dec
Ett nytt kapitel i mitt liv som elitsatsande löpare har nu börjat, och det har börjat med vila. För att genomföra detta enligt konstens alla regler har jag varit på bussresa med pensionärer i Turkiet. Detta har varit en social studie och ett studiebesök i en värld som jag aldrig tidigare varit i närheten av. Men tidsmässigt låg resan bra, och framförallt gjorde priset att jag helt enkelt inte kunde låta bli. Det blev en resa som kändes som ett träningsläger till skillnad från den lilla detaljen att vi inte tränade. Men vi hade en guide som sa åt oss när vi skulle göra saker, vad vi skulle göra och hur vi skulle göra det. När jag gör något gör jag det ordentligt så med på resan fanns korsord, stickning och böcker.
På flygbussen spelades musiken från Sällskapsresan. Jag kunde redan då ana vad jag gett mig in på. På Landvetter bör de se över sin säkerhet då jag kom igenom passkontrollen med Peters pass. När jag efter upptäckten påpekade detta svamlade vakten något om att jag ändrat håret. Någonstans hade vi ändå trott att denna resa kunde ha lockat några människor under 40 eftersom vi hade hittat erbjudandet i tidningen Aktiv träning. Så var inte fallet. Erbjudandet hade även funnits i Illustrerad vetenskap, Gör det själv, Göteborgsposten och Allt i hemmet. Vi var de enda under 49 förutom en tjugoårig dotter. Första natten fick vi sova hela tre timmar innan den automatiska väckningen som förföljde oss under veckan ringde upp oss.
Den andra dagen fick vi lära känna vår buss som först stannade i en liten by där det fanns en gammal kyrka. Jag var mest intresserad av att palla apelsinerna runt omkring. På vårt andra stopp kom jag på att jag glömt min bok i en mataffär strax innan vi skulle åka. När jag sju minuter för sent fick hoppa på bussen i farten fick jag onda ögat och flera sura kommentarer. Detta hämtade jag dock upp genom att fortsätta på min stickning. I lämningarna av den antika staden Myra fanns det imponerande gravar uthuggna i bergväggarna och god granatäppeljuice. Denna kväll fick vi vår första buffé. Det skulle bli en varje kväll och kvällens ämne vid bordet var bland annat hur man behåller småfåglarna på tomten när man reser bort en vecka såhär på vintern. Vi lärde känna några av våra medresenärer och det märkliga är att alla hävdar att de inte brukar åka på resor liknande dessa. Konstigt då att sydvästra Turkiet kryllar av turistbussar.
Den tredje dagen var det regn och kyla på vår resa. Tur då att vi hade en lång bussdag endast med avbrott för en båttur. En båttur runt i träsken kring Dalyan som ledde fram till en strand där det skulle finnas sköldpaddor. De tyckte också att det var för kallt och hade dragit någon annanstans så vi fick nöja oss med att kolla på en blå krabba. Man kunde värma sig med sprit vilket flera gjorde. Jag pratade volontärarbete och blev kompis med ett trevligt par från Falkenberg. På kvällen kom vi fram till ett riktigt lyxhotell. Rummet måste ha kostat mer än hela vår resa och låg fint med utsikt över havet. Det hav där man kunde bada om man ville men en kvinna i bussen berättade att hon inte gillade sådana aktiviteter på grund av rädslan att det kan finnas döda kroppar i vattnet. Efter middagen gick vi till baren där det skulle skålas för slaget vid Lund som genomfördes denna decemberdag 1676. Några tyskar tog även chansen att dansa till en kvinna som bjöd på livemusik på sin fiol. Repertoaren bestod av musiken från Titanic och andra slagdängor.
