jul
Varför njuta av den svenska sommaren när man kan åka till vintern. Varför vara hemma och träna på kända vägar inför SM när man kan göra det i en by där det endast är möjligt att springa ett fåtal kilometer utan risk för sitt eget liv. I onsdags flög jag till Svalbard. En av de nordligaste utposterna där folk bor på vårt jordklot. Närmare bestämt på breddgrad 78. Flyget gick via Oslo och det var svårt att packa rätt när det var en av sommarens varmaste dagar. Klockan tre på natten landade vi på en ö där solen sken från en klarblå himmel. Detta betydde inte att det var varmt utan termometern visade endast sex grader. Åkte buss till hotellet och sov några timmar innan vi stärkte oss med en fin hotellfrukost.
Började med att gå runt och lära känna platsen fast det tog inte så lång tid för Longyearbyen med sina 2200 invånare är inte så stort. Vi satte oss och kokade lunch på en sektion till linbanan som har fraktat kol. För det är bryta kol man gjort och ännu gör här i liten skala. Förutom när man tar hand om alla turister. Svenskar har brutit kol. Ryssar har brutit kol. Tyskar har brutit kol. Alla möjliga nationer har brutit kol här. En av de bra grejerna med vårt hotel var att mellan klockan fyra och sex fick man grädda sina egna våfflor. Vilket vi såklart gjorde med råge. På kvällen gick vi upp på Platåfjället. Kvällen var en av de finaste på säsongen. Tilläggas ska att förra året hade de endast fem dagar med klarblå himmel på hela sommaren, så vi hade riktig tur. Fick en fantastisk utsikt över byn och de omkringliggande topparna, fjorden och glaciärerna. I fjorden låg ett kryssningsfartyg liknande Titanic. Då det la ut var det under ljudlig musik och förhoppningsvis inte på sin väg mot ett isberg. Då dessa kolosser ibland innehållande tusentals turister gör ett stopp flyr lokalbefolkningen upp i bergen. De vill inte riskera att köra på de ouppmärksamma turisterna som tillfälligt fördubblar befolkningen och planlöst går mitt i gatan. När vi kom tillbaka drog vi för mörkläggningsgardinerna för att imitera natt då solen som bekant inte går ned här.
Man kan förstå att man vill bo kvar på denna plats. I alla fall en dag som denna. Vi är på tillräckligt avstånd för att inte se allt bråte på marken kring husen. Men på vintern syns det inte. Fast det som göms i snö.
Morgonjogg. Vi hade god sikt och det fanns saker att klättra upp i om vi skulle se en hungrig isbjörn. Kommer isbjörnarna ned hit är nämligen enda anledningen att de är hungriga.
Denna dag skulle vi gå upp på Nordenskiöldstoppen som ligger 1050 möh. Vi gick i sällskap med en guide som hade gevär och tog oss först upp genom en ganska brant bäckskreva till en platå. Där fick vi en försmak av utsikten som väntade oss på toppen. Återigen hade vi tur och fick uppleva detta under en klarblå himmel och strålande sol. Man blir varm när man går uppför vilket gjorde att jag besteg detta berg iklädd linne. På något sätt kändes det som jag var på en annan breddgrad än de andra då de var iklädda varma kläder och skaljackor. På toppen åt vi lunch och spanade ut över det fantastiska landskapet. På vägen ned drog det in moln. När vi var framme hade ordningen återställts och vi hade ett klassiskt svalbardväder. Molnigt, kallt och regnigt. Fick sota över min bergsbestigning i linne då vinden tydligen gjort att jag var halvt köldskadad. Det var också denna dag vi slutade lyxa och flyttade in på campingen. Värmde oss först i köket med lite mellanmål och en omgång Alfapet. Sedan satte vi upp vårt tält, med öppningen i en hög med avklippta tånaglar visade det sig. Hemma hade vi torkat köttfärssås vilken vi nu väckte till liv på spisen med ett mycket gott resultat. Piffade till den med parmesanost så att det blev en riktig festmåltid. Efter det var vi redo för en natt utomhus.
Alternativen verkar vara att hoppa från klippan eller ett dödande skott.
Det var varmt i sovsäcken. Men utanför var det desto värre. Regnigt, kallt och framförallt blåsigt. Vaknade flera gånger av att vinden våldsamt slet tag i tältduken. Jag sover bra i tält men det var inte bara därför jag sov bort den planerade morgonjoggen. Det var liksom svårt att motivera sig att krypa ur sovsäcken och springa ut i ett närmast nollgradigt regn och veta att man antagligen inte skulle tina upp på hela dagen. Jag vet, jag var vek. Men ibland får man vara det. Träning i kombination med tältande i arktiskt klimat rekommenderas inte. Åt frukost i det gemensamma köket tillsammans med massor av tyskar. En drack en kastrull välling blandad med oboy och en annan åt en macka med chokladströssel. Gick sen in till byn där vi inspekterade kyrkan och ett museum. Där och på alla andra ställen på Svalbard tar man enligt tradition av sig skorna när man går in. Till lunch blev det oxfilé på Huset som är en restaurang i ett hus där man får lite the shining känsla där det ligger helt ensamt i det karga landskapet. Blev sedan upphämtade för att åka till en hundgård. Där bodde 59 hundar i varsin koja och arbetade som släddragare. Vi skulle ha med oss tolv stycken. Man fick hjälpa till att plocka in dem i vagnen men jag avstod då hundar inte är min grej. I regnet och snålblåsten ute vid flygplatsen spändes de för en vagn och sittandes på renskinn åkte vi längs vattnet in i Björndalen. Ska man åka hundspann tror jag man ska göra det på vintern då detta inte kändes särskilt speciellt. Tydligen var det hundarna som bestämde och precis när naturen började bli intressant stannade ekipaget. Vi fick kaffe, en hund började gnaga på en annans öra och sedan åkte vi tillbaka. Tillbaka till hotellet. Får erkänna att vi faktiskt gjorde det. Gick direkt ned till gymet och körde ett pass på löpband. Tolv kilometer progressivt där jag sista biten var nere under fyraminuterstempo. Nöjd över det, över att vara varm och att slippa tyskar med suspekt kosthållning beställde vi mat på hotellet innan vi somnade i de varma sängarna.
