Spring Marrakech för elfte gången

För tio dagar sedan landade jag i den rosa staden Marrakech för elfte gången. Elfte gången som människa och tionde gången som löpare och arrangör av träningslägret Spring Marrakech. Det skulle nog bli det sista. Tioårsjubileum. Ett fint sätt att avrunda. Men så blev det inte med facit i hand. Vi älskar ju detta ställe. Har kommit att lära känna det utan och innan. Har en känsla likt hemma. Det är så det känns när portieren öppnar dörren till hotellet. Hemma i Marrakech.

Men att vi ändå inte hade en perfekt restaurang att fira loppet på efter alla dessa år. Det är ingen vi lägger på vårt reseledar-CV. Men vi hade några dagar att reka innan deltagarna skulle komma. Var rummen bokade. Poolen tempererad. Parken öppen fört att springa i. Ett bättre långpass, det förra tyckte vi inte höll måttet. Här vill man inte lämna något åt slumpen. Det vet vi sedan innan. Vi gick för att reka just restaurang. Olika prisnivåer. Underhållning. Möjlighet att köpa en öl. Allt detta skulle stämma för 27 personer. Vi åt på ett coolt ställe efter att ha ratat ett par andra och blivit riktigt hungriga. Men gick ändå bet. De hade inte bord förrän halv nio på söndagen. För sent. Dagen efter högg vi i igen. Googlade. Skickade förfrågningar. Hårt jobb vid poolen om ni frågar oss. Inte om ni frågar de där hemma. Eller poolen. Där satt vi inte. Vädret ville vi göra något åt innan gästerna anlände fyra timmar senare. Men vet ni det vände. Vi fick bekräftelse på en restaurang. Solen började skina. Puh. Lägret kunde starta.

Förväntansfull stämning i transferbussen. Mer än hälften hade varit med innan. Ett finare betyg kan man inte få. Kort jogg i solnedgången. Middag och nummerlappsutdelning. En raceday som kommer snabbt inpå. Men det passar bra. För det blir en fin kickoff. En fin formcheck inför säsongen. En del av träningen. Så blev det också. Många personbästa. Inte för mig. Men en tid på 3:18 på maran och en känsla som hade känts fin hela tiden. En målraka som alltid är oändlig men en målbild bättre än många. En veckas läger att fortsätta in i. Solen sken. Vi kunde hänga vid poolen. Lära känna varandra. Och promenaden till och restaurangen i Medinan blev en superstart.  Vid det livligaste torget i Afrika, Djema el Fna, är som alltid taget ur en saga. Ett kulturarv som är Unesco skyddat. Inte för byggnaderna utan för just det myllrande kulturlivet. Vi var i gång.

Att träna efter ett lopp kanske känns knasigt. Men målet för detta läger är att få inspiration in i säsongen. I form av träningsupplägg, olika pass, styrketräning och inspirationsworkshops. Detta varvat med kultur och äventyr i en spännande stad. Leva som en heltidsidrottare för en vecka. Tillsammans med likasinnade. Tillsammans med löpare i olika åldrar och med helt olika tempon, mål och bakgrund. Icke att förglömma, sol på nosen och träning i något som liknar en svensk sommar. Bara det. Det ger energi för lång tid framöver hemma sedan.

Vi börjar lite lugnt. Med lekfulla pass. Rörlighetsträning där vi hade med oss Elmina Saksi som även höll i styrkepass under veckan. BG coachade oss genom sina hårda men anpassningsbara intervallpass. Alla kan alltid vara med. Micke hade hand om det praktiska runt omkring. Och jag, jag såg till att alla lyfte blicken och fick se nya och gamla delar av staden. Inspirerade till träningsglädje. Vi alla fyra var som delar av gänget. Och vilket gäng. Alla deltog och överträffade sig själva. Man klarar mer än vad man tror.

Turen till Atlasbergen var som vanligt en höjdpunkt. Mer snö än det brukar och lika många höjdmeter. Det var tufft, kul, vackert och som vanligt rikligt med mat på terrassen med utsikt över Imlil i slutet. Vi är glada att ha lärt känna guiderna personligen och de anpassar alltid upplägget efter oss. Ser fram emot att vi kommer. Några av dem, hade gärna fått ha kvar vissa av oss lite längre också. De saknade dessutom Klara. Hon var saknad både där och hos hotellpersonalen. Mest av allt saknad i mammahjärtat.

Det ”Hemliga löppasset” blir alltid knasigt roligt med uppgifter fler än just löpningen.

En annan höjdpunkt blev den sista dagen. Vi mötte upp en löpargrupp från Marrakech. Vi visste inte alls vad vi hade att vänta oss. Skulle det bli racertempo. Kunde vi ens hänga på. Klockan åtta när det fortfarande var mörkt träffade vi dem. Fler och fler slöt upp. Alla åldrar. Mer eller mindre tränade. Nästan alla hade varit med i loppet. På schemat var en återhämtningsjogg. Kan vara ett relativt begrepp i tempo och längd. Men det blev helt perfekt. Alla hängde med. Vi kände oss otroligt välkomna. Visade sig vara en löparklubb med samma syfte som de vi är med i hemma. Träningsglädje och gemenskap. Träna inför motionsevent tillsammans. En dam var 67 år och enligt uppgift den första kvinna som officiellt sprang och deltog i lopp i Marocko. Klubben var dessutom stadens äldsta och hade runt 80 medlemmar. Vi fick en ny runda och en fin kontakt. Nästa år kommer vi träna med dem igen.

För ja, det blir ett nästa år igen. Såklart. Vi har en dragningskraft hit. Sista veckan i januari vill vi vara här. Så ser vårt år ut. Nästa år får Klara följa med. Hon kunde inte förstå varför hon blev kvar hemma. Hon är ju uppväxt här. Kommer du också med?

Titta in här för att se resans upplägg och skicka gärna en intresseanmälan till mig. Vi blir max 25. Vi vill ge alla en personlig upplevelse med oss. Hinna lära känna och ta hand om deltagarna på bästa sätt. I landet och staden där kakorna inte är lika goda som de ser ut. Där trottoarkanterna är enormt höga. Där man äter fler clementiner än på hela året. Där dörrarna är så vackra i medinan. Där solen nästan alltid skiner. Där man alltid hittar nya rundor. Där det alltid blir nya upplevelser. Där det är så underbart att vara.