30
jan
jan
Någonstans mellan de otaliga vägguppen lyckades jag slumra till på min 12 timmar långa resa tillbaka till Nairobi. Tilläggas skall att det var femtio mil vilket säger en del om gatornas tillstånd. Vaknade dock till när jag helt plötsligt studsade ned på golvet. Först när vägen blev slät somnade jag men då var vi redan framme meddelade en man som skakade liv i mig. Det var mörkt och klockan var fem på morgonen. Tog en buss till Ngong. Att åka buss här betyder att du på högsta volym antingen får lyssna på reggae eller någon religiös radiokanal. Denna morgon fick jag det sistnämnda. Snörade på mig skorna direkt när jag kom fram och piggnade till på det 25 km långa passet. Nu hade jag fått sällskap på Kimbiacamp av Amanda, en föredetta eldslukare från Västerås som börjat springa för ett år sedan och nu satsar på ultralöpning. Visade runt lite i Ngong och tog med henne på en eftermiddagsjogg upp på kullarna. Härligt att vara tillbaka i Ngong igen för två veckors höghöjdsträning.
Klockan sex i lördags gick vi upp och gav oss iväg ut i masailandet tillsammans med Jackson. Ett ultrapass stod på programmet och första delen var lätt då det var nedför och medvind. Tillbaka var det inte lika skojigt men det blev 38 km och jag fick sen äta frukost med Tummen och Ingvar från Tjalve som checkade in på Kimbiacamp under natten. Efter lunch tog vi med dem på en mils jogging vilket inte var helt angenämnt mitt på dagen. Solen stekte och de fick en tuff början på sitt träningsläger. Åkte sedan till en restaurang med utsikt över masailandet. En restaurang som serverar kött. Solen gick ned över Kenya och vi befann oss mitt i ett vykort.
I söndags var första gången på väldigt länge som jag åt frukost utan att ha sprungit några kilometer. Medan Ngons gator var tomma på grund av att alla var i kyrkan begav vi oss åt motsatt håll. Vi åkte till Hells gate. En nationalpark där vi sprang bland zebror, giraffer, vårtsvin och antiloper. Tummen och jag tog en extra sväng upp på en höjd och skrämde iväg en buffelhjord med dunder och brak. Efter 18 km där de dammiga stigarna stundtals var som att springa på röksvampar var det gott med en matbuffé av rang på en gammal brittisk kolonialgård. Sedan tog vi en liten båt ut i Naivashasjön där vi såg flamingos och flera flodhästgäng på nära håll. På vägen tillbaka blev vi avsläppta och sprang sista vägen hem. Det blev det skönaste passet på flera dagar. Benen kändes pigga och det var svalt ute. Efter middagen bröt jag mitt godislöfte för en timme och frossade i taxfreegodis som killarna haft med sig.
Förra veckan var tänkt att bli en lugn mellanvecka. Nu blev det inte riktigt så utan det blev min tyngsta vecka ever. I alla fall mätt i antal kilometrar då jag kunde räkna in 221,5 stycken. Träningsplanering är inte riktigt min grej, utan går det att springa har jag lite svårt att låta bli. Dessutom kan jag meddela att mitt hälproblem är i princip obefintligt. Enligt boken tror jag inte man botar en begynnande hälsporre med över 20 mil löpning på en vecka, en öl och lite snus. Anlita inte mig om du vill ha kloka träningstips. Men tydligen funkar det.
Början på denna vecka har faktiskt varit lugnare och jag ska se till att hålla mig i skinnet. I måndags sprang vi upp till Ngongs högsta kulle. En stigning på 500 m upp till 2450 m innan frukost. Jag vet inte om jag kan kalla det löpning fullt ut men det var väl värt besväret i form av utsikt. Blev sedan en dag där vi utforskade den närmsta omgivningen. Hälsade på hemma hos Jackson som bor på nio kvadratmeter tillsammans med en löparkompis, var på marknaden och köpte kakor i slummen. På eftermiddagen blev det bara styrketräning för min del. Killarna gick ned på fältet för att köra några intervaller men kom snabbt tillbaka när himlen blev svart. Medan vi väntade på att regn, blixtar och dunder drog förbi sjöng vi julsånger innan vi gick till Lasse för att äta middag.
I tisdags körde vi intervaller uppe på banan. När vi kom dit hade redan kenyanerna börjat men vi körde vår grej och lät oss bara inspireras av dem. Passet blev sex gånger 800 m. Jag är alltid seg i starten och först mot slutet började det bli roligt. Fick med mig Tummen på två extra. Under de sista varven var kenyanerna redan klara och satt på gräset framför oss. Såklart innebar det att man försökte anstränga sig lite extra att springa snyggt. Medan vi stretchade hade de genomgång med coachen och en gemensam bönestund. Stärkta av ugali begav vi oss sedan till en masaiby. Vi hade med oss en kvinna som är masai vilket innebar att jag fick åka i bagageluckan på de knöliga vägarna. I byn var vi inne i hus som kvinnorna enligt tradition har byggt. Hus som är byggda av lera, koskit och sand. Inuti lagar man mat på eld utan rökgång och det enda ljus som sipprar in kommer genom små springor i väggarna. På kvällen blev det en mils lugn jogging. En lugn vecka hade börjat. Planen är i alla fall att den ska kunna kallas lugnare. Allt är ju relativt.
