Inled mig icke i frestelsen…

Kom hem från en löparresa utan att vare sig ha tränat eller tävlat ett enda löpsteg. Men det kunde varit värre, jag hade ju i alla fall fått vara i Berlin. Fick stå bredvid, heja, och få mental träning. Kanske var lika bra med tanke på hur farligt det visade sig vara på åskådarplatsen. Jag nämnde det i förra blogginlägget men här nedan kommer även ett bevis då Marie-Claire lyckades fånga delar av kollisionen med vägskylten på film. Men den ofrivilliga vilan har ändå fört något gott med sig. Jag känner inte min hälsporre längre. Och det var afton, och det vart morgon den första dagen.

https://www.youtube.com/watch?v=AqKt_BJcaa8

I tisdags klämde Peter på min fot. Han trodde inte att det är en stressfraktur eftersom jag inte har någon molande värk. Träningen för dagen blev simning. Platsen var Linköping och efter att tränat lite teknik och matat längder fick man leka. Jag är grym på vattenrutschbana och spöade mitt trevliga sällskap rejält då det finns tidtagning. Avslöjade såklart inte min hemliga teknik. Sedan gav vi oss på den stora attraktionen där man åker på en plastbåt genom ett slingrande rör. Verkade som farkosten var anpassad för två eftersom det fans två sitthål. Visade vara en farlig lek. Att slå runt inne röret var inte ens lite kul. Och det vart afton, och det vart morgon den andra dagen.

Denna vecka har jag inte fokuserat på mycket annat än foten. På onsdagen kunde jag smita iväg från jobbet till en naprapat som misstänkte stressfraktur. Betydde att det stod 1-1 till frakturen. På kvällen kokade vi soppa hos Nina, och jag smet iväg en stund till Helhetshälsan. Han var inte lika inne på fraktur och körde på med en dos laser. Betydde att det stod 2-1 mot frakturen. Hemma hos Nina planerade vi kommande roliga aktiviteter och träningshelg. Och det vart afton, och det vart morgon den tredje dagen.

Halleluja. Foten hade aldrig känts så bra som på torsdagsmorgonen. Det var jobb i Skärblacka vilket innebar cykel dit och hem med lite omväg. Cykeldatorn stannade på 50 km när jag svängde förbi Helhetshälsan och fick ännu en laserdos. Sedan ägnade jag mig åt den mindre upplyftande aktiviteten vattenlöpning. Men blev väldigt glad då jag helt oväntat fick sällskap av Maria som också trampade runt i poolen. Den sista kvarten blev jag degraderad till äventyrsbadet då det var klubbträning i stora bassängen. Av en entusiastisk gubbe fick jag tipset att det blir roligare och man springer runt vattenfallet istället för fram och tillbaka. Skillnaden i rolighetsfaktor blev ytterst marginell. Sedan blev det flingor och mackor hemma hos mamma. Och det vart afton, och det vart morgon den fjärde dagen.

Foten kändes lika bra som dagen innan även om den kändes. Det var ingen rolig cykeltur på 30 km jag gav mig ut på klockan sex på fredagsmorgonen. Kändes som fötterna tinade upp först framåt lunch. Alternativträning är inte alltid kul, det är bara att bita ihop. Smet iväg från skolan en halvtimme för ännu mer laser och lite massage. Eftersom jag går som en invalid börjar jag känna mig lite ansträngd på ställen jag kompenserar med. Efter jobbet rullade jag ned till tågstation. Det var nämligen så fantastiskt att jag hade fått en magnetröntgentid i Stockholm på nolltid. Har nog aldrig känt mig så VIP. Nu skulle det utredas vad det är för skit som intagit min fot. Ett tomt väntrum en fredagkväll är inte bästa fredagsmyset men jag var otroligt glad att jag fick denna möjlighet. Blev inskjuten i det gigantiska rymdskeppet med instruktionen att ligga med foten helt still i 20 min. Fick ett par hörselkåpor och en grej att trycka på om något skulle hända. Trodde detta skulle vara som att gå till tandläkaren. Bit ihop, klick, och så har man tagit en röntgenbild. Istället var det som att ligga mitt i ett vägarbete. Något av ljudet togs bort av radion i hörselkåporna. Efter rapporter om trafiken på Essingeleden och musik från åttiotalet var det klart. Nu väntar jag på ett snabbt utlåtande. Jag är en obotlig optimist. Jag ska springa EM. Och det vart afton, och det vart morgon den femte dagen.

I lördags vilade jag till och med från alternativträning. Foten kändes ännu bättre. Det finns hopp. Ett kontor inrättades i soffan och en hel massa saker kunde prickas av på listan över saker jag borde tagit tag i för länge sedan. Väldigt skönt. På kvällen genomfördes den första grillningen. Med bearnaisessås kan ingenting gå fel. Dränkte foten i voltarengel innan jag gick och lade mig. Tydligen ska man ta en klick stor som en tumnagel. Jag tog halva handflatan. Och det vart afton, och det vart morgon den sjätte dagen.

I söndags var det dags att ta tag i längre träning för uthålligheten. Man tappar inte så mycket på två veckor men jag vill ha några långa pass innan EM. Cyklade till Linköping men dit är det bara 45 km så det fick bli en omväg på 40 km ut mot Åtvidaberg.

Efter några timmars paus drog jag hem igen. Kortare sträcka men högre fart. Blev dock lite längre än beräknat eftersom jag åkte vilse och hamnade i ett industriområde. Var nöjd över sex timmars träning och 135 km cykling denna dag. Tur att Nina fyllde år så att jag fick fylla på med tårta. En dröm gjord av smör och choklad. I foten känns det mer som att det stramar när jag går. Den egentliga smärtan är borta. Kan jag bara ta några små löpsteg inom de närmsta dagarna kommer det vara lugnt.

Men inled mig inte i frestelsen att börja springa för tidigt utan fräls mig ifrån ondo. Tack.

För att vara en god människa ska man välja den smala vägen. För min del innebär det trailvägen. Jag kan springa hur länge som helst i ett skapligt tempo på vanlig väg men så fort jag kommer in i skogen tar det stopp. Jag blir så långsam. Känns livsfarligt med alla rötter och annat ofog. Eftersom jag gillar skogen i sig borde jag träna mer på detta. Om jag bara kan springa igen så ska jag öva på att ta den smala vägen för att bli en bättre människa och löpare. Jag lovar.