Racing day Africa

I onsdags hade jag faktiskt en vilodag. Grattis kroppen. Killarna åkte iväg för att kolla på exotiska djur medan jag och Amanda köpte exotiska frukter på marknaden och läste böcker. Kändes ovanligt att inte hänga på när de andra sprang sitt eftermiddagspass men jag gjorde i alla fall några magövningar kombinerat med plankan så att jag hade något att skriva i träningsdagboken.

I torsdags var det dags för de andra att prova på 27 corners, det klassiska långpasset, innan frukost. Ingvar var risig dagen innan och supportade istället längs banan, Tummen spydde i en buske efter 7 km men Amanda peppade jag hela vägen runt. Jackson hade knappt styrfart och var lika glad som alltid. Roligt att vara med när en ny ultralöpare bygger upp sitt fundament. På eftermiddagen åkte vi till en masaimarknad. Vi tog en matatu, en  minibuss, där de alltid mosar in fler människor än vad säkerhetsföreskrifterna tillåter och sedan bedövar passagerarna med hög reggaemusik. Vi hade tur, alla fick varsin plats för sig själv och musiken var hanterbar. Men det gällde att ducka i vägguppen så att man inte dunkade huvudet i taket. Som vanligt hade vi oändligt antal systrar, bröder och vänner på marknaden och tröttnade efter en kvart. Bet ihop och körde hård prutning till jag inte längre var släkt eller kompis med dem. Jag och Amanda sprang hem den sista milen och på kvällen spelade vi Alfapet. Brädspelet. Javisst det existerar fortfarande.

Planen för fredagen var att springa ett intervallpass på banan men eftersom det såg ut som en muterad mullvad hade gått bärsärk däruppe var det inte möjligt. Fick istället bli åtta tusingar på vägen.

På eftermiddagen hyrde vi cyklar. Jag fick guidens fina MTB med skivbromsar och allt medan han fick kämpa runt på en barncykel. Men eftersom han var elitcyklist klarade han sig bra ändå. Han tyckte jag skulle börja cykla istället för att springa. Jag var inte av samma åsikt. Det blev 30 fina kilometer genom skogen och sedan i det område de kallar för South Africa eftersom att det helt enkelt ser ut som Sydafrika. På kvällen provade vi nattlivet i Ngong. Vi tog en öl på en lokal pub där de visade fotboll med dålig satellitmottagning. Vi var sugna på en kall öl men det tillhörde tydligen inte rutinen. Efter att ha fått byta in den rumstempererade kunde vi umgås och lyssna på swahilimusik som sedan övergick till någon gammal skiva med Ace of Base.

I lördags var det racingday. En 8 km lång cross countrytävling på fältet mellan Ngong och Nairobi. Medan de andra tränade innan och var åskådare tog jag en för laget och ställde upp i tävlingen. Som vanligt visste man inte riktigt när det skulle börja, eller när man kunde anmäla sig. Detta blir ett problem då man inte vågar springa iväg och värma upp med risk för att missa starten. Helt plötsligt var jag med i en kvinnas så kallade lag och fick en nummerlapp. Ingen aning om varför jag hamnade där men antog att jag inte var nyckelperson i teamet. 29 tjejer, med och utan skor, ställde upp sig på startlinjen och vi fick veta att de sex snabbaste skulle få en plats i landslaget. Banan var på gräs full med hål gjorda av boskap som klampat runt en regnig dag och lämnat spår som sedan stelnat. Som upplagt för stukningar. Det blev en jobbig utmaning och jag slutade på en hedrande 25:e plats, och hade hållt ett tempo på 4:15 min/km. Fick mycket pepp längs banan och ett bra träningspass. Blaskade av oss i en balja och begav oss sedan till slummen guidad av en löpare. Kiberia, som är ett av världens största slumområden och ligger i Nairobi. Det var där de stora oroligheterna i samband med förra valet inträffade för några år sedan. På vägen hem åkte vi förbi Lasse och Leahs väveri med det passande namnet Marathon weavers. Tummen som är snickare fick även inspektera några möbelsnickerier där de bland annat tillverkar sängar endast med hjälp av fogsvans, rubank och en vanlig fil. En eftermiddagsjogg blev det sista träningspasset för tjalvevännerna och sedan firade vi Ingvars födelsedag med tårtbitar. Kenyanska tårtbitar som är lite torrare än vi är vana vid. Men kladdkakebollen stor som en handgranat höll måttet. Med sig i bagaget hem fick killarna varsin rekordvecka i löpta kilometer, och kunde nöjda checka ut från Kimbiacamp.

Planen var att jag skulle ställa upp i ytterligare en tävling på söndagsmorgonen. Femton kilometer på landsväg. Jag behöver få upp lite fart och det är lättare om man har nummerlapp. Men vid halv fem fick jag ett mess om att starten var flyttad och vi inte skulle hinna dit så det blev istället ett lugnt distanspass innan frukost. Sedan gick Amanda och jag till kyrkan en sväng. Söndagarna här är ett enda stort gospel. Vi gick till ett stort tält där flera tusen åskådare lyssnade till en präst som jag till slut trodde skulle börja gråta av extas. Av skrattsalvorna att döma var han även rolig men vi förstod inte riktigt skämten. Dessutom blev det ingen sång så istället gick vi till affären och köpte jordnötssmör som vi ska fylla våra ryggsäckar med. På eftermiddagen forcerade vi den sju kilometer långa backen upp till Ngongs topp igen. Belöningen fick vi sedan i form av nedförsbacke och en god middag bestående av afrikanskt pilauris.