SMIR2020 – Ett Löparäventyr likt Saltkråkan

Vet ni, det är så fantastiskt, i helgen var det en tävling som blev av. SMIR2020. Stockholm Multi Island Race. Ni hör på namnet vad det handlade om. Öar i Stockholm. 8 stycken närmare bestämt. Löpning på dessa och båt emellan. Bara det gjorde det hela ännu mer fantastiskt. Som ett swimrun, fast man inte behövde simma. Den beräknade sträckan var ganska lång. 75 km beroende på hur man gjorde sina vägval. Här blev det ytterligare lite fantastiskt för jag skulle få teama upp med Christian, en kille vars kartkunskaper skulle kunna göra att jag i princip bara kunde hänga. Endast tänka på att springa. Visade sig bli en grym matchning.

Klockan 06:00 i lördags samlades vi för att kliva på bussen som tog oss till Kapellskär. Detta var också första gången i mitt liv som jag träffade Christian. Stämningen på bussen var hög. Flera hade kört loppet innan. Sög åt oss av några stalltips. Åt frukost. Packade om väskorna för båtfärd på de fyra båtarna som låg beredda att ta ombord oss tio duolag. En mindre skara än normalt på grund av Corona och fler båtar av just samma anledning. Nu kanske ni ser framför er en strålande solig sommardag i juli. Så var det inte. Tvärt om. Regn och avsevärd blåst som inte var mindre ute på vattnet. Inget att göra åt. Lika för alla och så vidare. Var lite guppigt och jag är inget fan av att åka båt. Men det gick bra. Klev i land på Arholma. Första ön. Tänker att vi tar dem i ordning för att spegla dagen.

Arholma. 5 km.
Vandrarhemsgästerna där vi klev i land satt och kurade i sina stugor. Vi radade upp oss på kajen för att ge oss iväg så snart som möjligt. Ju tidigare skulle vi nå målet Utö och den efterlängtade middagen samt ölen. Två lag med killar gav sig iväg med besked. Jag och Christian efter. Det gick fort för oss också. Checkpoint vid bryggcafeét där man skulle ta ett foto. Sen iväg. Fick möjlighet att heja på de andra lagen. Snittade 4:30min/km. Att vi kom till Granö brygga som tredje lag innebar att vi kom med den första båten. Men någon minut efter oss kom ett till mixedlag. Vilka var de. Kanske inte skulle bli en så lugn dag ändå. Pustade ut. In i kabyssen. Lade ut. Inmundigade lite energi.

Rådmansö. 10,5 km.
Hit åkte alla båtar ihop för ytterligare en gemensam start som gick från Gräddö brygga. Jag hade sagt till Christian innan att det bästa är att vi tar vägval där trail undviks. Här blev det upp till bevis varför det var en god idé. Nu var ändå ön utrustad med många vägar fast på ett ställe skulle vi gena lite. Han förstod mer bokstavligen att jag verkligen hade menat det jag sa. Checkpoint vid brevlådan längst till höger i en korsning. Lite oklart exakt vilken korsning som avsågs. Fanns flera brevlådor på den delen av kartan. Valde en, fotade och sprang vidare. Och vi låg på som remmar på vägen vilket innebar att vi inte tappade något i medelfart och kom återigen till nästa brygga som tredje lag och hann med första båten. Men team Wunderkind som vi hade haft i hasorna var inte långt efter. Svettigt.

Yxlan. 11,4 km.
Skulle vi orka springa såhär fort hela dagen. Hur starka var det andra mixedlaget egentligen. Vi hade inte en aning. Och nu startade vi inte heller samtidigt då de var på båten efter. Att de var triathleter och sysslar med Ironman det visste vi, men var också all information vi hade. Fast vi kunde heller inte erbjuda våra ryggar som draghjälp. Kanske bra. Eller så spelade det ingen roll. Sträckan började med ganska meningslösa diskussioner om taktik. Planen blev att springa på i ett tempo vi själva skulle fixa under hela dagen. Vad som hände de andra på öarna kunde vi omöjligt veta. Vi höll tempo, det självklara och kortaste vägvalet här var just väg. På ett ställe stod glassbilen. Var tvungen och stanna och filma då den nostalgiska blå bilen till och med hittade ut på skärgårdsöar. På ett annat ställe såldes ekologisk ved. Fattade inte grejen. Kanske ett marknadsföringstrick för att lura stockholmare. Är inte all ved ekologisk. Men vad vet jag. Ingen checkpoint på ön. En genväg ned till Vagnsunga brygga via en gårdsplan som ett annat lag hade safat upp genom att studera framkomligheten på google earth. Återigen hann vi med den snabba båten. På denna ö hade vi till och med en del sol vill jag minnas. Dessutom hade en av killarna sina vänner här. Med musik, flaggor och skyltar stod de vid bryggan och på strategiska platser. Blev en del hejarop över till oss också vilket vi tackade för.

