Vissa kanske tycker att en restid på tio timmar känns drygt. Men inte jag. Underbart att få läsa bok och åka tåg. Fika. Spana ut genom fönstret och lyssna på musik. Att dessutom få vara på väg ut på äventyr. Särskilt i en tid som denna där tillfällena har varit få under många månader. Destinationen var Idre. Sällskapet bestod av Salming. Inte Börje denna gång, trots att han är en son av fjällhöga landskap, men väl delar av teamet runt hans varumärke.
Framme i Idre hoppade jag glatt av bussen i centrum. Lite för glatt då det visade sig vara 10 km kvar upp till Idre fjäll dit jag skulle och dit bussen visade sig fortsätta. Men för sent. Började traska. Mötte bussen på väg ned igen. Fick lift av en barnfamilj upp till korsningen höger. In i fjällvärlden den sista biten gick jag sedan till fots och satte mig för att vänta på de andra. Fjällstuga uppe på terrassen med en perfect view. Tänkte haka på och göra sällskap för middag ända tills jag fick reda på att vi skulle gå upp 02:30. Beslutade mig istället för att sova. Gick ändå förvånansvärt lätt trots att det inte fanns några persienner.
När klockan ringer halv tre kan det tvistas om huruvida timmen är sen natt eller tidig morgon. Jag som hade sovit klassade in det som tidig morgon. Fotografen som inte hade sovit alls kände säkert annorlunda. Vi åkte upp till Nipfjället och vandrade ut på vidden. En ripa flaxade upp från stigen. Stillheten. Lavar. Blommor. Berg.
Jag och André sprang fram och tillbaka. Upp och ned. Kort och långt. Långsamt och fort. Fotades och filmades. I bredd och efter varandra. Tittade ut i fjärran. Tittade på varandra. Speglade känslan man får av att vara i nuet på en plats likt denna. Man blir kär i naturen. Man blir ännu kärare i löpningen. En smått religiös upplevelse.
Nämnde jag myggen och knotten. The predators. Fast de gillar inte mig något särskilt. Jag är nog inte så god. Tack och lov. De svärmade runt mig som en gardin. Fast inte ett endaste myggbett. De andra tyckte inte lika. Blev helt uppätna. Ville inte lämna bilen på nästa ställe då vi skulle in i skogen. En per definition ännu hemskare plats för just denna näradjurupplevelse. I skogen sprang vi på knotiga stigar med drönaren över oss.
Halv sju var första passet klart. Lite innan estimerad tid. Vi hade jobbat på bra. Second breakfast. Några timmars sömn. Gick ut och sprang fjället runt där landningen skedde på den lokala lunchrestaurangen. Chill i stugan. På kvällen var det dags igen. Nu skulle vi upp på Städjan med sina 1131 meter över havet och modell för randen på självaste Idre fjälls logga. På vägen upp stopp för foto och film från olika vinklar och löpkonstellationer. Nu hade jag och André vanan inne. Kamerateamet och vi var så effektiva att toppen nåddes långt innan solnedgången som ingick i storyboarden. Ja ni hör vilka begrepp jag numera svänger mig med. Fjället Städjan har inspirerat många författare och gjort avtryck i den svenska litteraturen. Bara en sådan sak som att Olof Rudbeck på 1600-talet utnämnde toppen till världens högsta berg och att Richard Dybeck 1844 inspirerades av fjället till temat i Sveriges nationalsång. Du gamla, du fria, du fjällhöga nord.
Men det som ändå gjorde situationen relativt avslappnad var att kamerateamet lät meddela att de tidigare gjort en toppklassig längdåkningsfilm med en kille som inte kunde åka längdskidor. Och när filmaren efter våra löparsekvenser över stenröset sa att han var så nöjd att han ville lägga sig ned och självdö, ja då kändes det rätt bra ändå. Kvar av dagen var vandringen nedåt i skymningen. Den knappa skymningen ska tilläggas. Helt mörkt blev det aldrig och ett dagsverke som fotomodeller var genomfört.
Dagen gick så bra att det inte blev en onaturligt tidig morgon dagen efter. Vi fick sova. Ladda inför våra personliga löparinsatser. Hemma i Norrköping skulle Tjalves långlöpare springa 10*400m på bana. Som substitut hittade vi en relativt platt slinga på 400 meter vid skidskyttestadion. På snöhögen bredvid, täckt av en vit duk, låg ett gäng renar och svalkade sig. De fick bli vår publik. Tänkte att klarar jag intervallerna med 90 sek blir jag nöjd, 85 sek blir jag glad och 80 sek skulle betyda lycklig. Resultatet blev lycklig och dessutom med marginal.
När vi satt utanför vår stuga på kvällen kom en kille förbi, satte sig ned och pratade lite. Såg vältränad ut och var där med en grupp längdskidåkare. Han hette Oskar och jag tänkte inte något särskilt på det. En himla duktig kille på skidor och löpning som det verkade. Minst sagt kan man säga när de andra sedan förklarade för mig att det var Oskar Svärd. Precis, flerfaldiga vinnaren av Vasaloppet. Nere i byn åt vi sen pizza, jag med renskav och somliga med röding. Låter helt knas men var gott. Killen på stället frågade om vi ville ha kaffe. Nej tack. Men det var ju nybryggt. Trots det, nej tack. Fast om vi kanske ville ta med kaffet hem. Nej tack. Men kanske ville vi ha en cigg istället. Även på det sista var vårt svar nekande.
Det blev ännu en ljus natt. Ytterligare en strålande morgon. Vi ut på morgonjogg. Hade varit straffbart att skippa en sådan innan vi drog hem. Drog hem med minnena från storslagna vyer. Idre fjäll är ett fjäll att komma tillbaka till. Och håll utkik efter filmen. Nästan lika storslagen som verkligheten.
