aug
Jag har inte sprungit så mycket de senaste veckorna. I alla fall inte i mina mått mätt. De senaste tre har jag legat på sex mil i veckan. Däremot har jag cyklat rätt mycket. Förra veckan blev det över 30 mil. Men varför har jag inte sprungit mer när jag tycker det är så kul. Har nog bara haft lite dåligt flow. Först var det den svullna stortån som gav mig ont i andra delar av foten. Sen har det inte passat med jobb och annat kul som har hänt. Så kan det bli ibland men det gäller att inte stressa upp sig över det.
Då kändes det extra skönt att få ett fint kvitto i onsdags. Tävlingslinnena var i tvätten så jag joggade iväg till löparserien Broarna runt iklädd några sköna träningskläder. Någon frågade om jag var klädd för ett yogapass. Skulle inte tro det. Hade bestämt med Henrik att vi skulle under 20 min på den 5 km långa banan innehållande några backar och en jobbig trappa på slutet. Vid foten av den trappan har jag upprepade gånger allvarligt funderar på att lägga ned min löparkarriär men som tur är kommit på andra tankar efter att ha forcerat den. Hade även ett par nya skor på mig som skavde och sved på hälarna. Sprang rundan på 19:37, vilket är 3 sekunder från mitt pers som sattes 2010. Ibland behöver man inte springa så mycket för att komma i form. Jag studsade glatt omkring och gladde mig åt detta faktum.
Detta gjorde att jag var väldigt taggad i lördags då det var Kraftloppet i Finspång. Jag skulle springa maran samtidigt som Tjalve även ställde upp med två herrlag och ett damlag i långa stafetten. Jag kände mig väldigt avslappnad inför min maratonstart och var nog nästan mer exalterad inför stafetten. Killarna hade ett riktigt bra lag, men motståndet skulle visa sig vara hårt. Hann se när lagen startade innan jag själv i lugn och ro kunde knyta skor, prata med kompisar och kissa inför min egen start. Hade ingen GPS:klocka, och kilometermarkeringarna var sparsamma. Jag drog iväg med hela startfältet efter mig genom Finspång och fortsatte ut på den gamla banvallen. Verkade som att en av killarna hade tänkt hålla samma fart som mig. Fick reda på att vi höll 4:15 tempo vilket kändes bekvämt. Det var en varm dag och sträckningen var fin. Dock var det inte platt och banan går till hälften på grus. Vid vändpunkten, där man skulle runda en stol, hade jag fortfarande killen i hasorna och en tid på 1:33. Nu skulle det gå delvis nedför men jag kände ändå inte att en tid på 3 timmar var helt realistiskt. Jag gjorde ett ryck och min motståndare försvann i den bakre fjärran. Kändes himla bra och jag kunde hålla en hög fart men sen vet jag inte vad som hände. Det kanske var vetskapen om att jag inte skulle persa, eller att jag sprang loppet själv och ledde över både kilar och tjejer. Hur som helst kände jag att detta fick bli ett bra ultrapass snarare än en av mina bättre idrottsliga prestationer. Sprang in på 3:12 som vinnare i både herr och damklassen. Jag var inte trött och hade fått ett bra träningspass. Jag var dessutom segrare i DM. Det sistnämnda gjorde att jag omedelbart uppsökte tävlingsledningen. Det är inte normalt att en tjej vinner hela skiten på 3:12. Något säger att det inte bör vara DM i en tävling där elitlöparna inte vill springa. De vill hellre springa stafett och spara krafterna till ett bra maratonresultat på en mer lättlöpt bana. Detta resulterade i att det inte blir DM i Finspång nästa år. Mycket bra för skulle en person utan bakgrundsinformation uppdatera sig om hur snabba vi är i Östergötland skulle han eller hon inte bli särdeles imponerad över 2013 års resultat.
Vid första anblick kan man luras att tro at detta är en helt vanlig bild på ett damlag som vunnit ett pris i en löpartävling. Men något stämmer inte. Bilden är tagen innan tävlingen har börjat. Tar vi ut segern i förskott. Nej inte skulle väl vi. Fast vi vet att vi är bäst oavsett hur det nu gick.
Men det är alltid kul att vara vinnare i ett lopp. Antingen har man överträffat sig själv eller så har man vunnit över andra. Ibland har man lyckats med båda delarna. I lördags gjorde jag endast det sistnämnda. Alla Tjalves stafettlag sprang också bra. Herrarna kom på tredje plats efter en tuff match. Nästa år kommer de vara ännu mer taggade att sätta det sponsrade köpelaget på plats. Så akta er. Återigen fanns det anledning att dricka skumpa och det gjorde vi i Martins trädgård.
Istället för att grilla kom Nina dit med en egen liten kräftskiva. Vi hjälpte henne dock med snapsandet och sången så att hon inte behövde vara ensam. Gäller att ställa upp för sina kompisar. Festen fortsatte sedan med en del kräks och lite naket. Jag är inte ansvarig för någon av de två sistnämnda aktiviteterna. Nina hade även fått en vision om att vi rökte cigarr på en studsmatta när hon vaknade förra veckan. Därför hade cigarrer inhandlas. Jag deltog i visionen även om den inte tog plats på studsmattan.
Söndagen började med frukost på balkongen och sedan begav jag mig med min racer till Vånga. När jag cyklade genom Folkparken såg jag dessa varelser vid vägkanten. Vet inte om ni ser vad det står på lådan men texten lyder ”gratis godis” och ”detta är inte en fälla”. Kändes i och för sig tryggt att det inte var någon fälla, men eftersom jag hört att man inte ska ta emot godis från okända människor hoppade jag inte in i lådan utan cyklade vidare.
I morse var jag med på radion. Det var kul. När jag satt i väntrummet lyssnade jag på inslaget innan mig. Det handlade om en ny typ av soptunnor i Valdemarsviks kommun. Jag hoppas innerligt att jag var intressantare än så. Ni får avgöra själva, länken finns här nedan.
Nu är jag sugen igen. Denna vecka blir det fler mil. Många fler.
