Slut på galor, glitter och glamour

Ingen blev gladare än jag när jag för någon månad sedan fick en inbjudan till Friidrottsgalan i Stockholm. Kul att få gå på fest med sina ultravänner och andra spännande människor efter VM i Holland där jag och i synnerhet flera av de andra i landslaget sprang bra. Vi fick med oss många medaljer hem och var det land som fick visa sina färger flest gånger under prisutdelningen. 100 km kan kännas långt för många men det är ingenting mot de 24 h som en del andra hade behövt ta sig igenom på ett föredömligt sett för att bli gäst på denna gala. Med andra ord, vi ultralöpare var starkt representerade i onsdags på Stockholm Waterfront Congress Centre.

Röda mattan var utrullad och bubblet upphällt. Det är inte ofta vi ses och med viss besvikelse insåg vi att i princip alla av oss hade hamnat vid olika bord. Tiden var dyrbar och vi babblade på innan det var dags för första omgången priser som skulle delas ut. Vi som trodde att vi skulle äta. Som tur var fanns det chips och stolta blev vi varse att Jonas Buud fick ta emot Svenska löpares hederspris 2015. Vilken kille. Vilken ultralöpare. Carolina Klüft och hennes sidekick HR-chefen på Atea, eller om det var tvärt om, gjorde ett bra jobb som konferencierer och underhöll oss bland annat med små roliga förinspelade filmer.

Till slut fick vi sätta oss till bords. Frågan är om det var mest friidrottare eller IT-människor representerade på galan. Svaret på frågan är inte självklart. Vid mitt bord var det flest från IT-sidan. Men det betyder inte att jag hade otrevligt. Tvärt om. Det blev en mycket trevlig middag med flera herrar från Malmö, Göteborgs varvsgeneral, en tjej från ungdomsrådet och god mat. Alla fick även en trisslott.

Ännu större var det såklart för alla fantastiska idrottare som blev nominerade i de olika kategorierna. Flera av dessa var ultralöpare. Ja det var festligt värre och serveringspesonalen var frikostiga med vinet. Klockan tickade på och närmade sig mitt tågs avgångstid som var bokat till kvart över elva. Jag som knappt hade hunnit hänga med ultrakompisarna blev mindre och mindre sugen på att åka hem. Några knapptryckningar senare hade jag bokat om det, utnyttjat drinkbiljetten och kommit upp på dansgolvet. Det blev en fortsatt rolig kväll där vi dansade, pratade om genomförda och framtida äventyr samt hade allmänt kul. Resterande plan för kvällen var inte helt glasklar men jag hade med mig en tandborste i väskan. Klockan ett var jag inte sugen på att sluta kalaset men ändå glad att jag insåg att det var fler dagar kvar i veckan, och i synnerhet dagen efter och fick hänga på ultrabrudarna hem till Solna där jag somnade gott på golvet ovanpå soffans kuddar. En mycket bra sovplats.

Pigg och glad vaknade jag några timmar senare och tog pendeln till centralen. Det var inga problem att jobba hela dagen och dessutom köra ett hårt intervallpass på eftermiddagen. Det var egentligen den enda riktiga träningen jag genomförde denna vecka. Det var heller inte svårt att skippa kvällens rockgympa då jag på eftermiddagen fick frågan om att gå på en konsert. Javisst, klart jag ville. När jag kom ned till Grand visade det sig att det var genrepet av den glittriga julshowen vi skulle få se och dessutom äta ett fullskaligt julbord. Man vet aldrig var man kan hamna en torsdagkväll i Norrköping.

Men det var inget slut på festligheterna. På fredagen var det återigen dags. Denna gång idrottsgala i Linköping där jag var en av prisutdelarna. 350 gäster satt till bords och kvällen inleddes med ett dansnummer. Körschemat sprack totalt då Linköpings fem idrottsliga giganter skulle dela med sig av anekdoter, förklara sina smeknamn och dessutom producera ett självporträtt som skulle auktioneras ut. Allsvenskans äldsta målskytt. Bara en sådan sak. Två gånger i år. Men enligt honom själv var det ren tur att laget hade gjort något mål överhuvudtaget denna säsong. Som den lokalpatriot jag är kunde jag inte låta bli att under denna programpunkt drömma mig bort till mitt eget Guldköping och våra egna fantastiska idrottare. Men Linköping gjorde sitt bästa med musikunderhållning och bra sällskap till bords. Bland annat av den trevliga sportreporter som häromdagen blev översprungen av Zlatan och det svenska landslaget i direktsändning. Nu är detta inget jag visste eftersom jag inte har någon TV, men hon visade ett klipp på youtube från händelsen. Till henne gav jag också ovetandes bort mitt kontokort. Hon gav mig det tillbaka. Till slut blev det dags för mig att få dela ut pris i kategorin årets ledare. Ja det var nomineringar. Ja jag fick ett guldkuvert att öppna. Ja jag fick avslöja vem som vunnit. Ja jag fick dela ut priset. Nej ingen lär ha tyckt jag är normal när konferencieren sa att jag brukar springa mellan grannstäderna. Men det bästa av allt. Man fick en lott även på denna gala. En blå tombolalott där man bland annat kunde vinna en bortamatch med LHC. Ett helt hockeylag för en kväll. Vilket pris. Jag hade dock en nitlott och inte större tur på Harrys dit vi gick efter galan. Men det blir inte roligare än man gör sig och ingen lär ha missat att vi befann oss på nöjesetablissemangets dansgolv.

Nu får det vara nog med galor, glitter och glamour. Men framförallt får det vara nog med viloveckor och öl. På måndag börjar allvaret. Jag har slutit en pakt med en webredaktör nära er. Inget godis. Ingen alkohol. Men en hel massa grym träning. Den 31 januari i Marrakech. Då ska vi vara snabba.