okt
Det är lördag morgon och klockan är 07:00. Om två timmar ska jag springa mitt livs lopp. Jag befinner mig i ett hotellrum i Wien. I rummet befinner sig även en naken tysk. Men vi backar klockan lite. Jag är lite trött men ska försöka återge de första dygnen här nere på kontinenten.
En fredagseftermiddag i Wien innan ett väldigt långt lopp. I Wien där jag hamnat på Schwedenplatz efter att i tunnelbanan tjuvlyssnat på två killar som på tyska livligt diskuterat att svensk lakrits innehåller rengöringsmedel. Vad gör man, jo man går alldeles för mycket, fotar statyn av Mozart och pastaladdar utanför Stefanskyrkan. Där inne var det hightech med prästen på storbilds-TV under gudstjänsten. Sedan åt jag kakor jag köpt i en mataffär där de spelade Ace of Base och väntade på Markus som jag innan detta endast träffat på Kenyas flygplats 15 minuter för tre år sedan. Han dök upp vid 22 då det i princip var dags att borsta tänderna, och skulle visa sig vara en fantastiskt support.
Efter frukost begav vi oss till starten på Ernest Happel Stadion. Uppvärmning var inget jag kände var nödvändigt inför första etappens 91 kilometer så jag nålade fast nummerlapp fram och bak, knöt skorna och ställde mig vid starten. Till tonerna av den mycket passande låten från Chariots of fire springer vi först ett varv inne på stadion. Denna tävling kan man antingen springa individuellt, som stafett på två eller fyra personer eller cykla. Jag skulle såklart springa de knappa 32 milen själv, med denna tysk som support under de två första etapperna. Min plan var att första dagen gå ut i ett 5:30 tempo och hålla det. Vilket såklart var lättare sagt än gjort när man var ruskigt sugen på att springa. Solen strålade från en klarblå himmel. Det skulle bli en fin dag. Vägen ut genom Wien gick på cykelvägar längs Donau. Längs Schöne blaue Donau som inte alls var särskilt blå utan mer brun. I ett industriområde hade någon sprayat en bild på Pippi Långstrump vilket gjorde mig glad. Det gjorde även den trädgårdstomte en gubbe placerat på trottoarkanten som sällskap när han tvättade bilen. En man som genomförde loppet på enhjuling vinglade också förbi. Men de ställen han dök upp på skvallrade om att han kombinerade detta med bilåkande. Jag började även äta direkt och det fungerade riktigt bra hela dagen. Landskapet gick de första milen över öppna fält där den vanligaste grödan var majs. Att det på dessa öppna platser hade placerats oändligt många vindkraftverk var ingen slump. Motvinden var brutal. Men det gick ändå bra och jag låg och snittade 5:20/km. Jag hann ha några få svackor men inget är skönare än känslan när man kommer ur dem. När jag sprang genom byar höjs dessutom tempot av någon anledning. Efter att sprungit ungefär fem timmar övergår majsfälten till att bli vinrankor i långa rader. Visst kändes det orättvist när gäng av cyklister låg i gräset och åt druvor likt grekiska gudar. Men det var inte därför jag kommit hit och utan att märka det hade jag sprungit över gränsen till Slovakien och det saknades bara tio kilometer av dagens etapp. Då jag dessutom såg Bratislava breda ut sig på håll kändes benen ändå förhållandevis lätta. Sista kilometrarna sprangs på betong och de två sista kilometrarna över en bro kändes ok då jag till och med såg målet. Kändes himla skönt att som första tjej med 90 minuters marginal korsa mållinjen på tiden 8 timmar och 11 minuter. En arbetsdag där jag hållit 5,24 min/km i tempo. Det var fem tjejer som kom till start med bara två var kvar. Detta skulle visst bli ett lopp mot killarna istället. I förhållande till dem låg jag på fjärde plats tretton minuter efter trean. Tog stretchingen seriöst samtidigt som jag motvilligt slevade i mig nudelsoppa. Hade bokat boende på en båt som låg ett stenkast bort i Donau och tog en dusch som var en av de skönare jag upplevt. Var svårt att slita sig från kabyssen men då jag aldrig varit i Bratislava kunde jag inte lämna det helt outforskat. Hittade en Slovakisk restaurang som kändes genuin och även om det jag beställde inte liknade bilden i menyn så var det gott och gick det ned trots att tuggorna växte i munnen. En öl gjorde middagen fulländad. I rummet bredvid började de dansa folkdans Tjejerna tvättade i dansen och killarna bytte mössor med varandra. När tjejer i hotpants började servera shots ur sina förkläden tog vi kväll och somnade väldigt fort. Jag var trött i huvudet men det kändes som benen fortfarande var ute och sprang. Hur skulle det vara möjligt att starta om för att springa dagen efter. Men som Christer Björkman så klokt sjunger. Imorgon är en annan dag.