Möja. 8,4 km.
Enligt raceledningen och de som varit med innan är det på Möja loppet kunde avgöras. Varför då tänkte jag. En ö med en karta precis som de andra. Men förra året hade ett lag bland annat fastnat i en loop runt en sjö. Hade uppgiften bara varit att ta sig från Långvik brygga till Möja Wärdshus hade saken varit biff. Bara väg. Men nu var det en checkpoint som innebar att fota anslagstavlan vid Möja hamn på västra sidan av ön. Jag hade Christian som navigatör och kände mig väldigt lugn inför utmaningen. Han tog dessutom med en kompass. Det blev en del stig. Det gick inte fort. Vi frågade några pensionärer om vi var på rätt väg. Det var vi. Men uppenbarligen inte laget som de hade träffat innan som hade kommit från helt fel håll. Tog fotot i Möja hamn. Sedan väg igen. Hurra. Vetskapen om att jag drar ned vårt tempo i skogen gjorde att vi kutade väg med mer energi än vi trodde fanns. När vi sprang in på Möja Wärdshus ställde sig alla upp och applåderade. Trevligt att de gör så när alla lag kommer tänkte jag. Fast kopplade inte att vi faktiskt var första lag dit. Alla de snabba killarna hade sprungit bort sig. Ett par ännu mer än det andra. All borttappad energi kom tillbaka. Trots att de andra lagen inte kom in särskilt mycket senare än oss fast de kommit med båtar efter och startat senare. Ingenting var avgjort. Det var nu race på riktigt. Framförallt då Wunderkinder hade sprungit sjukt bra på ön och nu skulle med vår ledarbåt. Dessutom i cirka två minuters ledning. Över oss. Frågade lite om deras tidigare erfarenheter av långlopp. Ja de var riktigt bra listade jag snabbt ut av svaren. Och nu skulle vi få lära känna dem på riktigt då vi skulle åka samma båt. Men först. Lunch och energiboostning på Wärdshuset där vi som kom dit först var tvungna att stanna 45 min. En bra regel för att skapa lite kontakt mellan alla lagen och peppa varandra. I hamnen var det verkligen som en skärgårdsidyll man tänker sig. Stereotypisk Saltkråkanmiljö. Så var det också på hela ön och på de andra öarna. Röda stugor. Folk som tar sig fram på flakmoppar. Gubbar som fixade med båtar och nät. Gubbar som helst skulle vilja stanna och prata. Men innan de hann säga mer än hej hade vi allt som oftast redan sprungit förbi. Fast med facit i hand skulle killarna före oss ha unnat det tidigare nämnda pensionärsparet lite tid. De hade nämligen också frågat om vägen. Men inte orkat vänta på svaret. Resultatet. En rejäl felspringning.

Runmarö. 11,4 km.
Här har Nicholas, arrangören av SMIR, sitt sommarhus, och här anordnar han dessutom RUNmarö som är en härlig halvmara i slutet av juli varje år. I år som hybridlopp vilket innebär att den uppmätta sträckan finns markerad nu i några veckor och du kan springa den samt regga resultatet när du vill. Med andra ord, Nicholas som detta år dessutom var deltagare hade en fördel genom att känna ön som sin egen ficka med alla småstigar bara en local har kännedom om. Fast några småstigar var ändå inte vår plan och hans kontakter på ön bäddade också för extra mycket publik och hejarop längs sträckan skulle det visa sig. Checkpointen var uppe på Telegrafberget och vi tog ett längre vägval dit, kutade på, och hoppades komma upp på berget först ändå. Vi kunde inte ha koll på var de andra var så det skulle bli en överraskning om vi hade lyckats. Den sista biten upp på berget var inte springbar. Mötte killarna, men yes, vi var där innan Wunderkinder. Skitsnabb selfie. Hann absolut inte njuta av utsikten. Stod några på berget. Efteråt fick vi veta att de hade hemkokt flädersaft att bjuda på. Något sådant hade vi inte tid med. På vägen ned mötte vi Wunderkinder. Herregud vad starka de var. Skynda, skynda. Några förbipasserande frågade om vi körde swimrun. Vi svarade nej. Punkt. Klart vi inte hade tid att stanna och förklara vad vi var ute på. Skynda, skynda. Vi kom några minuter före Wunderkinder till Styrsviks brygga. Puh.

Nämdö. 6,9 km.
Här fanns det inget val. Fösta delen skulle vara stig. Den blev mer och mer klurig. Stundtals ospringbar för mig. Säkrade med att ta några gåsteg. Men snart var vi framme vid glasskiosken som var checkpoint och fotade priserna enligt instruktion. Racerfort därifrån mot Ängsholmen brygga. Så fort vi vid denna tidpunkt mäktade med. Puh. Vi hann och hittade Ängsholmen brygga trots att den låg lite utanför kartan. Magen rasade lite. Satte mig i en buske. Wunderkinder sprang strax förbi utanför busken. Hejade in dem. Nu var vi trötta allihopa. Men delar av deras lag såg ännu tröttare ut. Döm sedan av min förvåning när jag senare såg att jag hade tagit kronan på ett stravasegment. En kilometer. From meadow to farmer. Verkade visserligen mest vara de i SMIR som hade sprungit där. Men kul vetskap ändå.

