dec
Då var vi där. Säsongen är slut, och slutade på ett sätt jag inte riktigt hade planerat, även om jag själv hade bäddat för det såhär med facit hand. Det där med facit kan ju faktiskt vara lite bra och informativt om man drar lärdom av det. Jag har gjort en del tveksamma saker detta år som jag i efterhand nu kan erkänna. Det är nog till och med så att jag ljugit lite för mig själv ibland. Därför får detta bli stunden då jag gör min avbön och är helt ärlig mot er och mig själv.
Innan Bislett 24 h förra året hade jag börjat få ont i hälen. Sannolikt en hälsporre. Den dyker sporadiskt upp i min träningsdagbok och jag vet med mig att den fanns där mer eller mindre ända fram till april. Vet dock att det mest gjorde ont när jag gick men inte då jag sprang. Julen firades i Malaysia där jag ändå vilade lite från löpning någon vecka och mest simmade.
Efter att jag sprungit och rest i Vietnam över nyår började jag nyåret med en tio kilometers kuperad löpartävling i Kuala Lumpur som jag mot förmodan vann. Sedan satte jag igång att träna sjukt mycket i januari. Flera veckor upp emot 23 mil inklusive en hel massa intervaller. Månaden spenderades i Kenya och Uganda där jag vissa dagar när solen gick upp sprang 30 km rakt ut i ingenstans med några kronor på fickan till någon som ville köra mig hem på sin motorcykel. Vet att jag hade en del strul med hälen men körde ändå på och sprang trots detta en mara i Jerusalem i början av mars. Blev ett ok resultat med tanke på den kuperade sträckningen genom den heliga staden.
Skärtorsdagen vilken inföll den 28 mars läser jag i min träningsdagbok att jag har en smärta som verkar ha flyttat från en del till en annan i foten. Veckan innan har jag kört fem intervallpass varav tre på bana där ett var coopertest och summerar en veckodistans på 23 mil. Jag blev mörkrädd när jag läste detta. Hur smärtan känns och var den varit innan i foten nämns inte när jag läser tidigare noteringar. När jag känner denna förflyttade smärta är jag ute på ett distanspass med elva fartökningar på 4 min vardera. Efter denna klyftiga aktivitet går jag inte hem utan ansluter mig till Nina och Jennie som sitter på en uteservering. Det är minusgrader och snö ute, men vi virar filtar om oss, beställer en öl och njuter av vårsolen. Promenaden hem var inte lika angenäm. Jag haltade. Trots detta gav jag mig på lördagen ut på ett 24 km långt distanspass som kändes bra första kilometern. Men det är inte förrän vid tolv kilometer som jag erkänner för mig själv att det gjorde ont och då var det lika långt hem. Jag ringde dock ingen för att bli hämtad utan sprang hem. Stressfrakturen var ett faktum även om jag vid den tidpunkten inte hade fattat det.
Jag trodde att det säkert skulle bli bra på några dagar och åkte till Berlin med ambitionen att springa halvmaran veckan efter. Det blev en träningsfri vecka eftersom jag knappt kunde gå. På söndagen när mina tjalvekompisar åt frukost innan starten hyrde jag en damhoj för att i alla fall få några timmars motion. Cyklade mot Grünewald och fick se några poliser skjuta en tvättbjörn innan jag åkte och hejade längs banan. Att heja på lopp visade sig inte vara helt riskfritt då jag kraschade mot en lyktstolpe. Sedan följde några dagar av konsultation hos olika fackmän. Min massör, en naprapat och min coach. Som den obotliga optimist jag är valde jag att lyssna på dem som inte trodde det var en fraktur, men då landslaget såg till att jag fick en magnetröntgen gick det inte att blunda för sanningen. Jag hade en stressfraktur i hälbenet vilket innebar att det inte blev någon start för mig i EM 100 km i Frankrike.
