Nu har jag genomfört min sjätte Ultravasan90 och ser redan fram emot nästa. Detta är ett av mina verkliga gillalopp. Den inställningen och känslan gör att starten trots den stora utmaningen alltid känns rätt avslappnad. För det är på riktigt en fröjd att ta sig fram i fädernes spår. Det är så himla mysigt med en helg i Dalarna. Oavsett hur resultatet blir åker jag alltid hem med fina minnen, bra lärdomar och ett sug efter kommande år. I år var det ju dessutom 500 år sedan Gustav Vasa, som egentligen hette Gösta Eriksson, valdes till Sveriges kung. Han som skidade runt här uppe och lade spåren, för att vi som har idrott som intresse, kan springa, cykla och just likt den gamle konungen skida i dem.
Denna gång åkte jag upp till Mora utan familjen och det skedde med tåg. Hade redan gjort de mesta förberedelserna i form av energiplan, fyllt flaskor, tejpat på gels, tänkt ut när de skulle intas. Denna dag skulle jag ta det lugnt och ladda. Hämtade nummerlapp och gick till det boende som jag och de som planerade att springa lite snabbare skulle få bo i. Det visade sig vara vanliga hus, flera på en gata, som familjer lånat ut åt oss. I mitt fick jag prinsessrummet. Klara skulle älskat att ha fått följa med. Sänghimmel. Massor av mjukdjur. Askungen i naturlig storlek på dörren. Här skulle jag verkligen sova som en prinsessa.
Först lite bokläsning i trädgården. Sedan en liten jogg för att insupa stämningen längs huvudgatan och i start/målområdet. Nytt för i år var Funkisvasan för människor med funktionsvariation och sen hejade jag i väg motionsloppet trailvasan10. Den sista kilometern hann jag reka, för den var på grund av den senaste tidens brutala nederbörd omdragen, men tydligen skulle loppets sträckning tack och lov ändå ha torkat upp till ett skapligt skick. Köpte en gyrosrulle hos en kille i en vagn. Mellan Sälen och Mora var det ju inte så himla långt ändå menade han och lyckönskade mig.
Jag var en duktig flicka och lade mig tidigt. Vid sju på kvällen. Skönt att inte ha en liten dotter som skulle pilla på mig halva natten. Men såklart saknade jag min lilla familj.
Vaknade strax innan klockan skulle ringa 02:20. Och vet ni, jag kände mig utvilad. Vilken grej. Men i minibussen till Sälen försökte jag ändå slumra. När vi kom fram 04:00 var det fortfarande mörkt. Mörkt och mysigt. För så är det i denna start. En förväntan som ligger tät över platsen. Lite fjärilar i magen. Jag hade tur och hittade plats i soffan inne i en trailer. Det är så trevlig stämning i dessa ultrasammanhang. En kvart innan 05:00 stod jag i startfållan. Kramar delades ut åt höger och vänster. Kul att träffa de man oftast bara träffar i dessa sammanhang. En, som det i alla fall känns, hjärtlig stämning. Innan start, en flaska sportdryck från Umara, en gel därtill och Preworkout från Pureness. Och till frukost den sista dosen rödbetskoncentrat från RÅ. Tilläggas ska också att jag hade testat Umaras carboloader i ett antal flaskor dagarna innan. Jag var med andra ord energiladdad både fysiskt och mentalt.
