dec
Och så kom jag ännu en gång tillbaka till Ngong. Precis som sist var det som att komma hem. Det är fjärde gången jag är i den lilla staden utanför Nairobi för att träna. Men till skillnad från sist hade jag med mig min nya vän, ultralöparen Stina Svensson. Jag har aldrig rest med så mycket packning och det är otroligt hur mycket man kan få ned i två väskor om man hoppar på dem. 20 par skor och oräkneliga träningskläder och barnkläder. Förutom mina egna som jag kommer lämna kvar. Jag har mycket om många i Kenya har inget. Jag är glad att kunna hjälpa till litegrann.
På julafton träffade jag Stina på Arlanda. Innan dess hade jag hunnit äta julfrukost med syskon och syskonbarn och fick ett tröskelpass på vägen tillbaka innan tåget gick. Alltså de bästa av två världar på samma dag. Julmys med familjen och den underbara känslan av att vara på väg. Tittade ikapp julkalendern och sedan flög vi iväg.
Mycket hade hänt i Ngong på två år sedan jag var där sist. Vägbyggen. Shoppingcenter. Nya små affärer längs gatorna. Nya hus. En mystiskt stor blå inhägnad av korrugerad plåt på fältet. Barn som sniffar lim. Sorgligt. Men i övrigt var det som förr. Ändå blir det alltid lite som första gången när man har med sig en ny kompis. Man får se sakerna genom dennes ögon. Det gillar jag.
Såklart var det första vi gjorde att snöra på oss skorna och springa en runda. Genom centrum. Över fälten. Genom Bulbul. Hem längs vägen där folk alltid glatt hejar när man kommer och springer. Vi är på träningsläger. En av de bästa situationer man kan befinna sig i. Träningsläger hos Kimbiacamp. Äta, sova, träna. Krävande för kroppen men vilsamt för själen. Men det bästa av allt. Vi är mitt i det riktiga Afrika. Ett riktigt äventyr. Vi bor mitt i samhället. Äter det kenyanerna äter. Ugali. Handlar där de handlar. På marknaden. Spanar. Upplever. Chillar. Interagerar med nya människor. Njuter av en annan kultur.
Vår första riktiga träningsdag bestod av tre pass. På morgonen när solen gick upp blev det 90 min distans. Ngong ligger på 2000 meters höjd och vi fick en backe på 4 km inbakad i vårt först pass. Det var bara att vänja sig. Här är inte mycket platt. Vi blev ikapp sprungna av Timothy. En kille jag känner sen tidigare och som var ute på 10 km lugn distans. Han sa att jag såg starkare ut än sist. Härligt att höra. Stötte ihop med några löpare till men många är hemma och hälsar på sina familjer över julen i de byar de kommer ifrån. Det var fler finklädda människor på gatorna än löpare. Det vanliga är tvärt om. Passet innan lunch handlade om backar. Tio gånger uppför en brant, knölig backe på hög höjd i 45 sekunder. Men vi var starka. Busken med de gula blommorna som var dit vi minst skulle hinna passerades med råge. Innan det sista passet gick vi ned på stan. Marknaden med dess frukt, grönt, hönor och gamla kläder är alltid spännande. Vi drack kaffe inne på shoppingcentret. Det kändes lite konstigt. Innanför järnstaketet var det en annan värld med rikare människor och utanför såg man det riktiga Ngong. Det är en skön känsla att träna, ta en snabbdusch och sedan sätta sig vid ett dukat bord. Leva lyxliv för en stund. A good way of life.
Söndagens pass blev det klassiska 27 corners. Jag har sprungit den otaliga gånger innan. Men ändå hade jag glömt hur kuperat det är. 27 kilometer, 27 svängar och minst lika många backar. Först 10 km till Kiserian där en kille ropade efter oss att det nog inte skulle bli några guldmedaljer. Peppande. Sedan 3 km uppför innan vi kom in på den kuperade men väldigt fina delen med utsikt över den grönskande omgivningen. Från kyrkor och skjul hördes gospel. Det var söndag och de flesta går i kyrkan. Som de ultralöpare vi är nöjde vi oss ändå inte med distansen utan förlängde så att vi hade varit ute och sprungit i tre timmar. Men ingen rast och ingen ro. Efter frukost gav vi oss iväg på safari. Från Ngong till Nairobi tog vi en av de bussar som åker när de är fulla och konstant spelar öronbedövande musik. Att föra ett normalt samtal är klippt omöjligt. Inne i stan hittade vi snart en buss till nationalparken och gick för att köpa lunch. Nairobi är inte särskilt mysigt och vi saknade Ngong direkt. Det visade sig att vi skulle åka på safari med 15 kenyanska barnfamiljer i en buss där vi åtminstone hittade en plats där fönstret gick att öppna. Vi hade inga särskilda förväntningar men hoppades på mer än den stackars sköldpaddan som gick över vägen efter en stunds körande. Utfallet av djur hängde också på vilken sida i bussen man satt. För krokodilerna missade jag då de dammiga fönstren inte var stora och många andra också ville se dem. Men lyckan vände snabbt och vår sida gav utdelning. En lejonhona, noshörningar, bufflar, antiloper och majestätiska giraffer med staden som panorama i fjärran. Faktum är att parken uppstod genom ett stängsel som sattes upp så att de vilda djuren inte skulle leta sig in i Nairobi. Den är alltså öppen åt andra hållet vilket inte alltid garanterar att man ser några djur under ett safari vilket på något sätt kändes bra. I synnerhet med tanke på djuren.
Ännu mer spännande blev det när vi skulle tillbaka. Jag har varit här en del och känner till omgivningarna och listade ut att vi inte behövde åka tillbaka till Nairobi utan kunde ta en matatu via Kiserian. En matatu är en minibuss som är byggd för 15 passagerare men tar betydligt fler när den trafikerar dessa vägar. Den vi viftade in till oss var full men såklart fick vi plats. Killen som tog betalt jämförde färgen på våra armar och ville gifta sig med mig. Efterhand gick folk av och jag flyttades bakåt. Till att sitta vid en trevlig kille som hade gett upp sin masaiby och flyttat in till civilisationen för att jobba på bank. Nu hade han med sig två systrar från sin by hemma som skulle hälsa på över nyår. En annan kille hade sitt hår som hållare för tandpetare och en överförfriskad kille ville veta hur vi har det i Sverige. Alla var väldigt vänliga och vi hade en trevlig resa. Framme i Kiserian köpte vi frukt. All denna fina frukt är en lyx. Att få äta en solmogen mango till kvällsmat är en njutning. Det gjorde vi efter middagen när vi kommit hem efter ännu en härlig dag under träningsläger på Kimbiacamp.