Gick upp halv sex på söndagen och sprang 18 km i regn. Efter frukosten gick vi till en nedlagd gruva. Ingångarna till gruvorna hänger bokstavligen på fjällväggarna och det var en brant promenad upp till gruva nr 2, Julenissegruvan. Utforskade den nedlagda arbetsplatsen och gjorde sedan lunch på stormkök med fin utsikt. Resten av dagen spenderade vi i byns utbud av sportaffärer, stekte våfflor på hotellet och läste böcker. På kvällen gick vi och åt på Kroa. Trots att bor så lite människor i byn finns det ett bra utbud av restauranger. Det blev rökt valkött med efterföljande torskrygg. Imiterade sedan kväll igen med hjälp av de tjocka gardinerna innan vi somnade.
Är du ute och springer bör du vända när du ser denna skylt.
Tidigt på måndagsmorgonen sprang vi inåt Adventdalen där vi blev attackerade av ilskna tärnfåglar. Vände vid skylten varning för isbjörn och sprang sedan ett varv som innefattade två stycken backar på vardera två kilometer. Denna dag var det dags för kryssning. En dag med åter klassiskt svalbardväder men på båten kunde man vara inomhus. Efter några timmar kom vi till byn Pyramiden. Ett kommunistiskt gruvsamhälle för 1000 personer sponsrat av Sovjetunionen. Där fanns sporthall, skola, kantin, bio, kulturhus och allt annat man kunde behöva och dessutom gratis. Men efter sovjets fall utrymdes alltihop och nu är det en spökstad. Vi gick in i olika byggnader där mycket var lämnat vind för våg. Bollarna låg på golvet i idrottshallen, den sista filmen som visades satt i projektorn, en docka låg på en veranda, blommorna hade vissnat i sina krukor i matsalen och enligt uppgift fanns i vissa lägenheter disk fortfarande kvar i diskhon. Förra året öppnade hotellet återigen och där inne hade en rysk tant bakat bullar.
Pyramiden. Kanske är några som vill hänga på och bosätta sig där igen. Finns plats för 1000 personer och möbler finns redan. Tänker att jag tar med alla mina facebookkompisar, det blir lagom. Vi åker nu på söndag. Packa bara det viktigaste.
På vägen tillbaka åkte vi fram till kanten på Nordenskiölds glaciär. En himla massa is.
Sedan återstod ett par timmar där det gick en del sjö ute på havet. Spelade Alfapet och lyssnade på en full tant till vi blev sjösjuka. Väl i hamn återvände vi till vårt tält på campingen, men lyckades undvika de kontaktsökande tyskarna och laga lite mat. Fast en kille gick inte att undvika. Han gick runt med ett vykort där han ville att alla skulle skriva en hälsning. Ett kort han skulle skicka hem till sig själv. Poppade sedan ett par omgångar popcorn med blandat resultat och löste lite korsord. Vid halv tre ringde klockan och jag hade sovit riktigt gott. Rev tältet och gick till flygplatsen där planet lyfte den okristliga tiden tio över fyra. Sov gott även på planet och landade i ett soligt Oslo.
I Oslo spenderade jag två dagar med mys, god mat, lek, löprundor i Nordmarka och vid Sognsvann med Annas familj. Ett soligt Oslo. Inget regn. Inga temperaturer nedåt nollan. Ingen isbjörnsfara. Här är vi på väg upp till Tryvanntoppen som ligger 500 möh. Den högsta i Oslo. Ett långpass på 24 km med en avsevärd höjdskillnad men i lugnt och härligt prattempo. Skönt efter de tio tusingar som avverkades i stekande sol dagen innan.
Att åka till Norge har de senaste åren blivit något som hör sommaren till även om jag inte kan påstå att sommarkänslan infann sig varje dag på Svalbard. Men det är en spännande del av världen och spännande att ha varit i en av dess nordligaste bosättningar. Man förstår att människor ändå vill bo där för naturen är storslagen. Dessutom kan man som vi ha ett paket smör i väskan hela veckan utan att det smälter. Bara en sådan sak. Men jag är glad över att inte leva på 1800-talet och på något av mina äventyr riskera att frysa fast i Spetsbergen iklädd några djurhudar. Känner mig nöjd över att köra den mer tillrättalagda versionen i kläder av funktionsmaterial och möjligheten att bo på hotell. Nu är jag sugen på att åka dit igen. På vintern. För att till skillnad från nu uppleva hur det är när solen aldrig går upp.