Sprang runt i Österrike och turistade lite.
Efter målgång i Bratislava. 91 kilometer kunde läggas till handlingarna. Härligt att få chilla vid Donau.
Det blev också en annan dag. Söndagens etapp skulle vara på 84 kilometer och ledde över den ungerska gränsen. Jag fattade ingenting. Benen ville springa och kändes fräscha. Fick återigen bevis på att återhämtning är min superkraft. Dagen bjöd på samma fina väder där temperaturen mitt på dagen var uppe i cirka 20 grader. Jag hade ett bra flow och när loppets följebil åkte parallellt med mig ett par kilometer i mitten av loppet var det lätt att hålla ett tempo nedåt 5 min/km. Sedan att musiken inte var av nyaste modell spelade ingen roll. I megafonen hörde jag långa haranger på deras obegripliga språk men när mitt namn dök upp i varannan mening var det svårt att känna trötthet. Jag sprang med ett leende vilket jag hade gjort i större delen av loppet. Springer man med ett leende får man många tillbaka vilket hjälper en enormt längs vägen och när min support efter 55 km begav sig hemåt i riktning Tyskland hade jag skrapat ihop en gedigen fanclub som stödde mig hela vägen in i mål. Jag blev bjuden på cola, glada tillrop och annat bra. Men med 10 kilometer kvar blev det faktiskt riktigt tungt. Hade kommit till en punkt där jag heller inte var sugen på att äta något vilket sällan bådar gott. Även när jag vid nio kilometer kvar försökte intala mig att jag fixar Fiskebyrundan lätt som en plätt utan frukost var det svårt. En kille åkte förbi på cykel och sa att det var fyra kilometer kvar. Trots att han varit snäll och frågat om jag behövde vatten hela tiden sista timmen blev jag nästan arg. Enligt mina beräkningar var det dryga sju. Fast jag var trött, kanske kunde det stämma, och distanserna är inte alltid att lita på. Strax därefter ser jag skylten Gyor och även om jag inte hade en aning om hur stor den hålan var visste jag att i den fanns målet. Kramade krampaktigt två katrinplommon i handen som jag absolut inte ville äta. Efter en kvart sa en polis att det var en kilometer kvar. Men när sedan en cyklist skrek två kilometer började jag nästan gråta och pressade i mig det äckliga lilla plommonet. Känslan när jag då helt plötsligt såg målet var väldigt tillfredsställande. Klockan visade på 81 km men jag hade lyckats hålla ett tempo på 5:25 min/km trots den jobbiga svackan i slutet. Sprang in på tiden 7:18 och hade kvar min position som nummer fyra fast nu en halvtimme bakom. Jag låg fyra i den resultatlista där tre av tio killar hette Janos. Det är dock dagen efter som den riktiga tävlingen börjar informerar mig en man som är imponerad över hur jag har kunnat springa med ett leende hela dagen. Det är tydligen dag tre som agnarna skiljs från vetet. Med vetskap om detta gick jag till massagen och stretchade sedan grundligt för att om möjligt kunna återhämta mig lika bra som dagen innan. En man kom fram och pratade med mig men jag fattade inte ett ord. Sa att jag inte kan ungerska och då påstod han att han pratade skandinaviska. När jag lyssnade riktigt noga och övervann min trötthet hör jag att det faktiskt är någon form av norska han vill praktisera på mig. En norska han hade lärt sig i en studiecirkel i Budapest. Mat hade jag även hört skulle hjälpa återhämtningen. Detta var dock lättare sagt än gjort. Målmedveten och helt fokuserad tvingade jag i mig två portioner av den kycklingsoppa som serverades. Vid denna tidpunkt frös jag och ville inget hellre än att komma till mitt sovställe. Kröp ihop i forsterställning i baksätet på min skjuts när en medpassagerare såklart måste åka till en affär och tog en evighet på sig att köpa en öl. Boendet visade sig vara någon form av studenthem där jag skulle bo med ungerskan Silvia som jobbade på IKEA och var orolig för att det skulle störa mig att hon var lesbisk. Störde mig inte det minsta men jag ville helst dunka huvudet upprepade gånger i receptionsdisken när det kändes som en evighet innan vi kunde få nyckeln till rummet. Rörde sig säkert bara om några minuter och lyckades sedan vara trevlig någon timme på rummet innan jag bad om att få krypa in i mitt lilla skal. Känslan jag hade var som att vara riktigt bakfull efter en hård fest. Men jag fick inte spy för jag behövde den mat jag lyckats pilla i mig. Som ett mantra hör jag Christer Björkman sjunga sin låt om och om igen innan jag elva timmar innan klockan ska ringa drar täcket över huvudet. Mina ben var fortfarande ute och sprang, i min mage pågick ett krig och kudden var gigantisk.