Sedan, jag bara älskar att få braka i väg till tonerna av Vasaloppets hymn. Den ger gåshud. Skynda i väg i starten av en arbetsdag sannolikt innehållande toppar och dalar. Detta år var det ny bana. I stället för väldigt mycket asfalt till Smågan var det nu först på grus upp till högsta punkten för dagen och sedan trail där i princip hela av teknisk typ. Hujedamig. Tur att jag inte hade begripit detta först några dagar innan start. Annars hade jag nog grämt mig. Låg på bra uppför backen. Kändes ändå som en helt rimlig fart, sprang inte ihjäl mig. Plötsligt var den högsta punkten nådd. Puh. Där såg vi himlen rosafärgad med en sol på väg upp. Magi. Naturens skönhet och storslagenhet. Man ville stanna och njuta. Men nej. Det var tempo som gällde och tungan rätt i mun. Jag vet inte vad jag ska kalla allt vi skulle över och igenom. Men lite myr. Lite kalhygge. Spänger. Stock och sten. En väldigt intensiv sådan. Dimman låg över de öppna partierna. Fukten som pärlor på allt som växte. Mitt där ute på ett sådant parti hörde jag raska fötter bakom mig. Skumt tänkte jag. Var det någon stark tjej som kommit fel eller tagit det ruggigt lugnt i starten. Svaret kom strax därefter. Herrarnas tätklunga. Elov, en av dem, alltid och trots detta faktum lika glad, bekräftade en felspringning på uppåt 4 km. Erik något sammanbiten men vid gott mod, bekräftade och menade på att den det var mest synd om var Ida, den enda dam som hade råkat ut för fadäsen. Jag sprang och funderade på hur detta hade kunnat hända. Jag tyckte allt hade varit rätt tydligt. Jag hade hittat rätt. Vi kom till Smågan efter en knapp mil.
Andades ut. Jag hade fixat det bra. Bättre än förväntat. Rundorna på trailspåret hemma hade gett resultat. Fin känsla. Men jag visste också att nu började det som tidigare var den tuffaste delen i loppet, vägen till Mångsbodarna. När jag kom dit då var jag så himla glad att vad som än skulle hända under dagen kunde jag känna mig nöjd att jag aldrig tagit mig an trail så pass bra. Om jag ska vara helt ärlig blev jag nog lite sugen på att träna mer på stig framöver. Och det hade varit så vackert denna morgon. Vackraste förhållandena någonsin, om än lite blötare. Om jag hade ramlat något. Javisst. Men inte där det var tekniskt, utan mer landat som en säl på ett plattare ställe. Blodigt knä. Men då ser det ut som man har varit med om något.
Vad hade jag då att hämta upp placeringsmässigt. Låg på 14:e plats i Smågan. Kunde faktiskt hålla denna placering till Mångsbodarna. Sedan började min typ av väg. Mest grus och slät stig men lite jobbigare filter som gör mig långsammare i form av rötter och stenar under några partier längs vägen. Kroppen kändes bra. Energiintaget var kanon. Inga toppar eller dalar. Inte heller några toalettbesök av endera art under hela dagen. Som ni säkert redan listat ut, jag var osupportad, men hade lämnat en flaska för placering på varje av de sju vasaloppskontrollerna med sportdryck i fem och Proviva i två. På vardera av dessa hade jag klistrat en Umaragel. salttablett innehållande koffein på två, och Enervittablett på två. En energibar pillade jag även i mig vid hälften. Plus att jag drack lite sportdryck, cola och vatten från de officiella borden. Allt detta blev ca 90g kolhydrater i timmen hade jag räknat ut. Perfektion.
Även om jag var osupportad var jag inte opåhejad. Det är en fröjd att passera kontrollerna och få hejarop från de som känner igen en, och de som inte känner igen en, för namnet står på nummerlappen. Tack alla, detta ger så otroligt mycket energi. Ger mer kraft. Ser till att man rätar upp sig, Sträcker på sig. Återgår till sitt rätta löpsteg för en stund trots att man är trött. Jag plockade placeringar. Kommer inte exakt ihåg när, men det gick uppåt. Sprang om duktiga tjejer. Det är så roligt att det är en så bra toppbredd nuförtiden. Risberg. Evertsberg. Mindre än hälften kvar. Vissa bytte skor. Såg skönt ut, trots att jag var nöjd och inte hade problem med mina. Ett av mina favoritställen, där längs muren, så kulturhistoriskt vackert, vid ungefär 35 km kvar. Oxberg. Ni som sprang, kommer säkert ihåg lervällingen som luktade koskit strax därefter. Nu ytterligare en motivationsfaktor som dök upp. Att springa om de i Ultravasan45. Inte samma lopp. Men kul att det blev fler på banan. Hökberg. Sen äntligen var det bara Eldris kvar. Med vetskapen om att det bara och enbart skulle vara sandig grusväg in till mål.
