feb
Jag gillar känslan av att vara på väg till ett lopp där jag egentligen inte har att göra. Så var det i lördags. Så himla avslappnat att vara på väg till en utmaning längs 43 km trail på Sörmlandsleden. Knasigt kanske ni tycker. För det är ju rätt långt. Särskilt i tid när delar av sträckan är svårt, läs omöjligt, springbara.
Jag och min skjuts prioriterade sovmorgon. Vana skogspersoner från Finspång hade jag sällskap med. Avfärd halv åtta skulle ge oss en halvtimmes marginal att kasta på oss nummerlappen och dra i väg denna nollgradiga, gråa februarilördag. I det som heter Sörmlans winter trail. Ingen snö i sikte eller kvarbliven i skogen kändes bra. Detta skulle ta tid ändå.
Utmaningen för oss som körde 43 km var ett varv på det som kallas Tunabergsrundan och hör till Sörmlandsleden som namnet skvallrar om. Start i Nävekvarn. Det var bistert i vädret, lite blåsigt, men regn på detta hade varit värre. Man får vara glad för det lilla när man gör något jobbigt frivilligt.
Jag gillar att utmana mig. Göra saker utanför komfortzonen blir man bättre av, och jag tyckte ändå att det gick bättre och bättre på stigen ju fler kilometer jag knaprade. Vägavsnitten var få. När jag såg en väg blev jag glad, fast det var oftast bara att vi skulle tvärs över och sen uppför en skogsbacke. En del i mitten var det några kilometer på grus. Trevligt. Jag plockade lite placeringar. Låg faktiskt trea ett tag. Men det säger inget om mina skills överhuvudtaget.
Vilka omgivningar vi passerade. Det var lockande att stanna till för njutning och fotografering. Vid klippskrevan likt helvetesgapet. Vid de jättehäftiga grottorna. Ute i skärgården med milsvid blick över Bråviken. Det senare kunde jag inte låta bli att fota.
Min tidsoptimism försvann snabbt under andra halvan som var än tuffare än den första. Vid hälften hade jag ändå vittring på en tid som kunde bli närmare fyra än fem timmar. I mål kom jag på fem timmar och nio minuter. Vi fick god soppa och öl. En fin medalj. Och jag var nöjd. Det var faktiskt ett jättefint lopp. Jag hade fått ett grymt bra träningspass. Ett rådjur passerade ute i skogen över den stig i skog som var likt tagen ur Ronja Rövardotter. Vid en kontroll stod funktionärerna och gräddade pizza i en portabel ugn. Man kunde ta en selfie i en fin ram hos Sweden runners. Och att det inte var riktig vinter, det var jag glad för, då det hade adderat minst en timme till detta.
Sen gick jag på fest, och det tog nog mer på krafterna än loppet, då jag vid halv åtta stod och bakade sockerkaka med Klara och sedan drog till skridskobanan. Livet har sina olika utmaningar.
