På väg till Wien

Idag känns det mesta jag tänkt skriva om ganska futtigt. Alla tusentals saker jag sysslar med under dygnets få timmar känns små. Allt känns futtigt utom en sak. Igår var pappas begravning och med ens känns livet så påtagligt. Det liv vi inte vet hur länge man har kvar. Vår pappa togs ifrån oss alldeles för tidigt. Ibland är det helt enkelt orättvist. Det fanns så mycket mer min pappa hade kvar att göra här på jorden. Han hade barn, barnbarn, vänner och en fru som älskade honom. Om jag någon gång får barn kommer de aldrig att få träffa sin morfar. Det är väldigt ledsamt för min pappa älskade barn, och barnen älskade honom.

Det är svårt att förbereda sig inför en begravning. Svårt att veta hur det ska kännas. I onsdags cyklade jag vägen ut till Skärblacka efter att haft trevligt besök av en reporter från NT med medföljande praoelev. De tjälskador jag skumpat över det senaste halvåret var borta. Istället låg där ny fin svart asfalt. Vi dukade inför minnesstunden och sedan åt vi kvällsmat med kidsen hemma hos Jenny. Åt mackor och kastade vattenballonger i badrummet. Gjorde även ett besök i Isas koja och kollade när hon ritade bilar. Plötsligt lägger hon av en ljudlig fis och därtill ett brett leende. Då var det plötsligt inte mysigt att sitta under ett lakan med min lilla kompis. Jag och brorsan borstade tänderna tidigt. Vi lade oss och tittade på Sveriges historia, han i sin säng och jag i Isas lite för korta barnsäng.

Trots den något korta sängen sov jag gott och fick en god frukost. Dagen innan i affären frågade brorsan om jag åt vanligt bröd. Han tycker jag äter konstig mat, samtidigt som jag tycker det är lite annorlunda att leva på revbensspjäll. Fick en skön morgon ihop innan det var dags.

Vi samlades i kapellet vid halv tio. Vid ett tillfälle som detta har man blandade känslor. Det är roligt att träffa familj, bekanta och släktingar, men man påminns genast om varför man har samlats. Ändå blir man glad att se alla. Kapellet var väldigt fint och alla blommor folk skickat bidrog till detta.

Det finaste var kistan med sina vita liljor. Hur jag än stirrade på den hela begravningen igenom hade jag så svårt att förstå att pappa verkligen låg däri. Det är sådant man inte vill förstå.

Det blev en fin stund i kapellet. Pappa som visste att hans liv skulle komma att sluta inom en snar framtid hade bestämt hur det hela skulle gå till. Så var han min pappa. Han ville ha kontroll, ända in i det sista. Han var ett stort Elvis fan och det var också några av dessa låtar som spelades upp. Tårarna rann ner över mina kinder. Förstå att han legat i sin säng hemma och spelat upp dessa låtar för oss och sagt att de skulle vara med på begravningen. Vi tog ett sista farväl av pappa och när Marie Fredriksson sjöng Tro rörde det sig i högen av handbuketter. Han var där. Jag är säker på det.

Den efterföljande minnesstunden blev en trevlig tillställning. Vi var där för att komma ihåg alla de roliga sakerna och vilken fin man han var min pappa. Vi fick höra om när hans bror kvaddade pappas bil och hur snygg han var när han var ung. Ja min pappa kallade sig själv skämtsamt för Belmondo. Det berättades om hans intresse för fotboll, om hans motivation för studier och jobb, om hans intresse för skog och mark och alla projekt han drev. Inte bara hemma utan även i olika föreningar. Men det var hemma han trivdes som bäst. När han fick fixa med sina grejer och se över den pedantiska ordningen i sin välutrustade verktygsbod. Där inne kommer han att finnas kvar. Inte bara där utan hos oss alla. Jag och mina syskon kommer ihåg dig som den fantastiska pappa du var. Vi saknar dig.

Sedan rullade dagen på. Städade hemma då en konsult återigen kommer bo i min lägenhet när jag är utomlands. Packade mina grejer och sprang sedan till Borgsmo. Där hade sex medlemmar i tjalvefamiljen anslutit sig till de sju tusingar som skulle springas i det grå duggvädret. Själv sprang jag till spåret i skogen och gensköt Jennie som tycker att bana är ett rätt trist påfund, och jag skulle enligt instruktion bara jogga inför helgens utmaning. Var sedan hemma och vände innan kvällens rockgympa. Hur mycket man än har att göra så är en stunds hopp och studs till bra musik på sin plats. Blev inte så mycket saker i min väska när jag var klar med packningen. Kunde inte komma på så mycket mer jag behövde. Jag ska ju bara springa och kommer inte ha tid med så mycket annat. Gick och lade mig tidigt, för nu behövde jag bunkra all energi som finns att tillgå.

Nu sitter jag på Arlanda efter att ha åkt tåg. Jag väntar på min flight till Wien. Där har jag en eftermiddag att utforska staden som enligt uppgift ska vara väldigt fin. Dessutom ska jag äta mycket. En uppgift jag gärna tar på största allvar. Har även hört att de bakar goda tårtor. Får bli ett substitut för plockgodis. Ikväll får jag dessutom sällskap av en tysk. En tysk som jag träffade 15 min på Kenyas flygplats för tre år sedan. Det är lite så jag jobbar. Detta kommer bli ett spännande äventyr.

På väg. Istället för de sedvanliga pannkakorna fick dagens matsäck bli smörgåstårta.

På lördag klockan 09:00 går starten i detta lopp som i fem etapper och lika många dagar via Bratislava ska ta mig till Budapest. Fem dagar, tre länder, tre huvudstäder och 33 mil. Ett lopp jag springer för pappa och de som drabbas av den hemska sjukdomen cancer. Jag är oerhört taggad. För mig är löpning bästa terapin. Häng på för att stödja mig och min insamling till Cancerföreningens fantastiska arbete. Kommer att hålla er uppdaterade längst vägen.

Ge valfri gåva via PlusGiro 90 06 90-9, märk inbetalningen med ”Fridas pappa”

eller SMS:a din gåva:

• SMS:a PAPPA 50 till 72 970 så ger du 50 kronor
• SMS:a PAPPA 100 till 72 970 så ger du 100 kronor*