Springer bort smärtan i Kina

Det höll. Det höll. Det höll. Om du får en bristning i baksida lår vid 19 km under ett maraton, fortsätt att springa. Spring även ett maraton dagen efter och en halvmara den tredje dagen. I tävlingsfart Då blir du bättre i det skadade området. Så blev fallet för mig i Kina.

I fredags kväll efter maran med start och mål i Kai Li som ligger i provinsen Gui Zhou tog vi bussen till Lei Shan. Jag var orolig. Det gjorde ont. Så jäkla trist om man åker till Kina och sedan inte kan springa.  Men jag är optimist och med liniment i både kräm- och plåsterform samt benen i högläge skulle det hjälpa. Dagen efter skulle vara en annan dag. Efter middagen skulle alla deltagare få vara med om ett så kallat bonfireparty på stadens torg. Jag missade bussen och fick gå dit. Det var knappt två kilometer och fungerade då jag gick med det onda benet sträckt. På torgets scen uppträdde olika konstellationer av barn och vuxna i traditionella kläder framförandes traditionella danser och sånger. Det var ett vackert skådespel. Jag höll mig i utkanten av publikhavet som även bestod av stadens invånare. Det möjliggjorde även en studie av folklivet i affärer och på gatorna. Normalt sett är det jag som turist som vill fota människorna men istället var det de i de färgglada kostymerna som ville ha med mig på bild iklädd min salminghood. Annorlunda. En man ville att jag skulle ta upp hans pojke i famnen för att få ta ett foto på oss. Föreställningen på scen var en lång historia så jag bestämde mig för att linka hem på mitt onda ben och ge kroppen en välbehövlig vila.

På lördagsmorgonen hade det inte blivit bättre. Tänkte bort det faktumet och gick ned till frukosten som denna dag hade piffats upp med några slags bruna och tjocka rötter. Jag åt nudlar och stekt ägg. Struntade i uppvärmning. Eller om man kan kalla gympa på toaletten för uppvärmning. Hittade inget kaffe att få igång magen med, men efter en stunds knäböj över hålet i golvet på toan fick jag igång den. Det fick bära eller brista efter startskottet. Det bar. Men det var mindre kul när jag insåg att det var en vändpunktsbana och vi sprang nedför. Nedför i princip halva sträckan. Mentalt tufft att veta vad som skulle vänta på vägen tillbaka. Desto roligare med vändpunkt vid insikten att jag inte låg särskilt långt bakom de andra tjejerna och dessutom på fjärde plats med samma tempo som dagen innan. Solen kom fram och gjorde andra halvan till en svettig men fin historia.  Vid 10 km kvar fick jag veta att tjej nummer två hade börjat gå. Passerade henne under tillbakavägens stigning vid 36 km och vid 40 km plockade jag även samma etiopiska som dagen innan. Jag låg därmed tvåa. Jippi. Det höll ända in i mål på dryga 3.10h och endast tre minuter långsammare än dagen innan. Lycka. Tack till mina superkrafter, pannbenet och återhämtningen. Dagens etapp hade dessutom känts lättare än den innan. Jag är stark. Etapplopp är min grej. Hade det blivit tal om en spurtstrid hade det dock kunnat bli problem. De öronbedövande hejande ungdomarna i likadana träningsoveraller fick nämligen spelet några hundra meter innan slutet. De höll sig inte till kanterna utan kom in i banan med utsträckta armar. Jag fick också sträcka ut mina armar för att plöja mig igenom dem.  Efter målgång följde en orgie av foton. Det var helt galet. Jag smilade så mycket att det kändes i käkarna. Kroppen däremot kändes bättre, problemet fanns kvar med hade inte blivit värre.

Frukost.
Frukost.
De tyckte jag var mer exotisk än dem själva. Jag tyckte precis tvärt om.  
De tyckte jag var mer exotisk än dem själva. Jag tyckte precis tvärt om.

Under bussresan till vår nästa destination köpte jag upp ölen som fanns i kylen på macken vi stannade vid så vi skulle ha något att skåla i när vi skulle äta middag. Vilket vi också gjorde. Det är ett härligt gäng jag har fått hänga med. Folk från olika länder som bor i Peking. Faktum är att jag är den enda i detta lopp som har flugit hit extra. Alla andra bor här och pratar kinesiska, oavsett nationalitet, och jag har lärt mig mycket om hur saker och ting fungerar i Kina. Innan jag gick tillbaka till mitt rum tänkte jag köpa lite godis i någon affär. Det var inte det lättaste. Utbudet av vakuumförpackade ägg, djurdelar, fisk och annat i färgglada förpackningar var större. Somnade nyttig och körde en omgång till med linimentet. Innan jag slöt ögonen hörde jag en konversation i korridoren utanför. Några indier hade också blivit inbjudna till loppet. De verkade dock inte vara där för att springa utan hade utnyttjat systemet för en gratis semester. Den ansvarige killen var i trubbel, organisationen ville inte betala för uppehälle då de hade klivit av efter några kilometer båda dagarna, sprang i jeans och struntade i att ta på sig sina startnummer. De fick ett ultimatum. Dagen efter var de tvungna att genomföra halvmaran under 2:30h.

