jul
I morse hade jag bestämt att inte ställa klockan. Det är ju ändå sommarlov. Vaknade ändå vid åtta och åt frukost. Jag hade bestämt mig för att ge mig ut på en löparexpedition. Utrustad med en utskrift av linjenätet för Norrköpings stadsbussar och spårvagnar skulle jag springa mellan alla ändhållplatser och utforska stadens ytterområden. En expedition som jag beräknade skulle vara klar innan lunch. Men så fel jag hade. Staden var större än jag trodde. Hade jag tänkt logiskt eller reflekterat över kartans skala hade jag kunnat räkna ut detta på förhand. Men nu hade jag inte gjort något av detta.
Klockan nio gav jag mig iväg utan varken vatten eller extra energi under den klarblå himlen och den strålande solen. Klädd i uniform bestående av tjalves retrokläder. Jag började österut genom Folkparken och hade efter dryga två kilometer redan nått den första ändhållplatsen.
Mässhallen där buss 119 vänder. Härspelade Dolphins sina hemmamatcher innan Stadium Arena invigdes. I den arena där vi även tränar intervaller på vintern. Arenan med den hemtrevliga gummilukten som gör en taggad redan då man kommer in genom dörren. För tillfället centrum för Stadium Sportscamp. Den 17 augusti också start och målområde för Atea Norrköpings Stadslopp.
Nu var jag ute ur centrum och skulle alltså ta mig mellan alla ändhållplatser. Sprang vidare på den väg som normalt tar mig till Skärblacka men svängde vänster vid stallet Norf och genom tunneln under stora vägen som tog mig till en av stadens förorter. Sprang genom en labyrint av radhus där jag inte visste om jag skulle hitta ut. Lyssnade på morgonpasset där de bland annat hade en tävling där man skulle gissa vad som är äldst av Leif Loket Olsson och en annan grej. Idag var det tetrapacket versus Leif. Leif var äldst. Den första tetran kom 1952 och var en endecilitersförpackning för grädde.
Klockartorpet. Där kidsen ibland kastar sten på spårvagn nummer 3 som vänder här. Var dock en lugn morgon och jag såg inga små ligister. En förort med halvtaskigt rykte. De har byggt et nytt område här, men istället för att kalla det Klockartorpet nord fick det heta Kneippen syd. Det säger litegrann.
På andra sidan Klockartorpet ligger radhusen med fint läge invid skogen. På min väg mot nästa hållplats sprang jag förbi Borgsmo där vi kör intervaller under sommaren. Närmare bestämt just denna kväll. Efter att ha passerat villorna i Kättsäter och utkanten av Vilbergens lägenheter var jag framme.
Sjukhuset. En byggnad där jag besökt min pappa mycket under det sista året och där buss 115 och 117 vänder. Hade sprungit en mil och gick in på barnmorskemottagningen för att dricka vatten på toaletten.
Nu blev det lite problem. På måfå försökte jag ta mig igenom skogen för att hitta någon bekant sträcka av spåren i Vrinneviskogen. Det var inte lätt. Till slut hittade jag häststigen som jag följde. Där hade inte många hästar sprungit på sistone och benen rispades av brännässlor, tistlar och plötsligt ett hallonsnår. Det var tur för jag hade nu börjat ana att denna expedition skulle bli längre än planerat. Stannade och åt lite. Till slut hittade jag det bekanta milspåret och tog mig vidare på stigarna till Navestad. Ringarna i Navestad med tillhörande centrum. Ett byggprojekt i miljonprogrammets anda som numera är upprustat och marknadsför som ett grönt boende.
Vid hållplatsen Kvarnberget vänder spårvagn nummer 2 sedan 2011. De två damerna bodde i Ljura respektive Hageby men hade tagit spårvagnen till Navestad för att hälsa på sin mamma som bor i ett äldreboende. Kvarnberget är ett villaområde i anslutning till Navestad. Här var jag på fest hos en klasskompis i gymnasiet. En kille dansade så livligt att han slog knytnäven genom taket. Efter det gav han 20 kr till pappan som bidrag till reparationen. Jag själv blev inlåst i ett rum tillsammans med en kille för att folk tyckte vi skulle hångla. Kan avslöja att det inte blev något hångel.