Det som istället följde var två månader utan ett enda löpsteg. I alla fall på fast mark. Tillsammans med Jerker, Anna och Charlotta som också var skadade blev jag en hejare på att vattenlöpa. Långpass och intervallpass i bassäng där ljuspunkten var den dagen utomhusbassängen öppnade. Under dessa två månader blev det också väldigt mycket cykling. Så mycket att en start i Vätternrundan hade varit väl förberedd. Men det är ingen sjö jag vill cykla runt.
Den 21 maj tog jag mina första löpsteg vilka innebar 7 min jogging efter ett cykelpass. Minutrar som genomfördes utan smärta. Detta trappades upp varannan dag och den 29 maj skulle jag jogga 25 min. Samma dag spelade jag ett högt spel. Jag åkte till Skärblacka och sprang ett lopp på 5 km. Kunde ju lika gärna jogga där istället för någon annanstans tänkte jag. Värmde upp på racercykeln, och visste nog innerst inne att jag aldrig skulle lyckas med någon jogging. Istället kom jag tvåa och persade på distansen. Hade tur att jag höll och fortsatte sedan med en mer förnuftig upptrappning. Fortsatte varva löpning med cykling, vattenlöpning och springa på skonsamma underlag såsom skogsstig och ibland mosse.
4 augusti hade jag min chans att ta revansch efter det EM som jag missat. Vilket jag också gjorde genom att ta ett SM-brons på 100 km i Stockholm. Veckan efter hade jag ont i en svullen stortå vilket såklart inte hindrade mig från att springa och resulterade i att jag fick andra problem i samma fot. Lite sporadisk vila varvades med löpning och ännu ett personbästa i en träningstävling hemma i stan runt broarna.
Fortsatte träna och tävla mycket den tid som följde. En mara, halvmara eller ultra nästan varje helg samtidigt som ett nytt orosmoln tornade upp sig. Jag hade fått en stickande känsla i ljumsken. På vårt landslagsgruppsläger i Åre i början av september blev jag alldeles kall när Rune nämner att det är vanligt att tjejer kan få en stressfraktur i blygdbenet. Detta symptom återkommer med jämna mellanrum i min träningsdagbok veckorna efter. Antagligen mer sällan än att det speglar verkligheten. Jag vilar från löpning ibland, men den stickande smärtan finns kvar när jag löper. Ändå fortsätter jag att springa mina lopp vilka går förhållandevis bra med toppar som seger i Holaveden Ultra med en jättebra känsla och ett tangerat personbästa på Stockholm halvmarathon trots ett intag av en läcker buffé timmarna innan. Men det fanns också lopp där jag kände att jag inte hade något på startlinjen att göra. Jag sa flera gånger till folk att jag genomförde vissa lopp som träning. Men det är bullshit. Jag har fram till idag aldrig satt på mig en nummerlapp med ambitionen att jogga igenom. Dock står jag fast vid min åsikt att tävling är grymt bra träning. Men detta är ingen logisk ekvivalens då motsatsen inte alltid stämmer.
Som den äventyrare och passionerade löpare jag är lockar nya länder och utmaningar. Därför anmälde jag mig med kort varsel till ett fem dagar långt etapplopp mellan Wien och Budapest. Starten var den 19 oktober och den stickande känslan i ljumsken var inte helt borta men blev heller inte värre. Första dagen sprang vi 91 km och jag snittade 5:32 min/km med ett leende på läpparna. På kvällen förstod jag inte hur det skulle vara möjligt att göra samma sak dagen efter men det var det, och även tre dagar till. Det gick så himla bra, och jag hade inte ont i någon ljumske. Däremot fick jag problem med en benhinna den tredje dagen, fast Voltaren och mitt pannben gjorde att jag ändå kunde genomföra loppet så pass bra att jag den sista dagen sprang in som vinnare i hela det 32 mil långa loppet samt i halvmaran som var en tävling i tävlingen. Det var så himla fantastiskt kul alltihopa, löpningen men också allt runt omkring. Att ha fått springa genom tre länder och lärt känna massa nytt trevligt folk kändes som en förmån. Återigen hade jag spelat ett högt spel men i slutändan segrat.