Den fjärde dagen tog vi först en promenad på morgonen. Kändes lite spökligt med alla mer eller mindre funktionsdugliga restauranger längs stranden som nu när det inte var säsong endast befolkades av vilda hundar. När vi kom tillbaka visade oss en tant hur man via taket kunde klättra in genom ett fönster istället för att behöva gå runt hela komplexet till entrén. Efter frukosten där en annan tant berättade att hon aldrig köper cornflakes för att det är så jobbigt att frakta hem de stora paketen åkte vi till det som är kvar av den antika staden Efesos. Klockan var bara kvart över åtta innan några i bussen började dricka whiskey. För hälsans skull såklart som det hette. Samma par köpte även en liter tonic av en gatuförsäljare för 70 kr senare på dagen för att klara kvällen. Efesos bestod av en himla massa sten och mycket var väldigt imponerande även om jag gissar att inslagen av betong och armeringsjärn inte tillhörde originaldelarna. Detta blev även dagen då jag förstod vilka som köper alla souvenirer, foton på sig själva i kitschig inramning, falsk saffran och turkish delight som inte en människa tycker är gott. Blev även en sväng förbi Artemistemplet som tillhör ett av antikens sju underverk, men av det fanns endast några pelare kvar som numera är inbyggda i byns moské. På eftermiddagen lästes det bok på terrasen då solens strålar värmde upp temperaturen. När vi var trötta på det gick vi till något som på håll såg ut som en by, men visade sig vara ett lägenhetshotell. På tillbakavägen konstaterade vi att detta område inte var på riktigt utan en konstruktion för oss turister. Inspekterade istället hotellets gym som hade mer att önska. Nej jag skulle inte träna och det blev bara några coreövningar för man kunde heller inte simma i poolen som var full av högljudda ungdomar och älskande par. Efter ännu en buffé där en tant började gråta för att hennes kompis sade något klumpigt blev det film på rummet.
Biblioteket i Efesos. I staden fick endast viktiga personer, rika personer och idrottare bo. Eftersom jag skulle ha fått bo där hade jag valt ett hus nära biblioteket trots att bokrullarna där säkert inte var jättespännande.
Den femte dagen lämnade vi vårt lyxhotell och åkte vidare med bussen. Efter någon timme fick vi byta till en vagn som drogs av en traktor och körde mot rött när den skulle över stora vägen. Efter två minuter på en väg som mycket väl skulle ha kunnat trafikeras av bussen blev vi avsläppta vid den antika staden Afrodithia. Här kunde man palla granatäpplen och titta på massa gamla grejer. Många saker var imponerande och andra var rekonstruerade i plast. Hur mycket som helst var heller inte utgrävt än. Vilka skatter som gömmer sig därunder och när dessa ställen blomstrade hade vi fortfarande järnålder hemma i Sverige. Dagens hotell var en spaanläggning med ett termalbad. Det fanns till och med en pool i hotellkorridoren. Vid middagen berörde vi ämnen såsom att man slog fel nummer på en gammal telefon med nummerskiva om man hade för tjocka fingrar. Sedan gick vi till badet vilket alla andra på busen hade gjort innan maten. Det var nu mycket lugnare i bassängen då det i princip var vi och de turkiska busschaufförerna som fick en dos av det varma vattnets helande egenskaper.
Det mest imponerande i Afrodithia var stadion som är från 200 fKr. Ett varv är just en stadium som mäter 192,3 meter och i detta fall numera mer terrängbetonat. Det ryckte i löparbenen men det blev ingen start. Dessutom skulle jag då ha behövt tävla naken som seden krävde.
Den sjätte dagen var vädret mindre bra igen. Vid frukosten fick vi ta del av en diskussion som handlade om långa vårdköer och höftledsoperationer. Vid lunch gjorde vi besök i en mattmanufaktur som kunde stoltsera med att Angela Merkel var på besök i februari detta år. Måste ändå erkänna att det var coolt att se hur man får till silestrådar från puppor. Sedan följde en demonstration av mattor i olika material. De fyra killarna gick all in och rullade ut matta efter matta där vi sedan uppmandes att gå barfota på. Mattor till ett värde av en halv miljon euro. Var ändå lite trevligt när de dessutom bjöd på pizzabitar, te och sprit till den som var sugen. Sedan hade vi en timme att gå runt som i en labyrint bland de 30000 mattorna och försöka undvika ihärdiga försäljare. På kvällen kom vi fram till ett nytt lyxhotell där vi vant oss vid rutinen att äta buffé och vila. Middagen intogs tillsammans med en crossover mellan Jarl Kulle och Ingvar Kamprad samt dennes son. En lugn lördagkväll helt i pensionärstil följde på detta.
Nej resan gick inte genom alperna utan detta är kalk. Kalk från underjordiska källor som under de senaste 14000 åren har bildat metertjocka lager på bergen i Pamukkale. Kändes mer som ett besök på en skidort än i ett medelhavsland.