Ornö. 14,5 km.
Det är inte när man redan är trött som peppen blir högre när den mest trixiga ön med flest kilometrar är på tur och man dessutom måste hålla tempo för att inte tappa positionen. Jag hade kommit till en punkt där jag inte var sugen på någon av den energin jag hade med mig. Berodde främst på att jag slarvat med energiplanen tidigare på dagen. Kanske inte tagit detta på fullt allvar. Vi skulle ju åka båt mellan öarna. Äta då. Hur svårt kunde det vara. Men när man en gång i timmen blir nedkyld av väder och vind under båtturen kräver det också mycket extra från kroppen. Fast jag fick i mig lite grejer. Herregud. Bit ihop Frida. Det som imponerade mest var Sarah i Wunderkinder. Hon såg verkligen trött ut på riktigt. Men kom igen som från de döda varje gång det var dags för ny start. Vilket pannben. Farligt starkt pannben. Start vid Söderviken brygga. Mål vid Lättinge brygga. Många vägval. Vi tog vägen. Skulle bli längre. Men vi bedömde det säkrast. Vill återigen poängerna att Christian och jag aldrig hade träffat varandra. Visste inte hur vi fungerade under varken fysisk eller mental press. Men på något outtalat sätt hittade vi ett tempo som vi båda orkade och kunde mata på i. Han sprang i vägrenen i saknad av stig och jag bredvid uppe på vägen. Och nog var vi ändå förvånade när vi var allra först, även före killarna, till bryggan. Sprungit längst men kom först. Och kort därefter kom Wunderkinder som ett brev på posten. Underbarnen. Jag var verkligen imponerad över hur de höll ihop det. Superstarka.

Utö. 3,5 km.
Även om man kan kämpa på i 3,5 km, jag menar hur lång tid av sitt liv är det egentligen, är det fruktansvärt skönt att veta att man har tillräckligt många minuters marginal för att inte behöva springa fort. Under båtresan till denna sista ö var stämningen hög och precis som innan, väldigt vänskaplig.  Alla var glada över att snart få ta en dusch. Skulle bli den skönaste i mannaminne. Den där ölen eller flera. Kom också på tal.  Alla tävlingsdjävlar hade tagit någon annan väg dit och vi var sugna på det gemensamma målet. Slutet.

Det var som att kroppen redan hade stängt av. Kanske närmare bestämt huvudet. Jag visste att inget tempo behövdes. Men Christian sprang på så jag gillade läget. Var som sagt en kort stund av mitt liv detta skulle pågå. Utö brygga. I mål. Vi fick direkt en öl i handen. Herregud vilket kul race. Herregud vad trött jag var. Wunderkinder hann före denna etapp. Vi skålade. Skulle sen dela rum. Vi hade fått nya vänner. Vilken oerhört trivsam form av tävlande. Men det är klart jag förstår att det var surt för dem. Skilde ungefär sex minuter på vår totaltid över knappa 72 sprungna kilometer. Men om man vänder på det och som jag sa till dem. Ingen av oss hade hållt i och pressat oss till dessa tider om vi inte hade gett oss fasen på att försöka vinna över varandra. Vi hade gjort varandra bättre. Så det är verkligen Wunderkinder vi har att tacka för vårt race.

Ja ni kan tro att duschen var gudomligt skön. Att hänget på Wärdshuset var underbart och att det blev timmar av roligt socialiserande, racehistorier och skratt runt borden. Prisutdelningen var också en trevlig historia där vi hade vunnit mixedklassen och dessutom bara varit dryga åtta minuter efter killarna. Sådana killar som gör 2:20 på maran och springer milen på 34 min. Så hade vi fått se hela Stockholms skärgård på en dag. Och faktiskt hunnit njuta av de saltkråkelika miljöerna. Inte stannat och tagit in dem till fullo, men en bra rekningsrunda för att kunna ta sig tillbaka till godbitarna en annan gång om man vill. Fick bland annat Nicholas till bordet som har gjort allt detta möjligt ihop med sitt team www.challengize.se Och för er som är sugna, precis som jag tidigare nämnt, varför inte uppleva en skärgårdsö på ett annorlunda sätt nu i sommar, genom att åka till Runmarö och springa hybridloppet RUNmarö.

Nej det blev inte mycket sömn. Är svårt när man har ett långt lopp i benen och i huvudet. Men efter en väldigt fin frukost gick vi en promenad för att få ut lite mer av Utö när vi ändå var där. Visade sig att där finns Sveriges äldsta järngruva vars vattenfyllda hål vackert gick att beskåda. Dessutom hade upptäckten av grundämnet Litium gjorts just där. Bara en sådan sak. Och en tur ut på klipporna i ytterskärgården toppade också besöket innan färjan gick tillbaka till fastlandet. Vilken helg. Vilket arrangemang. Vilka fantastiska miljöer. Vilket härligt gäng vi har fått springa och umgås med. Missa inte SMIR nästa år för allt i världen.