feb
Det finns egentligen bara ett problem med att åka till fjällen. Löpningen. Och egentligen inte den i sig. Jag har inga problem med kylan eller underlaget – tvärt om – springa kan man göra var som helst. Utan problemet är prioriteringen. Backen vs löpning. Detta blir ännu mer klurigt då man som småbarnsförälder vill åka med barnet men samtidigt få till några egna njutaråk. Vi åkte i tisdags kväll. Fick till en buffert på 6 mil genom att kliva upp extra tidigt två mornar för att springa. Tänkte lämna skorna hemma. Blir ju mer avslappnat så. Fast så svårt att låta bli. Tänk om ändå. Man vet ju aldrig. De slank ned i en av väskorna.
Gnistrande dagar. Sol. Snö. Inte alltför mycket folk. Klara med kusiner. Underbart. Åkningen fungerar bra. Selen med lina är mer en trygghet. Hon kan egentligen själv. Likt en häst med lösa tömmar. Det blev mer åkt i förhållande till fikastopp än senast. Städjan, vackert belägen längre bort. Bästa utsikten från Idrefjällets topp. Härliga dagar.
Men de små orkar inte hur länge som helst och jag hade fått en del åk utan fartbegränsning. Jag kunde alltså ge mig ut på en runda. Eller runda. Här springer man där det går. Fram och tillbaka. I vägrenen, på trottoaren och den lilla bit cykelväg som finns fram till stora vägen. Rosa himmel. Tio minusgrader. Städjan som inklippt i bilden. Magi. 11 kilometers härlighet. Dagen efter blev det ytterligare sex. Med motiveringen att jag skulle lämna soporna. Dit var det såklart inte långt, men en bra anledning till att kliva ut genom dörren. På kvällen styrde jag upp en liten allahjärtansdags fest. Alla nöjda.
Nu kommer vi till delen av resan där inte riktigt alla var nöjda. Läs egentligen ingen. Vi hade bokat två tillfällen skidskola åt Klara. Hon var egentligen taggad. Vi hade förklarat att det inte var för föräldrar utan en stund själv med en skidlärare och några barn. Hon förstod. Men ändå inte. Vi tog på den gula västen. I gruppen var det hon, en dansk pojke och en liten flicka som aldrig hade stått på skidor. Suck. Klara har ju åkt rätt mycket, och nu ville jag att hon skulle lära sig lite egna skills, inte träna på att sätta på sig skidorna. Sonderade fältet. Kunde man byta grupp, nej inte det. Pengarna tillbaka om det inte blev något åka av. Skärp dig Frida. Sådant frågar man inte innan. Den unga flickan och tillika skidläraren medgav att det kunde bli en utmaning att få alla nöjda. Mamman hörde min tveksamhet. Poängterade att det ju var en nybörjargrupp. Jag kände det som att jag såg en film, men insåg strax pinsamt nog att jag var med i den. Flickan fick på sig skidorna och tog skidläraren i handen. Dansken hakade på. Jag skulle gå. Klara bröt ihop. Ridå.
Resultatet av första dagen blev att flickan som aldrig hade åkt skidor fixade det bäst. Dansken bröt ihop efter en kvart och ville inte vara med, trots att mamman sprang efter med choklad och russin. Jag blev kvar under hela timmen med löfte om att inte försvinna. Ploga pizzabit. Åka som en stjärna. Testa knapplift själv. Kanske skulle det gå dagen efter. Och jag skulle be mamman om ursäkt. Man är inte sämre än att man kan inse sina misstag och hur man betett sig.
Dagen efter gick det inte bättre vid avlämning, även om Klara hade deklarerat att hon skulle försöka klara av att bli lämnad. Tjöt redan när västen åkte på. Det var pappan som lämnade flickan. Dansken kom tillbaka. Föreställ er nu detta. Alla tre barn åker upp med knappliften. Skidläraren först. Jag går bredvid Klara. Lilla flickan kliver av vid halva och meddelar att hon ska visst inte åka skidor mer. Klara fortsätter, nu grinandes. Jag gör en hjälpinsats och puttar flickan till toppen av backen. Precis när vi kommer upp gör dansken ett störtlopp ned. Skidläraren flackar med blicken. Har en liten gråtande flicka som inte ska åka skidor hängandes i benet. Klara som står bredvid sin mamma och kanske möjligtvis kan tänka sig att åka ned om skidläraren likt det hon beskriver åker baklänges och fångar upp om det går för fort. Jag gör en kupp, säger till skidläraren bakom Klaras rygg att jag kan ta hand om den lilla flickan i stället. Resulterade i två stortjutande tjejer. Vilken scen. Vi tog oss ned. En övning kvar. Tveksamt utfall. Sen var det dags för diplom och medalj. Helt plötsligt var alla glada. Noll självinsikt. Fantastiskt. En eloge till skidläraren. Ett – ett till mig och mamman.
Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen. Nästa år testar vi skidskola igen. Enligt Klara gick det jättebra detta år. Och jag fick till två löprundor. Adderar jag 20 snabba kilometrar på söndagen när vi kom hem, blev också detta en tiomilavecka. Vilken bonus.
