mandariner eller små vattenflaskor. Det är inte funktionärernas fel. Jag kom in på ungefär 3:08h och på 14:e plats. Född 1990 och av marockanskt ursprung. Rörigt värre. Men ändå ett härligt kaos. Utomlands blir det sällan som hemma och tillhör tjusningen på något sätt. Av nyfikenhet frågade jag några av tjejerna som legat nära mig i loppet, och vilka jag timat målgången med, vilken placering de fick. 19:e sa en, vilket skvallrade om att det var fler som sprungit fel och sannolikt inte gjort rätt för sig i slutet. Sanningen kommer nog aldrig fram, men det spelar ingen roll. Jag vet att jag inte förstörde för någon annan, och kunde med gott samvete befinna mig i mål.

Lite speciellt hade det även varit för de som sprang halvmaran då en uppblåsbar reklamportal hade kollapsat över löparna i start. Även speciellt att en man hade sprungit halvmaran samtidigt som han spelade gitarr. Lite speciellt var det också att en herrelös hund hade genomfört hela halvmaran på egen hand.

Kanske var det samma hund som följde oss hela vägen till det som vi kallar Lejonklippan och hem igen under torsdagens distanspass. Det var en av alla roliga saker som hände under lägret. Det var också målbilden. En vecka för träning, äventyr och umgänge med världens bästa gäng i den rosa staden Marrakech efter loppet. Gamla favoriter och pass i repris. Parat med nya upplevelser. Atlasbergen med löpning och lunch i det fria vid en vacker sjö. Min och Davids hemliga löparpass med mycket skratt, kameler, pressad granatäppeljuice och utmaningar på stan. Föreläsningar, intervallpass och styrka. Middag på stan vid det sprudlande torget likt tusen och en natt. Poolhäng. Morgonjoggar till Menara garden med dess bevattningspool i soluppgången. Sol och massa skratt.

Ni som var med vet. Vet hur underbart det är att kicka igång året på denna plats. På detta sätt. Komma hem energifylld. Tack till alla som var med och gjorde veckan så härlig. Klara då? Kunde hon kommunicera med barnvakten under loppet, nej inte alls, men det gick bra ändå. Hon gillade sin solsemester, trots att poolen är lite kall, att klättermiljön med ett dammigt bollhav dit vi tog henne en kväll på det så kallade tivolit låg utomhus 2 meter från en högtrafikerad väg, och att luften gick ur Frostballongen köpt på marknaden för 10 kr redan efter en kvart. Långt från Lollo, Bernie och Bamseklubb. Hon är också bra på att gilla speciellt.

Gillar du speciellt? Nästa år är det 10-årsjubileum! Sugen på att haka? Kolla in resans upplägg här, bilderna nedan och någon av de tidigare bloggarna för mer inspiration.
Vill du bli inspirerad på hemmaplan (i Norrköping) – Kolla in vårens träningskurs med start 26 feb.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *