Racing Jersusalem

Lyckades inte vara vid Jaffagate halv tre i onsdags men enligt planen sågs vi halvtimmen efter. Jag träffade Marie-Claire, min kompis från England som också bodde i mitt kollektiv i Berlin för två år sedan. Hon hade hittat boende inne i en borg i gamla stan innanför murarna. Hon hade fixat en deal där vi bara betalade 50 kr per natt mot att hon fotade stället till deras hemsida. Härligt att få möta våren redan nu. Cruisade runt på stan, njöt av stämningen och åt på en mysig restaurang. Förutom att vi skulle få hänga i tre dagar skulle hon även börja spela in en dokumentärfilm till sin portfolio. Objektet hon valt för sin film är mig. Vi började filmandet och det kommer bli väldigt spännande att se resultatet framöver. Sov uppe i en våningssäng i ett rum med fjorton andra. Förutom lite murbruk som ramlat ned på kudden sov jag som en prinsessa. Sämre sov den norska fotografen i sängen under Marie-Claire. Han vaknade upprepade gånger då hon först tappade ned kamerastativet och sedan smutsiga underkläder på honom.

På torsdagsmorgonen gick vi upp innan sex för att se soluppgången över Jerusalem från vårt tak. Magiskt. Sprang sedan tolv kilometer innan frukost i denna stad som inte ens är lite platt. Hamnade uppe på Mount of Olives där man bland annat hittar Getsemane trädgård. Platsen där Jesus bad med sina lärjungar kvällen innan hans korsfästelse. Enligt Lukasevangeliet var hans ångest så svår att hans svett droppade som blod ned på marken. Min ångest över maratonloppets backar var inte fullt så svår men vanlig svett droppade när jag sprang dessa backar och trappor upp och ned.

Efter att ha ätit frukost i solen på taket hyrde vi en bil. Jag skulle vända bilen vid Jaffagate medan jag väntade på Marie-Claire. En kille hoppar plötsligt in för att visa mig var jag kan göra det. När han inser att han inte får följa med mig till Döda havet hoppar han ut och visar mig in på en enkelriktad gata vilket innebär att jag i snigelfart måste köra runt hela stan.

Dagen innan ett lopp har jag hört att de flesta tar det lugnt. Äter massa bra grejer och vilar på ett svalt hotel. Vi satt på stranden, åt vår medhavda falafel stora som tennisbollar, drack kranvatten och gick barfota bland krossat glas. Sedan körde vi vidare och på vår väg plockade vi upp tre hippies som verkade befinna sig i någon annan dimension. En av dem hade bott på en strand i sex veckor och skulle nu norrut och chilla. En annan berättade om hur hennes hemby hade skapats ur något slags hål i marken. De fick åka med en bit i deras riktning och sedan släppte vi av dem. Själva fortsatte vi över till Västbanken och Jeriko. Ett ställe som tydligen har varit farligt men det var ingenting vi kände av där alladinklädda killar helt fridfullt sålde te ur gyllene kannor fästa på ryggen. Åkte upp på Mount of temptation och fick en fin vy över det ökenliknande landskapet i solnedgången. Tillbaka i Jerusalem tog vi oss till maraton expon och hämtade min nummerlapp. Där fanns det ett pastaparty som överträffade alla andra jag varit på. Flera olika serveringar med mat, dricka och kakor stod där för oss. Sedan att de inte kunde svara på några frågor jag hade kring loppet drog ned eventets betyg litegrann. För att sätta lite extra krydda på uppladdningen innan loppet var det en misstänkt bomb på spårvagnshållplatsen på väg till expon. En misstänkt väska hade upphittats men det blev inte mer dramatiskt än att vi fick köpa biljett på andra sidan gatan.

Klockan ringde klockan fyra på fredagens morgon men jag satte mig bara upp i sängen och åt frukost innan jag somnade om en stund till. Klockan sex gick vi till starten som var vid Knesset. Hade hamnat i fel startgrupp och lyckades övertala de nitiska vakterna att jag skulle längre fram. Helt plötsligt inser jag att jag trängt mig ännu längre fram än till startgrupp A. Upptäcker att att det bara är jag, två clowner på styltor och tio genomfrusna kenyaner som står i min inhägnad. Två TV-team kommer fram och intervjuar mig då de tror att jag är någon slags superlöpare. Korsar armarna över mitt startnummer och svarar på deras frågor. Kliver sedan bak i startled A och tycker det är kul att de spelar crucified med Army of lovers innan starten. Kan omöjligt ha varit en tillfällighet. Jag hade ett problem då min klocka befann sig hemma i Norrköping. Hade tänkt lösa problemet genom att använda en löparapp på mobilen. Den var testad och klar men någon minut innan starten lägger GPS:en av. Telefonen hittar då någons delade nätverk och det börjar rasa in facebookmeddelanden istället. Fick inse fakta att detta lopp skulle jag få köra på känsla.

Starten gick och det började inte helt oväntat uppför, och mer uppför skulle det bli. Jag låg trea från starten med bara två kenyaner framför mig. Backar hade jag tränat i Kenya men inte ens där var det lika kuperat som här. Backarna från hell i en helig stad. Vid fem kilometer blev jag omsprungen av en amerikanska. Insåg att hennes steg var mycket lättare än mina även om jag var pigg. Hade hittat ett bra tempo och kände mig inte hotad av några löpare bakom. Eftersom jag visste att ett pers var en omöjlighet bestämde jag mig för att målet fick bli att hålla placeringen. Det var jobbigt men hanterbart att springa i backarna och faktumet att perset var utom räckhåll gjorde att jag var väldigt avslappnad. Vid femton kilometer känner jag mig som Miranda Kvist. Jag tänker att jag är som hon i sin superwomandräkt och när jag blir filmad av en kille på motorcykel börjar jag springa som en flygplan. Tänker att nu ska jag ha kul och ge publiken exempel på någon som njuter av att springa. Passerar halvmaran på 1:37 och börjar äta lite gel. I min ficka har jag även några tabletter med koffein jag fått kvällen innan på mässan. Varför inte prova något nytt mitt under ett lopp. Vet inte om det var en placeboeffekt men jag kände mig ännu piggare. Vid den gamla stadsmuren underhöll några akrobater. En kille sprang ifatt mig och gjorde en frivolt. Jag härmade honom inte. Vid 27 kilometer blev jag omsprungen av en svart tjej som verkade vara skjuten ur en kanon. Inser efter ett tag att hon sprang halvmaran. En kille passerade mig sen och skrek till min förvåning Anton Danielssons namn. Förstod att han kände igen vårt klubblinne men var denna israel träffat Anton hann vi inte avhandla. Den sista milen var jag stark och kunde öka tempot. Sprang och hade riktigt kul då jag passerade många killar, både de som sprang hela och halva sträckan. Det var inte snällt att lägga sista kilometern uppför men även detta tog jag mig igenom och sprang in på en fjärde plats på tiden 3:11. 20 minuter från pers men väldigt nöjd då jag fick berättat för mig att detta är den näst tuffaste maran i världen. Vilken som är den tuffaste framgick dock inte. Fick frottera mig med lite kenyaner i elittältet och fjärdeplatsen var en bra sak i detta lopp där det var pris till de fem främsta. Dessutom var det skönt att få bevis på att träningen har gett resultat på sista tiden. Dessutom hade jag fått ett bra träningspass inför EM som också kommer vara kuperat.

Efter en dusch gick vi på jakt efter några gocachar, gömda i Jerusalems gamla mur. Åt sen falafel hos en gammal tant. Trodde kusten var klar när jag bytte byxor men en kille i närheten fick sig en titt på min rumpa. Visar sig sedan att han är pingisspelare och blivit inbjuden av Spårvägen att spela i Sverige. Verkar som Spårvägen har bredd i sitt utbud av sportiga aktiviteter.

Sedan gick vi till Klagomuren vilket är den kristna beteckningen på den västra muren i det tempel som förstördes år 70. Den mur som är helig för judar och muslimer. Eftersom det var en fredag och sabbat ljöd hornet i staden klockan fem, en timme innan solnedgången, och de kostymklädda judarna med sina lockar begav sig i en strid ström mot den heliga platsen.

Gick sedan längs gränden via Dolorosa. Den väg Jesus gick med korset. En kille tillverkade spontant ett par örhängen åt mig för att han var imponerad över maratonprestationen. Blev sedan bjudna hem till någon rabbi som enligt uppgift skulle bjuda 100 personer på gratis mat. Men med risk för att bli hjärntvättade och konvertera till judendomen gick vi till nya delen av stan istället. Där var det inte high life på grund av sabbaten, utan snarare folktomt. Hittade en bar med några ungdomar men där fanns det ingen mat. Fast om man gick genom toaletten skulle man tydligen ha kommit till en galen klubb och ännu längre in fanns det även en gaybar. Vår hunger ledde oss till en överfull restaurang där vi fick ett bord på terassen. Där spenderade vi kvällen med god mat och gick sedan hem. I receptionen träffade vi på en kvinna som drabbats av det så kallade jerusalemsyndromet. Förutom att hon undrade var det fanns delfiner ville hon krama killen bakom diskens händer och berätta om sina uppenbarelser i denna stad. Det finns även folk som påstår sig få SMS av Gud här. Denna natt var alla sängar upptagna men jag fick sova på en soffa i korridoren. Innan vi somnade geggade vi in våra ansikten med lera från Döda havet som Marie-Claire hade tagit med sig i en påse. Skulle ha sovit gott om det inte var för det kylskåp från kriget som lät värre än en dieselgenerator.