Strålande jul

Vilken strålande jul som bjuder på massa mys i olika former. Men det som har strålat starkast de senaste dagarna är en smärta från mitt högra knä upp mot sätet. Tanken var ju att efter pensionärsresan till Turkiet och den välbehövliga vila jag gav min kropp skulle jag springa obehindrat igen. Nu blev det inte riktigt så utan istället för början på det sunda livet har jag varit förföljd av ännu fler bufféer och sötsaker i alla dess former. Har nu samlat på mig en icke försumbar last i form av extra kilon som jag dock vet kommer försvinna när jag kan springa. Precis, när jag kan springa ordentligt igen. Jag är en obotlig optimist men ibland är det fasen svårt att inte bli deppig. Men om man inte kan springa så mycket kan man ju ägna sig åt att äta istället, för det är ju synd om en person som inte kan springa och något kul måste man ju få ha.

Det konstiga är att jag egentligen känner minst i knät när jag springer utan när jag går, cyklar, står på crosstrainer eller ironiskt nog vattenlöper gör det sig mer påmint. Men logiken säger ändå på något sätt att vatten borde vara det mest skonsamma. Därför blev det i detta element träningen bedrevs i onsdags innan jag gick på julfest med de jag tränar med i LiU Elitidrott. Killarna som bjöd in hade gjort egen glögg som jag tyckte var svag innan jag förstod att jag hade kommit över en alkoholfri mugg. Deras egen var grumligare, godare och mycket starkare. De är nu inne på att prova bryggning av eget öl och kanske ännu starkare drycker. Dagens elitidrottare. Alla skulle ha med något ätbart som hör julen till. Ni kan själva räkna ut vilket frosseri detta betydde då det var över 40 personer på tillställningen. Dessutom fanns en gran som hittats i skogen på förmiddagens orienteringspass och i brist på julgransfot var den fasttejpad i ett ben på soffbordet och fick sitt vatten ur en saftdunk. Istället för julsånger spelades snuskiga låtar på gitarr och efter en tipspromenad som var omöjlig fanns det utrymme för andra aktiviteter. Som att bränna upp sitt brösthår med en braständare. Då vissa ändå måste vara värst fick vi även se en brasa i regionerna längre ned. Lukten av dessa bränder blandades med dofter av nejlika och apelsin.

I fredags åkte jag ned till simhallen innan jobbet för att hinna crawla 2 km. När man går upp tidigt för att träna gör man det utan att kalkylera någon form av störning i sin planering. Denna morgon inträffade en störning. Klockan sju var det tydligen dags för luciatåg vid bassängkanten och man fick inte plaska under tiden. Jag gillar luciatåg men efter 20 min började folk frysa i poolen och snegla på klockan. Stackars barn, kunde de inte ha fått en mer tacksam plats att sprida ljus på denna morgon. Såklart valde jag att komma lite försent till jobbet istället för att korta ned passet. Var ju inte mitt fel utan skyller på lucian. Dagens nästa luciatåg, det i kyrkan tillsammans med barnen, kunde jag istället njuta av. Njöt gjorde jag även i matsalen då det serverades ett digert julbord i klass med den bästa restaurang. På kvällen var vi inbjudna på julmat och lite fest i en kompis hus. Det blev en crossover då julmaten hade bytts ut mot grillning på altanen och istället för julmusik poppades det discomusik i högtalarna. Men såklart fanns skumtomtarna, lussekatterna, pepparkakorna och glöggen representerade.