Så blev det söndag och den sista tävlingsdagen. Klockan ringde som vanligt 05:55. Kändes sådär att höra spöregn utanför fönstret. Men det är lika för alla, så jag hoppade i kläderna, och gick till frukosten. Till min glädje var strilandet inte regn utan en fontän utanför fönstret och vädret var perfekt för löpning. Mellan tio och femton grader med molntäckt himmel. Vi skrev Paris 13.11 med spritpenna på våra överarmar. En indier värmde upp i chinos. Han såg inte ut att kunna leverera några 2:30h. På området var det som vanligt dans och denna morgon med sådana kinesiska drakar. Frågan var vilka snabbisar som skulle komma till start. Igår hade den snabbaste etiopiskan brutit och skicket på den gående kinesiskan visste jag inget om. Även oklart om min andra etiopiska kombattant skulle orka hålla mig bakom sig hela halvmaran vilken var dagens distans. På startlinjen stod alla tjejer som var inblandade i toppstriden. De första kilometrarna gick över kullersten inne i stan. Det var vackert när ett hundratal vitklädda människor utövade qui gong längs floden. Med en smäll öppnade de sina röda solfjädrar när jag svängde vänster över en bro och in längs de slingrande vägarna mellan berg, skog och små byar. Från fem kilometer och upp till vändpunkten gick det uppför. Uppför kändes mindre i baksida lår. Bra. Jag sprang om min etiopiska redan vid 10 km denna dag och hon hamnade längre och längre bakom. De tre andra hade jag i en rasande fart två kilometer framför mig insåg jag innan vändpunkten. Jag var pigg men baksidan hotade att ge med sig. Den kändes som en spänd gummisnodd och högg till när jag försökte öka farten. Det smartaste var att hålla position och säkra min plats som två eller trea i sammanräkningen av alla tre dagar. Det lopp jag egentligen hade kommit till Kina för att delta i, och så fick det bli. Jag rullade ned för backarna utan att lyfta fötterna alltför mycket. När jag nästan var klar såg jag indiern promenera på väg uppåt med ett dagsverke kvar i hans takt. Att till slut springa denna etapp på 1:32h skulle många ha varit nöjda över. Vilket jag också var. Väldigt nöjd. Och väldigt glad. Jag blev trea i hela tävlingen och hade fått ett fantastiskt löparäventyr. Trots skiten i benet hade jag presterat bra och blev dessutom rikt belönad inte bara med blommor och en glasstatyett utan pengar som täckte resan med råge. Jag har heller inte varit med på så många foton i hela mitt iv. Jag har aldrig skrivit så mycket autografer på kinesiska flaggor, träningsoverallsjackor, armar och i autografblock som denna dag. Vilken upplevelse. Och alla dessa vänliga volontärer jag mött. De var överallt, sa sorry sorry, och ville hjälpa till på bästa sätt. Jag är tacksam att jag fick vara med och springa i deras hemtrakter.

Nu sitter jag på bussen till Guiyang, tittar ut genom fönstret och ser byar, berg och risterasser svischa förbi. Nu är jag på väg mot några dagar i stora städer. Dessutom påbörjat någon form av säsongsvila. Nedförsbackarna jag ser känns i baklåret av att bara titta på dem. Men smärta är till för att övervinnas. Överlistas. Listigt av mig att springa bort den.

Det blev tomt utan mina nya kompisar när jag åkte iväg med bussen själv mot Guiyang. Vi har haft tre grymt roliga dagar ihop.
Det blev tomt utan mina nya kompisar när jag åkte iväg med bussen själv mot Guiyang. Vi har haft tre grymt roliga dagar ihop. Tjejerna ledde uppvärmningen. De är ledare inom Heyrobics, en träningsrörelse som Linus Holmsäter byggt upp i Peking. Precis, den Linus som också springer 100 km i svenska landslaget. Just nu jobbar han med spännande grejer i Stockholm. Ett koncept där man kan träna på olika gym och utöva olika aktiviteter men endast behöver ett medlemskort. Tack Linus för att du tipsade mig om Kina!
Inte har jag heller några blå volontärer kvar som tar hand om mig. Hur ska detta gå.
Inte har jag heller längre några blå volontärer som tar hand om mig. Hur ska detta gå. Alla som vann något i loppet skulle ha en röd träningsoverall på sig. Likadana träningsoveraller är tydligen grejen här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *