I Shanghai utan att bli Shanghaiad

I Guiyang hittade jag ett hotel precis där bussen stannade. I dörren stod en brudklädd tjej och bredvid henne två sidekicks som bjöd på cigaretter och godis. Jag valde godis. Mina medtävlare som åkt i bussen med mig hängde med in på hotellet och försökte vara behjälpliga vid incheckningen. Jag blev VIP-gäst bara genom att bo där en natt. Återigen gjorde internet ett bra jobb med översättningen. Om man har överseende med nyanser. Killen från bussen undrade nämligen vad jag skulle leka i Guiyang. Sedan letade han upp Sverige i telefonen och fick upp bilder på höbalar och dalahästar. Det föll honom tydligen i smaken då han frågade om jag kunde organisera så att han fick följa med mig hem.

Här skulle man överleva ett krig. Men jag stannade inte på rummet utan gick en sväng i den riktningen det kändes som centrum låg. Gick in i några butiker men satte mig ganska snart på en gatuservering, pekade i de olika skålarna och fick en god soppa på kött, tofu, nudlar, hönsbuljong och koriander. Flickan var snäll och bjöd mig dessutom på rostade kastanjer samtidigt som det tillverkades duntäcken i verkstaden bredvid. Det blev en tidig kväll med någon timmes bokläsning. Ställde inte klockan.

På morgonen hade någon skjutit in ett kort under dörren där det fanns telefonnummer och bild på flickor man kunde ha fått besök av i sitt rum. Nu hade jag börjat vänja mig vid den kinesiska frukosten och förväntade mig inga frukostflingor. När jag kom ned i lobbyn var det ingen lek att försöka få ett kvitto på rummet trots försök till översättning mellan våra språk. Jag fick prata i telefon med någon som inte heller kunde engelska, gav upp och försökte få några saker gjorda på internet, däribland att kolla vad jag kunde ägna mig åt under förmiddagen. Nätet hade mer att önska så jag gick istället ut och valde slumpmässigt en av lokalbussarna istället. Nummer 16 kändes bra och jag tog den för att se var jag hamnade. Utanför frisörsalongen jag gått förbi dagen innan såg jag något annorlunda. Personalen i sina likadana kläder och röda band runt kroppen likt drottningar leddes av en kollega i en slags aerobicsdans ute på trappan. Kanske lockar det kunder. Vad vet jag. En söt tant knackade mig på axeln när det var dags för alla att kliva av. I gathörnet var det full kommers vilket ett gäng pensionärer sittandes på plaststolar på trottoaren beskådade. Alla människor tycktes vara på väg åt samma håll så jag flöt med strömmen. Den ledde mig till ett torg och en stor portal. Det visade sig vara ingången till en stor park som heter Qianling Mountain Park. Buss nummer sexton hade varit ett bra val och jag gick in i. Var jag än tittade hände spännande saker. Människor satt vid små bord och spelade kort. Gubbar hade hängt upp sina fågelburar i träden. Folk spelade badminton. Andra klippte sina naglar. Otaliga grupperingar dansade till musik eller utövade qigong. En gammal tant tränade med tennistränare bestående av cementklump, gummisnodd och en tennisboll. En man satt uppe i en skogsbacke och spelade munspel och en annan stod vid ån och spelade fiol. Besökarna var skolklasser, pensionärer och andra daglediga. Parken var stor och höga berg omgav den. Det fanns en linbana men jag gick istället uppför berget och planerade att åka nedför men det visade sig att jag hade kommit upp på fel topp. Dit jag tillslut kom fram svettig efter otaliga trappsteg fanns det bara en liten paviljong och tre stretchande pensionärer. Utsikten hade vart magnifik om det inte hade varit dimmigt och på vägen ned kändes det i låren efter de senaste dagarnas aktiviteter. Jag som hade lovat min kropp vila. Väl nere gick jag en sväng förbi det zoo som fanns i parken. Det var en tragisk historia. Babianerna i trapporna hade lärt sig att hoppa upp på besökarna och ta deras snacks och i en undermålig bur fanns en vit tiger. Det fanns också en hel del andra djur som hade råkat ut för ett hemskt livsöde, däribland lejon, svarta svanar och björnar. Tacka vet jag Kolmårdens djurpark. Ett föredöme för parker över hela världen.  Jag gick snabbt därifrån och ned dit jag klivit av bussen. På vägen tillbaka hoppade jag av i ett område där jag sett några intressanta skoaffärer.   Sådana med vanliga skor som man kan ha när man inte springer. Det fanns en del fina men de hade inte något av paren i min storlek och jag har inga jättefötter. När jag kom tillbaka till hotellet frågade personalen varför jag inte hade ringt mina kompisar på morgonen. Jag förstod inte frågan. Jag hade inga kompisar i Guiyang. På ett papper hade hon översatt till engelska och frågande skrivit om det är fel på mina öron eftersom jag vägrade göra det. Då gick det upp för mig att i all förvirring gällande kvitton, internet och bussar till flygplatsen hade hon skrivit ett nummer på en lapp. Jag strök över det och skrev istället en tidpunkt då jag planerade att vara tillbaka och hämta mitt bagage. Jag ringde nu upp och de var såklart det vänliga bussfolket som ville se om jag hade det bra. Vilka fina människor. Inte för att vi förstod varandra under samtalet, men ändå. Medan jag stod i receptionen fyllde en dam mina fickor med nävar av godis från disken. Det gav jag taxichauffören som skjutsade mig till flygplatsen i dricks. Han blev jätteglad.

