How are you?

I lördags när vi var på löpartävlingen kommer plötsligt en man fram och sätter en mobiltelefon till mitt öra. Jag väntade inget samtal och kände definitivt inte killen. Nästan lika förvirrad lät Isabellah Andersson som var i andra änden. Ja den Isabellah Andersson. Men det är klart, bara för att vi periodvis bor i samma land känner vi såklart varandra. Eller inte. Vi konverserade en stund och hon var väldigt trevlig. Pratade om hennes lopp i Dubai för några veckor sedan och om kommande lopp. Önskade henne lycka till med träning och tävling och hon önskade detsamma.

I måndags började en hård träningsvecka igen. 27 corners innan frukost. Tydligen ska det vara 27 svängar på den 27 km långa rundan men jag glömmer alltid bort att räkna. Sedan gick vi iväg på skattjakt, vilken ledde oss upp på en naturskön kulle.

På eftermiddagen åkte vi till en swimmingpool några kilometer utanför Ngong. Det var en procedur innan vi kunde breda ut vår filt i den fina trädgården. Tre vaktposter, några telefonsamtal och väntan tills vi kunde betala och gå in. Efter att en överentusiastisk simlärare lärt en dagisklass de grundläggande färdigheterna i simning kunde vi avverka en kilometer pensionärssim i den otempererade poolen. Hoppade även lite studsmatta och sedan åkte vi hem för eftermiddagsjoggen. Jag avverkade mina 13 km på fältet som jag hade glömt att springa på detta år. Hur man nu kan glömma ett fält.

I tisdags åkte Amanda på safari i Masaimara och jag genomförde tio tusingar innan frukost som planerat. Påhejad av stora löpargäng som när de värmde upp för sin egen träning höll samma hastighet som mina intervaller. Sådant får man tänka bort och jag var väldigt nöjd efteråt. Dagen blev soft och under eftermiddagsjoggen gjorde jag ett nytt försök att hitta cachen. Hade fått reda på att den skulle ligga under eller i närheten av en sten. Men icke. Jag vände på alla stenar jag kunde hitta utan resultat. Fortsatte min runda och i en by fick jag sällskap av ett gäng fyraåringar som barfota sprang med mig nedför till stora vägen. De hängde på flera kilometer och sedan hade de hela sträckan uppför igen. De barnen skulle vara något att släppa lös i ett minilopp hemma i Sverige. Efter middagen gick jag på lokal. Tog en te med en kompis och löpare på Bounty Hotel nere i stan och pratade om lopp i Europa, avocadoodlingar och hans två kor.

Under natten hade jag fått nytt sällskap på Kimbiacamp. Av Emelie, en innebandybrud från Halmstad som utan någon särskild träning redan springer milen på 40 minuter. Blir spännande att se vad träningen i Kenya kommer ge. Men henne träffade jag inte förrän efter morgonens träning. Onsdagmorgonens ultraträning. Jag hade bestämt mig för att springa 50 kilometer och började kvart över sex. Sprang på knöliga grusvägar de första nio kilometrarna upp till Forest lane road och sedan över till Karen. Karen är ett område som är lite plattare och består till stor del av gamla kolonialvillor längs raka asfaltsvägar. Mitt bästa underlag. Medan jag snörade på mig skorna åt jag en banan och lite bröd och på färden hade jag med mig två sesambars och en liter vatten. Solen var barmhärtig och började inte steka förrän sista timmen vilket gjorde rundan relativt behaglig. Med fyra kilometer kvar köpte jag en liten mangojuice och sedan var jag strax i hamn. Dagen ägnades sedan åt att lära känna Emelie och visa henne Ngong.

Torsdagen var en sådan dag jag egentligen inte gillar. Det var den sista dagen. Innan frukost blev det sista gången jag sprang 27 corners. Trots de 60 kilometrarna i benen från dagen innan gick det en kvart fortare än första gången. Efter det tog jag en sista manikyr och pedikyr. Lorna hade lagat vår sista lunch och sedan softade vi i solen på gården en sista gång. En sista tur nere i Ngong för att köpa upp de sista pengarna. Jag hade även letat efter någon som kunde sälja kenyanska landslagslinnen och i baksätet på en bil utanför banken skulle affären göras upp på eftermiddagen. Nu blev det inte som jag tänkt mig utan han hade bara korta tävlingslinnen i xs. Vi fick skjuts hem till honom där vi fick tag på lite större storlekar samt blev presenterade för hans gravida fru. Nu äger jag ett kort kenyanskt linne och måste hålla formen för att våga visa mig i det. Sedan var det dags för den sista eftermiddagsjoggen. Jag och Emelie sprang på stigar och genom skogen till en geocache nio kilometer hemifrån. För att hinna tillbaka innan det blev mörkt hoppade vi på första motorcykel som kom längs vägen. Kände varje småsten under vår färd på det skrotiga fordonet fast allt gick bra tills han fick soppatorsk. Men genom att välta motorcykeln och blåsa i tanken kunde vi åka ytterligare några kilometer. Sedan var det stopp och vi fick springa till stora vägen. Där räckte inte pengarna för att ta oss hem så motorcykeln vi hittade fick hänga med till porten för att få betalt. Vi hann precis innan det blev mörkt och nu hade Amanda kommit tillbaka fullmatad med lejonupplevelser. En sista middag hemma hos Lasse där jag hade önskat ugali och sedan var det dags att packa.

Jag packade ryggsäcken med jordnötter, jordnötssmör, sesambars, bönor och ugalimjöl. Varenda millimeter fylldes upp med afrikanska smaker som jag kan leva på en tid framöver i Sverige. Jag kommer att sakna Ngong och Kimbiacamp. Det har varit fantastiska veckor och jag kommer definitivt åka tillbaka nästa år. Då hoppas jag att även ni hänger på.

How are you. How are you. How are you. Om någon skriker det efter mig i falsett när jag ger mig ut och tränar hemma kommer jag få spelet. Det är nog det enda jag inte kommer sakna med Afrika. Det var gulligt i början men efter tre veckor har du en helt annan åsikt. Hur mår du själv. Jag mår bra snorunge. Ja, jag vet. De är söta egentligen.