På den sjunde dagen strålade åter solen och vi åkte in till Antalya. Gick en sväng i gamla stan och fick sedan för ovanlighetens skull 45 minuters dyrbar fritid. På detta följde ett besök i en smyckesfabrik. Efter att ha fått prova en diamantring värd 250000 kr hade vi en timme på oss att shoppa. I lokalen fanns mängder av montrar fulla med ädla metaller och ädelstenar där jag planlöst gick runt med träningskläder och ryggsäck. Det tog bara tio minuter innan en i personalen sa åt vilket håll cafeterian låg och att de andra skulle komma dit sedan. Tydligen såg jag inte särskilt köpstark ut. På eftermiddagen var det dags för ännu ett fabriksbesök. Denna gång var det skinnjackor på programmet och vi blev placerade i ett rum med en catwalk. Detta var en upplevelse över förväntan och jag fick medge att showen med modeller iklädda Armani, Gucci och Prada var bra och jackorna fina. Men ute i affären gjorde prislapparna att jag ganska omgående satte mig i en soffa och studerade de andras kamp för att få ned priserna. Jag fick sitta ostörd i soffan till jag kastade ett getöga på en jacka som en dam provade. Plötsligt kommer en tjej fram med en annan jacka som är helt oemotståndlig. Vet knappt hur det gick till men efter hårt prutande stod jag som ägare till en helt fantastisk jacka från Nina Ricci. På kvällen var det dags för den obligatoriska grisfesten, eller i detta fall den turkiska aftonen. För 100 kr var det all inklusive på dryckerna och rakin började flöda. Stämningen höjdes och fick sin kulmen när en zlatankopia körde magdans och tanterna stoppade pengar innanför hans byxor. Gubbarna från yoghurtreklamen i numret efter hade sedan svårt att frambringa lika många applåder. Efter mat och dryck ett par timmar var det dags att ta bussen tillbaka, om man så ville som lycklig ägare till ett fult porslinsfat med sitt eget porträtt på tillsammans med en stackars kille i för stor alladinhatt. Festen fortsatte i hotellets lobby där alla helt plötsligt kände varandra och inte ville åka hem.
I smyckesfabrikens souvenirshop sänktes kvaliteten på det man kunde köpa drastiskt. Katter på parkbänk, slokörad hund, katt utan armar med sombrero, enörad katt, missbildade elefanter med ögonen under snabeln, kitschig nyckelpiga och oidentifierbart näbbdjur. Kom och köp.
Den åttonde dagen strålade solen in i rummet och det blev en promenad längs havet och besök på café. Efter ett stopp vid ett medelmåttigt vattenfall var det dags att flyga hem till Sverige. Incheckningen tog ett tag då någon skulle ha med sig ett helt hundspann i olika burar och själv lyckades jag krossa en flaska likör i taxfreebutiken istället för att placera den på hyllan där den hörde hemma. Dessutom skulle alla från hela världen som köpt några skinnkläder, smycken eller mattor krångla sig in i ett litet svettigt rum för att få en stämpel på ett papper. På planet kunde jag konstatera att resan hade uppnått sitt syfte. Jag var total utvilad. Priset för denna vila hade varit skrattretande. För 2000 kr hade vi flugit till Turkiet, blivit guidade och kringkörda med buss, bott på lyxhotell varje dag med frukost och middag. Att bli pensionär verkar inte vara så tokigt ändå och tydligen hade vi redan blivit stamkunder hos reseföretaget som erbjuder en ny resa till samma pris. Som om detta inte vore nog blev jag uppringd av en tidning förra veckan som vill göra ett reportage med mig. Tidningen heter Hemmets Journal. Men nu längtar jag ändå efter att få äta vanlig mat och få träna, för som Haile Gabrselassie säger, a day without running is not a day.
Pensionärsresa i Turkiet med Peter, här i Antalya en solig förmiddag långt från snöstormarna. En trevlig upplevelse där resultatet blev en utvilad kropp och denna egenstickade mössa. Det är bara håret som skiljer oss åt, i övrigt är vi lika som bär enligt passkontrollanden på Landvetter. Missa nu inte det spännande reportaget i Hemmets Journal. Kommer bli en riktig kioskvältare.