Klockan sex landade jag i Shanghai och jag såg en mysig kväll på någon gaturestaurang och lite nattliv framför mig. Så skulle det inte bli. Först var det inte helt lätt att lista ut var mitt hotell låg utan fungerande wifi. Shanghai är stort med fjorton miljoner invånare och detta visade sig ligga i princip ute på landet. I alla fall i en förort utan bebyggelse nära inpå såg jag när jag var framme med tunnelbanan. Jag klev på en buss som alla andra verkade ta och mot all förmodan kunde en dam via det foto jag tagit av en karta få klartecken från chauffören om var mitt hotell låg. Det låg vid en motorväg. Jag gick in dit och fick inga bra vibbar. Det visade sig dessutom att jag hade bokat det på fel datum. Vilken tur. Jag ville ändå inte bo där. Gick ut för ta bussen tillbaka till tunnelbanan. Den gick inte särskilt ofta och en tjej som också väntade ville prata. På 20 minuter lyckades jag inte få henne att förstå att jag är från Sverige och att det ligger i Europa. Kom tillbaka till tunnelbanan, fortsatte läsa min bok, fastnade i den, tittade upp efter en timme och då var jag tillbaka på flygplatsen. Man skulle tydligen ha gjort ett byte inom samma linje. Det var bara att byta håll och fortfarande vara pepp. Vid halv elva var jag framme på en slumpmässigt vald plats nära centrum utan att ha ätit och utan att ha någonstans att bo. Jag brukar tänka att äventyret är halva upplevelsen när man är ute och reser. Ute regnade det och där jag klev av fanns inga hotell. Vid en busshållplats träffade jag en kille som kunde engelska och hade missat sin buss. Han hade tydligen inget för sig utan visade mig en buss till centrum och följde själv med. Vid East Nanjing Road hoppade vi av, han för att ta en buss hem till sig och jag för att leta mig vidare. Klockan halv ett hade jag ett fint rum efter att ha stått och väntat i en halvtimme på att paret innan mig skulle lyckas komma överens med personalen angående deras egen incheckning. Somnade direkt.

I tisdags hade jag en hel dag i Shanghai. Jag ville ha lite gammalt och lite nytt. Precis som de kinesiska invånarna köpte jag frukost från lådor på cyklar och luckor i väggar. En stor dumpling och bröd stekt med ägg men jag skippade ris och köpte banan och avocado istället. Exakt för ett år sedan råkade jag ut för missödet då en marockan i för liten mysdress klippte av mig håret i Tanger. Trots detta vågade jag gå in på en frisörsalong i Kina. En arsenal av tjejer i rosa dräkter var redo för jobb i de rum jag gick igenom och jag fick en behaglig schamponering. Med handduken runt huvudet blev jag sedan ledd över innergården och in i nästa hus. Det var tydligen killar som hade hand om själva klippningen. Min frisör hade en nystruken vit skjorta och verkade greppa att jag bara ville toppa mig. Det visade sig gå riktigt bra och han gjorde så som jag hade tänkt mig och fönade sedan håret riktigt fint. Sedan tog jag tunnelbanan till finanskvarteren och dess skyskrapor. Gick en sväng ned till floden och tog mig sedan an vyn från andra hållet. Det var lite dimmigt och började regna mer och mer ju längre dagen gick. På den andra sidan floden finns också de mer europeiskt historiska byggnaderna i kontrast till det moderna på andra sidan. En stad är en stad, det går inte att komma ifrån och jag fick inte riktigt någon känsla för Shanghai.