Sprang genom tunneln under väg E22 förbi den Syriansk ortodoxa kyrkan. Dit strömmade folk från alla håll med bilar, bussar, rullatorer och till fots. Gissade att det var på grund av en begravning av någon välkänd person. Vägen därefter kantades av sädesfält, hästhagar och nybyggen innan jag var i Smedby.
Vid Rambodal vänder buss 119. I Rambodalshallen spelade jag innebandy med killkompisarna varje fredag under gymnasiet. Hårt spel utan regler. Många klubbor som knäcktes när de kastades mot ribbstolarna. Men vi slutade när vi fyllde 18 och kom in på krogen. Då tog ett mer osunt leverne vid där sprit ofta var inblandat.
Vid busshållsplatsen stannade en dam i bil och frågade om vägen till den Ortodoxa kyrkan. Visade sig att det var hennes kusin som gått bort. Vågade inte fråga om hon eller han var känd. Sprang vidare förbi villorna i gamla Smedby i flygplatsens riktning.
Till slut har Östgötatrafiken förstått att det vore praktiskt att kunna åka buss till Norrköpings flygplats. Gick målmedvetet in och drack vatten på toaletten. Senast jag flög härifrån var i ett litet propellerplan tillsammans med min pilotkompis under en möhippa.
Jag var nu uppe i 20 kilometer och insåg att jag inte ens sprungit hälften. Men jag skulle aldrig vika ner mig utan slutför alltid något jag bestämt mig för. En flygplats har alltid en landnings och starbana vilket gjorde att man inte kunde hitta någon genväg. Försökte lite genom ett sädesfält, men det fick bli Arkösundsvägen till Ljunga. Där svängde jag vänster mot Marby innan jag kom in på skogsstigar. Som tur är hittade jag ännu ett hallonsnår där jag girigt åt upp alla jag hittade. Konkurrerade med några små barn som försiktigt samlade bär i samma buske för att lägga i burkar. Men jag var hungrig och hade inga pengar.
Buss 116 vänder i Aborreberg som bland annat är ett populärt ställe att ha bröllopsfest på. Det finns även ett fint elljusspår.
Vägen gick nu förbi Lindö där man kan köpa dyra hus. Vissa med utsikt över Bråviken, men det gäller att inte titta åt vänster då cisternerna i hamnen inte är så natursköna. Dock var det dit jag egentligen skulle. Men i brist på lämpligt containerfartyg att lifta med fick jag springa in till stan igen. När jag passerade Tummens hus hade jag 31 km i benen och hoppades på att han var hemma. De sista kilometrarna hade jag drömt om saft och mackor hemma hos honom. Men han var på jobbet. Plan B var närmaste pizzeria. Jag fick en kanna vatten och lyckades smussla med mig ett litet pizzabröd. Det gav lite energi och vägen fortsatte över hamnbron. Nu blev rundan mindre naturskön för ute på Händelö finns det bara industrier. Händelöbron var avstängd för trafik och en av arbetarna visade sig vara min gamla klasskompis. Han berättade för sina jobbarkompisar att jag hade sprungit ett lopp i 24h och de tyckte säkert inte jag var mer normal när jag glatt visade min karta och berättade om dagens projekt. Då hade jag sprungit i 35 km utan att ha med mig varken vatten eller energi. De släppte mig över bron och jag sprang vidare mot Bravikens pappersbruk.
Till Händelö går buss 130 som för tillfället är inställd på grund av arbetet på bron. Men jag snurrade runt lite ute bland industrierna. Genade genom en liten skogsdunge där jag nästan blev översprungen av ett rådjur och sedan ut på en äng. Där växte det mest brännässlor och tistlar vilket mina ben var mindre nöjda över.
