okt
Det är tisdag morgon och natten inför den fjärde etappen har inte varit helt hundra. Jag hade betalat nio Euro för ett rum som visade sig ha fyra sängar, men då ingen av dem hade grundläggande standard spelade det ingen roll. Jag kunde ha hyrt ut allihop. Lakanet som var för litet halkade runt på galonmadrassen och den stora kudden innehöll bara hårda små bollar av dun. Jag mådde även rätt illa. Resulterade i att jag mitt i natten gick upp och facebookade i den korridor som liknade något från The shining. Frukosten var i alla fall bra och jag var till och med hungrig. Mat skulle behövas denna kuperade dag jag hade blivit varnad för hela veckan. Kom till starten just när de pumpade upp den blå start och målgången. Fick applåder när jag kom in i idrottshallen. Nu var jag ju tvungen att hålla ställningarna. Hade slutat förvånas över att kroppen hade goda smaken att vilja springa även denna dag. Dock var jag inte lika övertygad om organisationens planering av dagens starttid. Vi visste inte exakt när vi skulle starta på grund av ett ankommande godståg, men att det skulle vara någon gång i närheten av kvart över nio. När vi sprungit någon kilometer fick hela starfältet vänta ett par minuter innan alla hade korsat järnvägsspåren och vi fick springa iväg igen. Varför inte börja vid nio eller tio istället och undvika denna störning. Dagen skulle som sagt bli backig och det blev den. Av de 59 kilometrarna gick uppskattningsvis 30 km uppför och på sina ställen rakt uppför. Bestämde mig för att vara smart och köra mitt eget lopp utan att trötta ut mig. Till en början fick jag sällskap av organisationens bil som med hjälp av Roxette gav mig energi uppåt. På ett annat ställe stod en kille och spelade Its the final countdown på luftgitarr. Mitt tempo låg strax över sex minuter per kilometer och efter de första femton kilometrarna rakt upp i himlen hade jag avverkat en fjärdedel av dagens etapp. Morgonen hade varit lite svalare än vanligt men nu kom värmen och solen tillbaka. Några kilometer får jag sällskap av muterade nyckelpigor. De var gula med svarta prickar, fastnade på kläder och bet sig fast i skinnet där de kom åt. Efter tre timmar började jag ta in på folk och klättrade lite i resultatlistan. Min strategi att ta det lugnt i början började ge resultat. Klarade mig på förhållandevis lite energi, enbart bestående av färsk och torkad frukt, nötter och dextrosol. Tabletter av dextrosoltyp med söta pingviner på som fanns vid energistationerna. Tyvärr var jag inte sugen när ortens tanter bjöd på hembakade kakor längs gatan. Delvis var vägen vi sprang på lite riskfylld. Bussar och långtradare höll inte ut och på ett ställe fick två tanter i en blå bil ställ precis framför mig. När det var fem kilometer kvar kunde jag öka och springa på riktigt nedåt femminuterstempo. När jag närmade mig målet orkade jag spurta och med några hundra meter kvar var jag nere i 3:45 tempo. Kunde inte ha fixat dagens etapp bättre. Nöjd lade jag mig på massagebänken.
Efter en väl disponerad etapp på kuperade 59 km blev jag inte ledsen när en av alla snälla medtävlare gav mig en öl. Han som tidigare under dagen kallat mig för en kvinnlig terminator.
Innan jag skulle bege mig till mitt hostel frågade en tjej i ett av stafettlagen om jag ville sova hos dem. Såklart ville jag det och tillsammans med dem åkte jag till deras hus tio minuter från Bukarezi där vi gått i mål. Vi lagade pasta, chillade, drack öl och den inhemska femtioprocentiga spriten palinka. Evas kille har kört en dubbel Ironman på 29 timmar och vi youtubade även Norseman och andra tävlingar. De berättade dessutom att den man som nyligen kört tretton Ironman på tretton dagar hade varit med längs banan och hejat dagen innan. Kompisen Timea som supportar ett av stafettlagen berättade om raggningspotentialen längs loppet. Hon hade redan två facebookkontakter och en date på gång. Somnade gott i ettåringens rum omgiven av nallar och andra spännande leksaker. Hade haft en väldigt trevlig kväll och till och med fått mina kläder tvättade.
Hej jag heter Frida och har 30 mil i benen, hur många mil har ni i benen. Klockan nio igår gick starten för den femte och sista etappen vilken bestod av en halvmara. Det var helgdag och starten var öppen för alla som ville vara med oavsett om man sprungit från Wien eller inte. Uppskattningsvis 700 personer kom till start denna soliga höstmorgon.