Genom tips på gatan efter att ha ätit en stor skål dumplings till lunch hittade jag dock ett område jag först gillade. Vanliga bostadsområden där locals bor med små butiker och verkstäder med tvätt hängande utanför. Fast med något jag inte sett tidigare under mina resor. Dessa pedagogiska bilder på husväggar och i tunnelbanorna som visar hur man ska bete sig vid en gasattack. Ju längre in i området jag kom desto rikare utsmyckade blev de traditionella husen med spetsiga utsvängda takkanter. I takt med detta blev även försäljarna mer påträngande, sakerna som såldes mindre genuina och jag kunde lukta mig till turister. De strömmade till i mängder och då letade jag mig ut från kvarteren och in i ett stort varuhus där jag köpte klistermärken. Sedan var planen att shoppa men jag var liksom inte sugen. Jag har allt jag behöver. Gick sporadiskt i några affärer men hamnade istället på ett massageställe. Det var underbart att få nacke, rygg och fötter omhändertagna. Ute hade det börjat spöregna och trots att jag hade regnjacka blev jag ledd av en söt farbror under hans paraply över gatan. Det är lite enerverande att gå i affärer i denna stad för i nästan alla så är det någon i personalen som har en mikrofon och försöker sälja in diverse varor. I somliga svarar resterande delar av personalen i kör på passande ställen. Komiskt. Kändes som att vara med i en skämtvideo. På kvällen tänkte jag äta en bra måltid. För att försäkra mig om att jag kunde betala med kort visade jag mitt mastercard innan jag gick in på restaurangen. Menyn var endast på kinesiska men jag tecknade att de kunde servera mig vad som helst. De hade gjort sig bästa för att få till något som de trodde en europé skulle gilla. Nudlar med jordnötssås och köttfärs som till utseendet liknade bolognese. Till det fick jag te och några friterade pinnar och röda små muffinsbitar insvepta i blad. Oklart om de senare var tänkta som en efterrätt. Dock visade det sig att mitt kort inte alls fungerade och hur vi skulle reda ut detta missförstånd krävde många översättningar som var helt obegripliga. Till slut förstod jag. De bjöd på detta och nästa gång var jag varmt välkommen tillbaka. På tunnelbanan till flygplatsen hade jag åkt tio minuter för sent utan att veta om det, för tåget gick inte hela sträckan efter klockan 22 på kvällen. Damen och herren som hade gått runt och skrikit i vagnen under de sista stationerna hade jag bedömt som sinnesförvirrade men de visade sig ha bilar man kunde åka med till flygplatsen. De satte mig i en taxi på en mörk parkering. Var det nu jag skulle bli shanghaiad. Tanken slog mig. Men efter en kvart kom de tillbaka med några fler som inte heller visste att de skulle bli strandsatta. Sedan flög jag hem från Kina.

Jag har varit borta en vecka men det känns mycket längre. Att ha sprungit loppet känns som en helt annan resa. Jag nämnde det i ett av mina tidigare blogginlägg. Det är något mystiskt med Kina. Ett fantastiskt löparäventyr, så långt bort och med en färgstark och gammal kultur som jag har fått ta del av. Ett äventyr som redan känns avlägset. Nu sitter jag på Moskvas flygplats och längtar hem. Till min lägenhet. Till häng i min systers soffa. Till min Tjalvefamilj. Vilken tur att jag är stugvärd i Tjalvegården 30 min efter att mitt tåg rullar in på perrongen i Norrköping ikväll. Borta bra men hemma bäst. Kan denna lite dystra underton ha med abstinens att göra. Jag har inte sprungit på tre dagar.