Min karta blev lite out of bound och jag fick använda google maps för att lista ut hur jag skulle ta mig vidare. Till min besvikelse blev det en lång omväg runt vattnet, som nästan tog mig till Åby. Men det var bra mental träning. Jag var trött, törstig, hungrig, hade sprungit ett maraton och visste inte hur långt jag hade kvar. Jag är van vid långtradare när jag springer till Skärblacka. Men här var det ännu fler och de var inte vana vid människor. Med risk för livet svängde jag vänster mot Loddby och kom in på cykelvägen tillbaka mot stan.
Vid Stadiums centrallager vänder buss 117. Där skulle man vilja bli insläppt med löftet att få fylla en vagn med kläder innan man går ut.
Precis i närheten, vid Herstadberg, vänder buss 115. Där kan man ha sin båt om man har någon. Fast tycker personligen inte det verkar så kul att hänga där på helgen för att skrapa bort snäckor och måla bottenfärg.
Nu var det hemväg och jag behövde inte min karta längre. Två uppförsbackar tog nästan musten ur mig och jag gick in på macken vid Ingelstad för att be om vatten. Snodde även med mig två små trekantsmjölk som man har till kaffet. Kändes som att de dropparna gjorde susen. Sprang förbi köpcentrumen som ligger på rad och kom sedan till Eneby. Träffade en kille med dreadlocks som liftat från Göteborg och nu var på väg till en eldslukarkurs i skogen utanför Katrineholm.
I Vidablick vänder spårvagn nummer 3. Förutom det händer inte så mycket mer just här.
Nu hade jag bara en hållplats kvar på min expedition och dit var det bara knappt två kilometer. Solen stekte men jag såg ljuset i tunneln. Svängde höger in på Finspångsvägen, förbi Eneby kyrka och hade då hållplatsen inom synhåll. Äntligen, efter 51 löpta kilometer.
Vid Fridvalla vänder spårvagn nummer 2. Någon hade även snitsat till busskursen. Inuti ett litet utrymme i kuren, inte större än att man kan stå, försvann spårvagnschauffören. Vad man kan roa sig med där inne vet jag inte. Mitt uppdrag för dagen var slutfört och kvar var bara de fyra kilometrarna hem, och de klarar man alltid hur trött man än är.
Det blev långt. Mycket längre än jag trodde. 55 kilometer på en liten brödbit, en näve hallon och 4 cl mjölk. Hade såklart förberett mig bättre om jag vetat detta innan. Fast det var bra mental träning att inte veta hur långt jag skulle springa. Mitt tempo var inte högt, men det var inte heller tanken från början. Precis lika lite som tanken var att springa ett ultrapass. Planen var lugn distans, visserligen lite längre, och sedan intervaller på kvällen. Jag var hemma vid 15 och intervallerna började vid 18. Satte mig på balkongen och tog det lugnt ett tag. Bestämde mig för att jogga till Borgsmo och springa lite barfota i gräset medan de andra tränade. Visste i bakhuvudet att jag inte skulle lyckas med det och när jag kom dit låg banan där så inbjudande och fin. Det kunde ju vara kul att prova hur kroppen reagerar på intervaller efter ett ultrapass. Såklart ställde jag mig vid starten med de andra. Såklart körde jag femton stycken fyrahundringar. Lite mindre självklart var att de riktigt bra. Jag snittade 90 sekunder på varje intervall, och vissa till och med fortare. Inte så lång ifrån mitt vanliga tempo. Härligt, men inte helt normalt att ens tänka tanken att köra ett sådant pass. Men som talesättet säger, det man inte har i huvudet får man ha i benen. Känns som att det stämmer in rätt bra på mig.
Joggade hemåt i den sköna sommarkvällen och gick sedan på konsert nere i Knäppingsborg. Panda da panda överraskade med en rolig konsert. Cool musik och rolig scenshow. En kille sköt pilbåge, dansade halvnaken på scen och rörde sig sedan runt i publiken med en gammal mask över ansiktet. Det blev en bra men oväntat dag på mitt eget lilla somriga träningsläger. En dag där benen var rätt nöjda när jag gick och lade mig i sängen. 69 löpta kilometer. Somnade med ett leende på läpparna.
