I symbios med Micke Grip

Den 31 januari ska jag springa en mara i Marrakech. Sedan 2011 då jag satte mitt pers på 02:51:32 har jag inte tagit mig under tre timmar. Det beror inte på att jag inte har sprungit distansen. Tvärt om. Det har jag gjort så många gånger att jag inte ens kommer ihåg. Men jag har liksom inte varit tränad för det. Mycket beroende på att jag råkade upptäcka de där sträckorna som är ännu längre. Numera är en mara något jag gör som ett träningspass men för att prestera räcker det inte att skrota runt dryga fyra mil. Ska man ta sig under tre timmar behöver man liksom ha en hastighet på under 4:15 min/km. Jag vill dessutom närma mig mitt pers, och i den bästa av världar hålla ett fyrtempo. Shit vad glad jag skulle bli då.

Min kompis Micke Grip, webbredaktör här på Spring, ska också springa i Marrakech. Dock halvmaran. Jag har något som han vill ha. Uthållighet. Han har något som jag vill ha. Lite fart. Han springer lite för fort på sina distanspass och jag ligger för det mesta i komfortzonen även när jag tränar intervaller.

Nu har vi en pakt. Bra träning. Inget godis. Ingen alkohol. Massa kul. Det sista kanske var en sanning med modifikation kände jag stundtals, åtminstone i början av somliga pass, den senaste veckan. Men jag tog mig igenom dem över förväntan och efteråt var det skönt. Micke har planerat träningen och som den träningsvilliga person jag är säger jag inte emot. Tvärtom. Jag tycker det är spännande var detta kan leda och gör precis enligt instruktion.

Jag har egentligen inga problem med att genomföra denna typ av träning om någon säger åt mig att göra det. Torsdagens pass genomförde jag dessutom på egen hand. Vetskapen om att Micke också gjorde det på annan plats räckte för att pressa mig lite. Förutom ovanstående späkning genomfördes flera distanspass och en del vattenlöpning. På flera av dem fick jag tillåtelse att skrota runt.

Men nu är frågan vad som händer om man följer samma träningsschema som en annan individ. Menscyklarna hos tjejer som lever ihop anpassar sig efter varandra. Nu har jag inte mens, och inte Micke heller. Micke av helt naturliga skäl. Dessutom bor vi inte ihop. Men gör ett gemensamt upplägg att man börjar leva i symbios på avstånd. Ja kanske. Skriver jag en sak på fejjan har Micke tänkt skriva samma sak exakt då. Båda blev snoriga i torsdags. Båda var extremt törstiga efter träningen i söndags. Vi får se vad som händer nästa vecka i detta spännande upplägg där vi delar med oss av uthållighet och fart.