Nu kan man tycka att kroppen hade förtjänat en lång vila. Men icke. Redan två dagar efter var jag igång och sprang. Enligt mina anteckningar kändes det bra, men det tvivlar jag på. Veckan efter hittar jag en kort kommentar om att det sticker lite i ljumsken, men detta kommer inte tillbaka någon mer gång och är inget jag i skrivande stund har problem med. Däremot läser jag om en smärta i högra höften veckan efter loppet. Fortsätter träna om än lite varierat och med någon vilodag. Två veckor efter bränner jag av Vintermaran i Stockholm. Jag erkänner att kroppen inte kändes helt 100 vid start, men den kom igång efter ett tag och jag sprang in på min bästa tid sedan 2011. Dagen efter gick det inte att springa trots att jag skulle jogga med landslaget. Jag gick hem istället. Stort.
Men vad gjorde jag dagen efter. Jag trodde knappt mina ögon då jag läste i min dagbok. Jag sprang hårda intervaller. På bana. Detta gick visserligen bra för stunden men det som följde var mindre bra. Den veckan fick jag dras med höftsmärta som nu även hade blivit ett knäproblem. Vilket inte hindrade mig från att få ihop en veckomängd på 70 km löpning. Vi är nu framme i mitten av november och jag började oroa mig för starten i Bislett och tänkte att jag måste gå till botten med det hela vilket resulterade i några extra besök hos massören som rekommenderade ett besök hos en naprapat. Naprapaten trodde problemen satt i den stela fotled som var resultat av min svullna benhinna, så han slet i foten och fick fram bättre rörlighet. Denna vecka tog jag det faktiskt lugnare och löpte bara 15 km. Men jag mår nästan dåligt när jag erkänner att denna träning bestod av två intervallpass på bana. Visserligen av lugnare art, men det spelar ingen roll. Jag måste ha något fel i huvudet. Den andra anledningen till att detta blev en lugn träningsvecka är dessutom något jag själv inte kunde påverka. Det faktum att jag var snorig. Jag tränar inte när jag har ont i halsen eller feber, men snor har aldrig varit något problem. Denna gång blev det ett problem, då jag istället för att bli bättre började snyta hjärnsubstans ur bihålorna.
Med en vecka kvar till Bislett hade jag fått den värsta förkylningen jag drabbats av i hela mitt liv. Trots detta går jag till jobbet. Men jag tränar inte förutom en jogg på onsdagen på 9 km för att känna efter var jag har min kropp. Den joggen kändes lätt och fin. Även om det inte gjorde ont i knät så fanns det något som låg där och pyrde. Men jag gick till affären och köpte alla huskurer som finns att uppbringa för att få bukt med snoret. Riven ingefära, gröna piller på apoteket, vitlök, honung, sköljning av näsan med saltvatten samt gick och lade mig som ett spädbarn vid 20:15. I fredags var jag fortfarande snorig men dagarna innan hade det varit på väg åt rätt håll.
I lördags när jag vaknade kändes luftvägarna fria och jag var pigg. Jag hoppades på den superkompensation som kan komma efter en sjukdom. Jag var förväntansfull när jag gick ned i källaren på Bislett stadion och träffade alla glada ultrakompisar. Detta skulle bli kul och jag hade höga ambitioner som jag inte hade sänkt trots den dåliga uppladdningen. Men en uppladdning handlar inte om en vecka. Den är del av en helhet.
Jag och Rune innan starten i Bislett. Jag har 24 h framför mig. 24 timmars löpning i en tunnel. Men det kändes bra och jag såg fram emot loppet. Detta sjuka lopp för sjuka människor.