Kändes som jag hade fått tillräcklig uppvärmning de senaste dagarna så jag testade bara benen hundra meter innan jag kröp under startsnöret och ställde mig längst fram. Glad över att de ville springa även denna dag spanade jag in startfältet. Inga tjejer i sikte. Det var svårt att veta på förhand hur detta skulle kunna gå men visst skulle jag tävla. Hade anmält mig extra för att kunna placera mig i halvmaran så min mage och rygg var fint pyntade med olika slags startnummer. De första fyra kilometrarna gick rakt uppåt och jag gick ut hårt. Det fick bära eller brista. Vid vändpunkten hade jag tre tjejer inom två minuter efter mig varav en nästan i ryggen. Det var bara att öka i nedförsbacken tillbaka in till Bukarezi. Faktum är att benen kändes väldigt fräscha. Nu gick det uppför igen och vid tio kilometer såg jag skylten Budapest. Kommande fyra kilometer gick på cykelväg genom en fin skog. Jag hade ett så bra och flow och positiva känslor att jag inte ens hade märkt att jag var uppe på ett berg. De sista kilometrarna gick nedför och jag hade massor av krafter kvar. Där jag flög fram passerades löpare efter löpare i en hastighet runt fyraminuterstempo. I mitt ansikte hade jag ett stort leende och i mitt huvud sjöng jag Madickens Pilutta dig ända in i mål. Jag sprang in som vinnare av det knappa 32 mil långa ultraloppet från Wien men även som vinnare i halmaran på tiden 1:36:45 trots de 10 kilometrarna uppför. Det var helt fantastiskt. Kändes helt underbart. Gjorde tio höga hopp på podiet och det var inte svårt att le mot alla kameror där nedanför. Detta hade varit en helt fantastisk upplevelse på så många plan. Kroppen hade inte haft några problem att springa 317 km på fem dagar trots omstarter. Mitt pannben hade återigen visat sig vara gjort av betong. Jag hade fått se tre länder och träffat massor av trevliga människor. Kändes som en förmån att få ha sprungit i dessa länder omgiven av alla människor som hade hejat på mig hela tiden.
Gick runt inne i sporthallen i någon form av runners high. Kramade om folk, skrev autografer, blev fotad och intervjuad, fotade andra och bara njöt av stunden. Sedan fick jag vara med om två prisutdelningar där jag fick så mycket energidryck, makaroner, choklad, vin, blommor, pokaler och grejer så jag knappt kunde bära allt. Men först fick jag få dem att förstå att det var jag som vunnit halvmaran. De påstod att en tjej vunnit på 1:29. Måste i så fall ha varit någon väldigt androgyn varelse. Problemet löstes efter jag informerat dem om att det kan ha varit så att en kille tagit en tjejs startnummer. Att dessutom komma fyra bland killarna i ultraloppet efter en man som vunnit Spartathlon på tiden 24 timmar kändes stort. Jag förstod inte ett ord av vad som sas på scenen men jag gissar på att det var bra saker. En sak fick jag berättad för mig i efterhand och det var att alla var otroligt imponerade över hur glad jag hade varit hela tiden. Inte så konstigt, jag gillar ju att springa.
Två vinnare. Fasen vad skönt det var att komma i mål. Jag har ännu inte fattat hur långt vi verkligen sprungit. Om ni planerat att ta er mellan Wien och Budapest har jag även hört att det går flyg och buss. Men detta var ett mycket miljövänligare sätt. De 317 kilometrarana hade för mig tagit 28 timmar 42 minuter och 9 sekunder att springa, vilket ger en snitthastighet på 5:26 min/km. Långsammare i backarna, avsevärt fortare under halvmaran.
Efter att all uppståndelse hade lagt sig var det skönt att hänga på Timea hem till hennes lägenhet som låg en bit utanför stan. Timea som dessutom varit ihop med en ungersk hockeyspelare som spelat i ett svenskt lag. Jag lagade pasta medan hon duschade och sedan åkte vi till en park. Där strosade vi runt några timmar. Det var som sagt helgdag i Ungern och mycket folk ute. Anledningen var att denna dag år 1956 blev Ungern friade från Tyskland, vilket resulterade i tusentals ljus som folk tände längs gatorna denna kväll.
Det fanns mycket att se runt omkring i parken. Pensionärsdans i en lokal där en kille sjöng hellre än bra, en simhall som var inrymd i ett slott, en gubbe i flätor och kjol och europas största skridskobana. Sedan åkte vi hem igen och åt ost, kex och delade på en vinflaska som jag vunnit. En otroligt trevlig kväll där jag så småningom somnade in till doften av mina svettiga kläder där jag låg på en madrass under torkstället. Kändes som att det var ett liv sedan jag hade tagit mina första steg ut från stadion i Wien. Nu är det bara den sjätte etappen kvar. Sightseeing i Budapest.
Den vanligaste frågan efter målgång var huruvida jag kommer att springa detta lopp igen. Jag vet inte. Det finns så många länder, så många lopp och så lite tid. Jag vill alltid ut på nya äventyr. Men jag kan verkligen rekommendera att åka till Ungern och delta i detta fantastiska arrangemang, antingen individuellt eller som del i ett stafettlag. Jag kan garantera en fantastisk upplevelse utöver det vanliga.
Jag kom, jag log, jag segrade. Men visst fanns det svackor ibland. Svackor man fick jobba sig ur och det som bland annat drev mig var vetskapen att ni där hemma stödde mig och min insamling och då var min uppgift att fixa detta. Jag hade mycket tid att tänka på min pappa och det tomrum han har lämnat efter sig. Idag är vi uppe i 16950 kr. Målet är 33000 kr. Insamlingen är öppen helgen ut. Fuck cancer.
Ge valfri gåva via PlusGiro 90 06 90-9, märk inbetalningen med ”Fridas pappa”
eller SMS:a din gåva:
SMS:a PAPPA 50 till 72 970 så ger du 50 kronor
SMS:a PAPPA 100 till 72 970 så ger du 100 kronor