Banan gör dig snabb.
Efter 84 km och målgång i Gyor, Ungern. Klart man är glad när man fått en ballong.
Miraklens tid var inte förbi. Efter en frukost på en sylta tvärs över gatan där det som fanns att uppbringa var vitt bröd tog jag mig återigen till starten. Vid frukosten förstod jag knappt ett ord av vad folk snackade om. Förutom ett jag snappade upp när jag blandade sportdryck och det var doping vilket är ett ganska internationellt ord. Hann chilla i en skön soffa på ett café inne i ett varuhus innan det var dags att sparka igång kroppen igen vilket inte var några problem. Målet för dagen var att hålla en lite lägre hastighet och försöka spara krafter inför den fjärde etappen som enligt uppgift skulle vara kuperad. Sträckan var 61 kilometer och skulle genomföras utan support. Problem är till för att lösas och jag upptäckte då ytterligare ett användningsområde för kompressionsstrumpor. De fick tjänstgöra som energiförråd. Stoppade i torkade aprikoser, koffeintabletter, dextrosol och gel. Dessutom fanns det energistationer var femte kilometer. Petade även ned lite toapapper som kunde göra ett skogsbesök mer angenämt. Utrustad med en macka i handen gav jag mig iväg på dagens lilla runda. För det var så det kändes efter de tidigare dagarnas monsteretapper. Detta med support skulle inte visa sig bli något problem. Överallt var bilar och cyklister framme och frågade om det var något jag behövde eller de kunde hjälpa till med. Sprang längs fält och genom byar med helt obegripliga namn. Byar där jag klatschade med dagisgrupper, skolklasser och pensionärer i rullstolar. Denna sträcka var förhållandevis lätt men jag var rädd för att springa för fort och samlade krafterna inför det som komma skulle. Åtminstone var det så jag tänkte. Kanske var jag trött och lurade mig själv. Till slut hade jag i alla fall bara tio kilometer kvar och blir skrämd av en bil som dyker upp bakifrån och sticker en drickaflaska i mitt ansikte. Tappade mina dextrosol men blir strax kompenserad med en torkad jordgubbe som mer smakade tvål än frukt. Den gav i alla fall lite extra energi och det dröjde bara några kilometer till löparen framför mig, som säkert var ännu tröttare, stannar och pussar skylten Tata. Det var dit vi skulle men innan målgång var tydligen vår uppgift att springa på varje gata i den lilla staden. Detta gjorde dock inte så mycket då den innehöll fina byggnader och låg naturskönt vid en sjö. Efter målgången i ännu en sporthall ackompanjerad av applåder och hejarop fick jag inte bara massage utan även fotvård. Den bestod av att en tant med nål drog in trådar i mina blåsor som jag ska ha kvar till tävlingen s slut. De ska tydligen leda ut vätskan och förhindra att de vattenfylls igen. Nya strategin för denna dag var att duscha innan maten vilket faktiskt gjorde att det blev lättare att äta då svetten inte gjorde att jag frös så mycket. Idag är jag mycket piggare än igår och jag måste erkänna att jag ändå ser fram emot morgondagen. Men först tio timmars sömn innan jag ska ta mig an de där backarna.
Jag är otroligt glad för alt stöd jag får av er där hemma. Det hjälper verkligen. Detta är en galen tävling för galna människor. För mig är löpning bästa terapin och jag gör inte detta lopp bara för mig utan även för min pappa. Fram till igår hade vi tillsammans samlat ihop 11500 kr och målet är 33000 kr till Cancerföreningens arbete. Nu kör vi ända in i kaklet.
Ge valfri gåva via PlusGiro 90 06 90-9, märk inbetalningen med ”Fridas pappa”
eller SMS:a din gåva:
SMS:a PAPPA 50 till 72 970 så ger du 50 kronor
SMS:a PAPPA 100 till 72 970 så ger du 100 kronor
Efter målgång den tredje dagen och 61 löpta kilometer. Sytråd I tårna, voltaren I sprutan och en ungersk mammas hembakade kakor I handen.