Jag hade legat åtta de sista kontrollerna utan koll på hur långt det var till sjuan. Men det spelade ingen roll. Detta lopp var nog det jag allra mest av alla tidigare sprang för mig själv. Jag var så nöjd att det hade gått bra. Att jag hade kunnat hålla mitt tempo jämt hela tiden. Visst hade det varit kul att haft kraft till att orka lite snabbare när underlaget var mitt, men med några fler långpass nästa år kommer det bli ändring på det. Löpning är en tävling mot sig själv, och jag kände redan att jag hade överträffat mig själv på trailen som är min största utmaning.
Jag kom åtta. Sprang i mål på dryga 8:10. Sex minuter snabbare än förra året. Två kilometer längre. Mer trail. En liten egen felspringning, om än liten, strax innan Evertsberg. Jag var så glad. Min bästa tid gjorde jag 2014, det är nio är sedan, 7:45. Nu är jag också nio år äldre men detta resultat viktar jag ganska jämt mot detta med tanke på längd och tuffare bana.
Så himla skönt att vara nöjd. Det är en känsla som jag tycker att fler ska unna sig. Särskilt i detta lopp. För det är ingen lek. Efter detta hade jag en underbar dag. Det var strålande väder. Jag minglade runt och träffade massor av ultrakompisar. Hann prata ordentligt. Skratta mycket. Återberätta gamla minnen från mästerskap i 100 km och andra sammanhang vi delar upplevelser från. Bekanta från hemma. Åt middag på stan. Drack några öl. Hejade in de sista. Och just denna fina tradition. Att man hejar in de sista säger så mycket om detta lopp. Att alla är riktiga kämpar. Att alla gör en fantastisk insats. De som springer skiten ur banan, och de som är ute på den längst av alla i tid mätt. Tack Mora. Tack Vasaloppet. Tack Gösta Eriksson. Tack alla vänner på banan och runt omkring den. Vi ses igen nästa år.
Nu undrar ni kanske om felspringningen. Lade den som en cliffhanger där i början. Hur hade en felspringning kunnat ske i ett så välorganiserat lopp likt detta. Varför hade bara vissa sprungit fel. Varför hela killarnas tätklunga och Ida. Hur hade resten kunnat hitta. Dagens hjälte var Jonas Buud, hemmasonen. Han som har banrekordet i Ultravasan90, han som har dessa stigar, skogar och terräng som hemmaplan, men detta år inte tävlade på det sättet. Han hade räddat situationen. Vid ett ställe insåg han att markeringen inte var helt tydlig. Det var lätt att springa rakt på efter en nedförsbacke, trots att man skulle höger upp i skogen. Han tar då en stock från skogen och lägger tvärs över vägen. Går ännu längre in i skogen och hittar en gammal snitsel och sätter upp. Alla som var före Jonas sprang alltså fel, alla efter hittade. I efterhand minns jag stocken. Minns att jag tyckte det var ett märkligt sätt att markera banan. Varför inte en skylt. Varför inte en person med flagga. Som tur är vann superhjälten Ida loppet efter att ha legat på 13:e plats i Smågan. Tog ledningen med endast 4 km kvar till Mora, vann med endast 2 min marginal. Vilken mental styrka. Idol. För killarna blev det inte samma kamp för placeringarna om än mentalt tufft att loppet blev längre, då 13 stycken om jag minns rätt, sprang fel. Så alla hugade löpare, satsa på nya banans rekord nästa år.
