#rehabäventyret – Från 0 – 33 km på 19 dagar

VARNING! Testa inte detta själv. Lyssna på instruktionerna. Från sjukgymnast. Från de runt omkring dig. Läs på förpackningen. Stoppa inte in katten i mikron. Ät inte upp smådelar. Drick inte det som är giftigt. Spänn fast säkerhetsbältet. Låt någon vuxen övervaka dig. Teckna en extra försäkring. Framförallt. Lyssna på kroppen. Med andra ord. Ta inte detta som en manual i hur man kommer igång med löpning efter en fotledsfraktur.

Jag har mest tagit fasta på detta med att lyssna på kroppen. Sedan har jag faktiskt lyssnat på sjukgymnasten. I alla fall till största delen. Förutom på en liten, men kanske inte helt oväsentlig punkt. Upptrappningen. Upptrappningen i tid. Upptrappningen i distans. Upptrappningen i löpning. Men han sa två andra viktiga saker som jag verkligen har tagit till mig. I slutet av ett löppass ska det kännas bättre än i början. Dagen efter ska det inte kännas sämre. Jag har klämt och känt på foten. Faktum är att det har känts bättre och bättre när jag kommit igång att springa mer och mer. Kan ta gift på att det är så, jag svär. Min kropp is made for running. Min brutna fotled is made for running.

Han sa förresten tre viktiga saker. Den tredje var att jag måste vila från löpningen minst en dag i veckan. Det har jag gjort. Förra veckan till och med två gånger. Så lyssnat har jag faktiskt om än lite selektivt.

Hur som helst, åter till detta med upptrappningen. Fredagen den 12 april skulle jag få testa att springa. På löpband och övervakad av sjukgymnasten Ted hos Rehab2performance. En stor dag. Något jag sett fram emot. Endast 9 veckor efter benbrottet. Och vet ni, jag var lite nervös. För tänk om han skulle säga att det var för tidigt. Tänk om det skulle kännas dåligt. Men det gjorde det inte. Det var stelt. Men det funkade. Jag sprang. 5 minuter. Det var den första dosen. Sen fick jag kliva av. Men vilken känsla. Eufori.

Måndag 7 min. Tisdag 9 min. Onsdag 11 min och utomhus på vanlig väg. 2 km. Torsdag 18 min. Så långt att jag sprang och hämtade min cykel. Min livsstil var tillbaka. Transportlöpning. Här någonstans var tanken att trappa upp 5 min per dag. Det gick sådär. Redan på måndagen var jag uppe på milen. 10 km. 10000 m. Vilken lycka. En distans som är lång för vissa. En milstolpe för många. Somliga kommer heller aldrig vilja springa längre i hela sitt liv.

Tisdagen. Jag kunde vara med på Tjalves träning igen. Sprang inte intervaller men jag joggade 12 km. Insåg att om jag trappar upp och springer varje dag så skulle det bli långpass varje pass efter ett tag. Så jag tog fasta på detta med vilodag. Innebar förvisso att jag lade på fler minuter när jag verkligen sprang. Torsdag 15 km efter att ha cyklat hem 48 km från Linköping. Kombinationen av vattenlöpning, cykling och styrketräning har gjort att jag aldrig tränat så mycket i tid. Denna systematiska och pannbenshårda rehabträning har också gjort mig grymt stark. Mentalt och fysiskt.

Nej det känns inte som jag tappat något särskilt löpmässigt. Klart jag fick lite träningsvärk. Musklerna har inte sprungit som de brukar på två månader. Men den värken är skön som ni vet och något man gärna drar på sig. Konditionen är kvar. Snabbheten vet jag inget om. Fast tippar på att den inte håller toppklass. Men whatever.

Och varför minska distansen när det känns bra. Så jag körde mina planerade 25 km på lördagen. Vilka följdes av 3 timmar cykling. Galet. Jag vet. Men det känns ännu bättre både fysiskt och mentalt när jag får träna såhär mycket. Men en vilodag var på sin plats. Söndagen fick bli en sådan.

Nu är vi framme i denna vecka. Måndag 29 km. Luddingsborundan. Som jag hade saknat den. Tisdag. Besök hos sjukgymnasten. Vad skulle han säga. Upptrappningen har inte varit helt enligt plan. Kunde andas ut. Han var positivt överraskad hur fint det har gått och hur bra det ser ut. Puh. Och idag. 3 timmar utan plan. Jag började runt Ensjön. Fortsatte över Ljunga mot flygplatsen. Sprang in mot stan. Ner till hamnen och tillbaka mot Lindö. Det sista var planerat då raggarbilskortegen precis skulle starta och jag hade räknat in att få sällskap mina sista kilometrar. Sällskap av raggare, bilar och ett rockband på ett lastbilsflak. Dessutom en himla massa publik längs Lindövägen. Jag vet. De hade inte gått man ur huse för min skull. Men det kändes så. På lätta steg sprang jag förbi och det var som att vara med i ett lopp. Im back. Jag springer. Långt. 33 km. Men en sak hade jag glömt. På en punkt är min kropp inte i form. Lårskavet. Man ska inte ha hotpants när låren inte är lika tighta som de brukar. Två öppna sår mellan benen. Återigen. Whatever. Svider bara lite i duschen. Sådant kan man absolut leva med. Om man får springa.