apr
I torsdags fick jag svar på röntgen. Stressfraktur. Så är det. För de som har koll och vill veta var den sitter har jag en spricka i calcanius, vilket innebär infästningen av hälsenan. Sedan var det något ödem också. Jag är alltså inte osårbar. Läkningstiden är beräknad till två månader. Det innebär väldigt många dagar utan löpning. Ni som är sugna på en löprunda i juni kan härmed anmäla ert intresse. Jag kommer vara taggad. Detta betyder också att jag får vänta ett tag till innan jag får svetta ned en landslagströja. Men man kanske kan få låna en och använda som pyjamas hemma i alla fall. Det är svårt att inte tänka varför jag fullföljde den där löprundan för några veckor sedan när det gjorde så ont. Kanske hade detta inte hänt. Eller så hade det gjort det ändå. Kanske behövde jag dessutom en läxa. Jag är som sagt inte osårbar. Nu vet jag.
Nu ska ni inte tro att jag deppar ihop eller viker ned mig. Inte en chans. Samma dag som jag fick det tråkiga beskedet började jag resan mot VM i Sydafrika i oktober. Jag är inte helt invalid och kan fortfarande träna lika mycket som jag brukar. Vilket jag såklart kommer göra i form av cykling, vattenlöpning, crosstraining och styrketräning. Började samma kväll med en timmes cykling och rockgympa utan hopp. Där fick jag också intressant input av Anton och Oskar. De berättade om en orienterare som efter ett möte med några forskare anammat ett upplägg som bygger på extrema intervallveckor då och då. Ska testa detta då man såklart kan träna intervaller i samband med ovan nämnda aktiviteter för att bland annat höja syreupptagningsförmågan.
I fredags packade jag ned ett bälte för vattenlöpning och en aftonklänning då jag åkte till Annas bröllop i Oslo. Detta skulle ske i dagarna två uppe vid Holmenkollen. När man tar tunnelbanan i Oslo upphör man aldrig att förvånas över var den tar dig. Sakta klättrade den upp och bjöd på en fantastisk utsikt över stan och Oslofjorden. Målet var Lysebu, en gård som nu är ett hotell och var en gåva från Norge till Danmark för att danskarna gett norrmännen mat under andra världskriget. Eftersom jag inte var något vidare löpsällskap fick Oskar och Peter ta sig an närområdets mördarbackar. Jag fick ändå del av den fina utsikten genom bassängens panoramafönster. Åttio minuter gick förvånansvärt fort och belöningen blev en middag bestående av viltgryta tillsammans med Annas och Kjartans trevliga vänner. Dessutom var jag inte direkt besviken över att ha missat löpningen uppför två slalombackar med tillhörande genomtramp i skaren ned i fjällbäckar.
Lördagen var dagen då Anna skulle bli fru. Men först skulle det tränas. Var nära att avlida i den glaskuvös som föreställde träningsrum. Den var utrustad med fina maskiner och dyr ljudanläggning fast saknade den lilla detaljen luftkonditionering. Stod ut i 45 minuter på cykel, körde lite styrka och sedan kändes en timmes vattenlöpning som en befrielse. Gick en promenad upp till Frognerseteren för att äta våfflor. Våfflor ska enligt uppgift finnas överallt i Norge men tydligen inte där. Substitutet blev kaffe och banan i vårsolen. Hoppade i klänningen och tog bussen till kapellet där vigseln skulle ske. Vigseln som utspelades i en vacker träkyrka utsmyckad med sniderier visade sig bli både vacker och spännande. Kändes som vi kommit in i en pjäs där Shakespeare möter Ronja. Det började med att Kjartan och hans bestman, eller förlovare som det heter på norska, satt på var sin tron. Sedan kom den fantastiskt vackra Anna tillsammans med sin pappa in till tonerna av musik från Ronja Rövardotter. Efter att ha bytt troner med sina förlovare och svarat ja på de rätta ställena blev Anna Kjartans fru.
Sedan fortsatte kvällen och natten med god mat, vin och disco. Kändes tryggt att Oskar och jag kunde lämna över Anna till just Kjartan. Vi tre har som vi kallar det en liten familj. En sportig sådan. Men Kjartan visade att han håller måttet då Oskar och Peter träffade honom i löparspåret nere i Nordmarka under självaste bröllopsdagen. Men som tur är kan man ha flera familjer.
I helgen kommer jag att tänka på alla mina snabba ultrakompisar som springer EM i Frankrike. Ladda nu i veckan. Jag kommer vara med er i tanken. Kör järnet. Till VM är jag också med. Faktum är att det känns bättre i foten redan nu när jag flyttat fram mitt fokus några månader.