Lördagen började också i bassängen i form av 90 minuter vattenlöpning med Charlotta. Det kändes fortfarande i knät. Man kunde bli deppig för mindre. Efter passet när jag stod och väntade på stan, lutad mot en pelare läsandes en bok gick en kompis förbi. Han frågade hur läget var och jag sa bra som man brukar göra. Sedan ändrade jag för det var ju inte alls bra, ärligt talat kändes det som allt var skit för att jag inte kunde springa, var sugen på godis och så hade jag inte fått kontakt med cateringfirman som skulle leverera ett julbord till Tjalve dagen efter. Då kändes det som att situationen blev lite obekväm och vi önskade varandra god jul. Men efter några minuter kom syrran med Connie i vagnen och det kändes snabbt bättre. Är ju inte så himla synd om mig egentligen. Vi shoppade julklappar och åt thaibuffé. Såklart en buffé, vad annars. Hängde sedan hos syrran hela kvällen. Allt kändes bättre och via lite detektivarbete med hjälp av det fantastiska forumet facebook hade jag säkerställt att Tjalves tränare och styrelsemedlemmar på söndagen inte bara skulle få mandariner, godis och julmust till middag. När syrran dessutom meddelade att hon inte alls tror att viktökning beror på godis utan för mycket mat tog jag henne på orden och högg in på den gigantiska tobleronen.

Hej mitt vinterland. Blev kvar i Skärblacka över natten och vid kvart i åtta på morgonen cyklade jag hem till stan vilket man inte brukar kunna göra i mitten av december.

Planen att vara barnvakt åt Isa ställdes in då hela familjen hade löss. Detta gav mig tillfället att se ifatt en hel massa avsnitt av Hedenhös julkalender. Sedan gav jag mig faktiskt ut och sprang. En testrunda på 12 km. I efterhand kan man tycka att en testrunda borde vara kortare men i min skadade hjärna kändes det kort. Men jag hade faktiskt planerat in flera möjligheter att vika av om det hade känts dåligt. Jag kände inget direkt i knät men det strålade fortfarande upp i sätet. Det blev inte värre under rundan och jag fick inget bakslag efteråt. Kanske var jag på väg åt rätt håll. Detta fick firas med ett julbord i Tjalvegården där jag hade utlyst en pepparkaksbakartävling.

Vi komma, vi komma från pepparkakeland, från OS, från häcklöparbanan, från snön, från kulstötningsgropen och från släggkastarburen.

I måndags tog jag tag i att få ordning på min kropp. Lyckades komma över en akuttid samma dag hos den ökända Jussi. Klockan ett var det dags. Under den nästkommande halvtimmen trodde jag stundtals att han skulle döda mig med sina bara händer. Tydligen var jag smärttålig för jag skrek inte rakt ut. Men jag hyperventilerade där jag som ett djur vid slakt stålsatte mig för att ligga still på britsen. Jag fick även veta att bukspottkörteln satt i handen, tarmarna på låren, och magsäcken på armen vilket omkullkastade min syn på kroppen. De kroppsdelarna fick sig också en omgång. Han sa att omgången min kropp fick var något annat än massage vilket jag kunde skriva under på. Tydligen hade jag samma problem som en sliten hockeyspelare. När man får höra något sådan börjar man fundera över sin löpteknik. Jag fick även reda på att jag hade mycket socker i systemet. Busted. Inget kändes sannare. Denna misshandel gjorde dock susen. Han hittade problemet som faktiskt satt i hela kroppen, och den efterföljande joggingen kändes bra.

Idag kom inget bakslag och jag kunde ge mig ut på 12 km jogging när klockan ringde vid sex. Men jag kände mig mörbultad och mer ska det bli i veckan så jag verkligen blir av med skiten. Jag sprang längs strömmen när jag såg en man med sin okopplade hund. Jag bad honom koppla den med enda resultatet att han påstår att jag är sur och inte behöver springa överhuvudtaget om jag har problem med hans förehavanden. Fick dessutom höra att jag enligt honom måste ha ett oerhört tråkigt liv. Orkade inte stanna upp och berätta för honom att jag inte har det minsta tråkigt. Att jag lever drömmen som är att jobba när jag vill, springa när jag vill och ge mig ut på äventyr när jag vill. Nu är jag på väg. Jag kan springa och sockret är på väg ut ur systemet. Strålande.