Jag var väldigt taggad när jag startade och allt kändes fint. Dessutom var jag oerhört glad över att ha Rune Larsson som världens bästa support. Det gjorde mig trygg. Han skulle kunna hjälpa mig ur de svackor som uppstår under ett lopp av denna längd. Jag hade bestämt ett tempo jag skulle gå ut i och lade mig några sekunder över detta. Förkylningen var borta och jag kunde springa obehindrat. Men bara i några mil innan jag fick ont i knät. En smärta som fortsatte likt ett stråk upp mot höften. Skiten var fortfarande kvar. När jag bara hade sprungit lite över tre timmar kände jag redan att det skulle bli ett oerhört kämpigt dygn. Efter knappt fem timmar på banan var jag inte säker på om det var värt det. Jag ledde loppet, Rune sa att det var en svacka och vi bestämde att jag skulle gå lite. Första steget var att sänka mina ambitioner, men det var inte där problemet satt. Problemet var att jag faktiskt hade ont. Då började jag tänka på 2014. Ett nytt härligt löparår som jag inte ville börja med att vara skadad och 19 timmars springande med ett ont knä är väldigt många timmar. Men kunde jag bryta. Alla fantastiska vänner hade återigen gjort detta lopp till ett disco till mig med peppande låtönskningar, jag hade varit med på TV, i radio och dagstidningar inför loppet och Rune var där som min support. Kändes som jag svek alla om jag skulle bryta, men framförallt insåg jag att jag redan hade svikit genom att ha varit så himla dum som knappt någonsin lyssnat på folk och min kropp. Hade dåligt samvete för att jag inte varit ärlig mot mig och andra. Vilken idiot jag hade varit, inte bara de sista veckorna utan under väldigt, väldigt lång tid. Mitt förslag till Rune blev att om jag bröt så skulle vi sätta oss ned och prata om nästa år där jag lovade att verkligen lyssna. På riktigt. Lyssna på någon som vet hur detta med träning fungerar. En sådan sak handlar mycket om respekt. Att respektera någon som lägger ned tid på dig.
Det kändes som att jag hade kommit till en brytpunkt. Nere i denna katakomb insåg jag att detta inte fungerar. Jag måste börja vara klok och tänka igenom vad jag gör med min kropp och den tid jag lägger ned på träning. Sagt och gjort, efter 99 varv och 54 löpta kilometer klev jag av den första löpartävling jag någonsin brutit. Men vet ni, det var inte med sorg och nederlag i tanken, utan med en positiv känsla. Det första jag gjorde var att gå till sekretariatet och fråga om jag kunde anmäla mig till nästa år. De såg rätt förvånade ut över att jag brutit ett lopp jag ledde och undrade vad de skulle göra med alla hälsningar och låt låtönskningar från mina vänner de ännu inte hunnit läsa upp. Men anmäla mig, det kunde jag inte göra förrän i maj. Jag gick tillbaka till supporteravdelningen och satte mig ned med Rune. Den kramen jag fick när han sa att han tyckte jag hade gjort rätt kändes väldigt bra. Vi satte oss och tittade vilka lopp jag har framför mig nästa år och vilka av dem som är viktigast. Nu är arbetet att försöka se till att jag är formtoppad lagom till dem. Allt detta kändes så himla bra och jag ser med spänning fram emot att se vad detta kan göra för mig.
Under construction. Det var här det började. Löparåret 2014 som egentligen börjar redan nu. Med vila. Ända fram till 10 december.
Vad har jag då lärt mig av mina misstag. Bland annat att man inte kör veckor med 23 mils distans varav fem intervallpass. Formtoppar kan komma av en slump om man har tur, men det är inget man kan förlita sig på. Att man ska lyssna på sin kropp och inte springa när man har ont. Att man ska vila efter ett lopp. Men det bästa jag lärt mig är att trots två månader av alternativ träning behöver man inte bli en sämre löpare utan kan komma tillbaka starkare. Detta kan vara bra att komma ihåg alla gånger i framtiden då jag kommer ha ont. För ont gör det ibland när man tränar hårt. Men då gäller det att lyssna och träna något annat istället. Eller vila. Sedan har jag lärt mig att det inte hjälper att lyssna på någons råd om man inte följer dem. Men Rune, jag respekterar dig och är väldigt glad för att du kommer lägga ned tid på mig. Känns tryggt att lämna över min träning i dina händer. 2014 blir ett spännande år
Vi lade grunden till vad som gäller nästa år. Tankar nedtecknade på ett papper. Jag lovar dyrt och heligt att lyssna på detta. Underskrivet och klart.
2014. Here I come. Ett springa är himla kul.
