okt
I torsdags hade jag bara den sista och sjätte etappen kvar. Sightseeing i Budapest. Tanken var såklart en lugn dag där kroppen skulle få vila och jag bara skulle strosa runt, sitta på caféer och glädjas åt min prestation. Inte helt överraskad insåg jag att jag gått runt i staden hela dagen och knappt suttit still. På morgonen tog jag som alla andra i förorten tunnelbanan in till centrum med Timea. En vanlig syn i Budapest trafik var tjejer i trenchcoat på väg till jobbet på kickbike. Lämnade henne vid sitt jobb på banken och satte mig på en ungersk mjölkbar. Åt mig igenom deras sortiment av milkshakes, toast och nybakade bullar. Var även en fröjd att på deras wifi få gå igenom alla hälsningar jag fått från er därhemma. Därifrån gick jag upp till slottet och fick lite fina vyer över stan och Donau tillsammans med horder av koreaner. Sedan lade jag mig faktiskt och sov på en gräsmatta en halvtimme innan jag gick vidare.
En fantastiskt fin stad där varenda instans verkade vara inrymd arkitektoniska mästerverk. Hittade en simhall i ett slott och parlamentet, världens näst största, i något som liknade en katedral.
Framåt kvällen åt jag gulasch i en park tillsammans med punkare och skateboardåkare innan jag gick på shoppingtur. Väldigt sällan jag gör det nuförtiden men det är många födelsedagar den närmsta tiden. När det blivit mörkt och jag inte hade lust att gå längre gick jag tillbaka till mitt hostel som jag hade bokat för natten. I detta land fick man mycket säng för pengarna, denna gång fyra stycken för sju Euro. Bara ett draperi och ingen dörr men som tur var hade de andra i korridoren också planerat att sova.
En dags löpvila var det min kropp fick. För om det finns en ö i en stad med en fem kilometers löpbana har jag svårt att låta bli en morgonjogg. Detta blev dock en lugn historia med stopp för fina foton längs Donau. Här ute på Margaret Island har de haft problem med blottare. Men efter att kvinnliga poliser gett sig ut på jogg i vanliga löparkläder har man numera fått bukt med problemet.
Sedan var det dags att flyga hem. På flygplatsen fick jag packa upp min väska och visa tunnan med energidryck. Sedan blev jag stoppad ytterligare en gång av en manlig vakt. Men han ville bara fråga om jag var triathlet för att han tyckte mina ben var så muskulösa. I tax-free shopen träffade jag en kille som gick på min högstadieskola. Han berättade bland annat om skidskyttesatsningen i Kimstad GoIF och så fick jag skjuts hem och slapp vänta flera timmar på flygbussen. Ett led i deras satsning är att låta barnen spela innebandy på skidor. Ska bli spännande att se om detta kan vara et vinnande koncept. Middag hos mamma och bio med LiU-tjejerna hanns också med innan jag kom hem till min lägenhet som återigen varit uthyrd till en IT-konsult. Sov otroligt gott. Kroppen hade slutat springa och jag kunde sova nio timmar utan att vakna. Vilket var tur eftersom helgen innehöll mycket kul såsom träning, geocacheing, konsert med symfoniorkestern, fest, födelsedagskalas och bokklubbskväll.
Nu är det säkert många som undrar hur insamlingen gick. Den insamling som pågick under tiden jag sprang mina mil mellan Wien och Budapest. I skrivande stund känns det en evighet sedan jag genomförde detta. Så mycket hände på så kort tid att jag inte har hunnit med att reflektera. Min pappas begravning känns väldigt avlägsen men han har varit med mig i tankarna genom byar, i backar och längs vindpinade fält. Han har också varit med där jag leende sprungit fram i solskenet. Då jag sprang för att jag tycker det är så kul. Jag sprang dessa mil snabbare än förväntat och tillsammans med er uppnådde jag även målet att samla in 1000 kr för varje mil.
Resultatet blev 36948 kronor. Fantastiskt. Även om jag inte kan få tillbaka min pappa så hoppas jag detta gör att många andra kan få den hjälp de behöver.
Det var en fröjd att vara fundraiser tillsammans med er. Här springer jag över bron i Tata med 23 mil i benen. Tack Svensk Fastighetsförmedling, Länsförsäkringar i Östergötland, Kalle Baah, Occas AB och min kära löparklubb Tjalve som stödjer Cancerföreningens forskning mer era bidrag. Sedan skulle jag vilja tacka er alla andra vid namn om jag kunde men ni vet att jag tycker att ni varit grymma som har bidragit till detta. Gladast av dem alla är Cancerföreningen som kan fortsätta sitt arbete, och alla de som kanske slipper drabbas av denna hemska sjukdom eller tvingas leva med den.
Som alla säkert vet så älskar jag min stad Norrköping. Här har jag min familj, mina kompisar och staden ger mig väldigt bra träningsförutsättningar och har ett rikt kulturliv. Bättre ställe att bo på finns inte. Jag är lokalpatriot men också äventyrare. Jag skulle inte trivas så bra om jag inte hade mina resor att se fram emot, och allt detta att komma hem till. Igår befäste jag detta faktum på min kropp. Jag tatuerade in en koordinat för Norrköping på min arm.
Men i Norrköping finns det många platser att välja på. Jag valde tågstationen för det är därifrån de flesta av mina äventyr börjar. För att höja detta ytterligare en nivå placerade vi en geocache vid denna koordinat. Placeringen skedde i lördags och med Ninas telefon kollade vi koordinaten för gömstället. Skrev sedan in den på internet men fick sedan backning från en volontär som inte tyckte det var check att geocachen låg mitt på järnvägsspåret. Finns en poäng i att det utgör en fara om folk börjar leta skatter på spårområdet.
Därför fick jag ge mig ut på en tidig morgonjogg igår. Bland morgontrötta pendlare som skulle med X2000 fick jag ordning på den rätta decimalen och koordinaten befinner sig numera inte på spåret utan i tryggt förvar någonstans på perrongen. Joggade hemåt och sedan till jobbet på en förskola i stan. Därefter fikade jag med Elin och Peter som omkullkastade mina planer på hur denna tatuering skulle se ut. Då jag är öppen för ny input tog jag med mig deras tips och klev in på tatueringsstudion där de tydligen glömt att jag bokat tid. Glad över att det var julmust i de ölliknande flaskorna tog en av de tuffa killarna hand om mig och strax satt jag under nålen. Bland utrustningen på bordet fanns en flaska cykelolja. Vet inte om den var tänkt till kunderna. Blev en trevlig stund där vi pratade om legender inom tatueringskonsten, den fantastiska staden Berlin, lyssnade på hård musik och jag återigen fick förklara att det är möjligt att springa 32 mil. Då tatueringen blev större än jag tänkt mig hann jag inte till träningen utan fick ansluta mig till dem senare i skogen.
Resultatet blev snyggt och jag är väldigt nöjd. Nu kan jag heller inte komma bort. Hittar någon mig vet de var jag hör hemma. Tur att jag ändrade koordinaterna så att de inte kommer lägga mig på tågspåret ifall jag är däckad. En sak återstår dock att se. I morse läste jag i tidningen att det var ett möte om den nya Ostlänken och i samband med den planeras ett nytt resecentrum öster om det befintliga. Vad kommer finnas på denna koordinat år 2028. Kanske en kundtoalett, någons sovrum i ett nybyggt hus eller ett nydraget spår. Det viktigaste är i alla fall att Norrköping kommer stå kvar och där har jag mitt hjärta. På varenda koordinat.
