The Ugandan runningstory

Klockan fem på morgonen i söndags korsade jag gränsen till Uganda och mycket har hänt sedan dess. Jag reste tydligen i businessclass vilket innebar att jag hade sätet framför mig i knät och ingen plats för benen. Vill inte veta hur man reser ekonomi. Skulle gissa på att det innebär 12 timmar på taket. I mörkret stod män i lila rockar med fickorna fulla av pengar och ville växla. Efter ytterligare någa timmar var vi framme i huvudstaden, Kampala, där den mest kaotiska busstationen i Östafrika ligger. För några år sedan försökte man lösa problemet och byggde en busstation till. Detta resulterade i att två av Östafrikas mest kaotiska busstationer numera ligger i Kampala. I övrigt var det väldigt lugnt i staden då alla var i kyrkan. Fick man inte plats inuti gick det lika bra med en plaststol på trottoaren. Medan man väntade på att minibussen skulle fyllas sprang folk runt och sålde snacks till resan, bland annat torkade larver. Men även rakapparater, kastruller, tvättmedel, glasögon, skärp och andra användbara saker. Med två ryggsäckar mosade upp i ansiktet och en kille med machete bredvid åkte jag vidare till Entebbe där jag tog färjan till Ssese Islands. En ögrupp i Victoriasjön bestående av 84 stycken öar.

Trodde inte att jag skulle hinna träna denna dag och blev glad när jag fick till 14 km sightjogging precis innan solen gick ned över de grönskande öarna. Hittade boende på det mest kitschiga ställe jag varit med om där allt var målat i grönt och vitt. Gick och åt på ett ställe bredvid. Det skulle jag inte ha gjort. Jag är inte kräsen i maten men jag kunde verkligen inte äta upp. Två kalla sötpotatisar, stenhårt smaklöst mos av någon annan odefinierbar rotfrukt och en ljummen bönsoppa som smakade vällig och knastrade likt grus i munnen. Jag tänkte på de fattiga barnen i Afrika som man fick höra när man var liten och inte ville äta upp, bet ihop och svalde. Men de fattiga i Afrika fick återbäring för jag såg en annan gäst som åt upp min betalda soppa. Köpte en avocado stor som en mango och åt istället. Gick och lade mig i sängen där spjälorna kändes genom madrassen och kackerlackorna hördes mumsa på golvet.

Sov ändå gott med påven och jungfru Maria över mitt huvud och vid halv sju på måndagen avverkade jag 20 km förbi nyvakna familjer. Hyrde sedan en cykel och trampade iväg söderut. Stor del av djungeln har skövlats och gett plats åt oljepalmsplantage som kändes oändliga på cykeln som hade mer att önska. Kämpade på i tre timmar till jag var framme vid en oljefabrik som luktade sämre än Skärblacka bruk. Då var det inte roligt längre. Cyklade till närmaste by där en motorcykel erbjöd sig att ta både mig och cykeln tillbaka. Just som jag skulle få reda på detaljerna i projektet som gick ut på att vi skulle ha cykeln mellan oss kommer en lastbil med fyra killar. Fick lägga upp cykeln på flaket och erbjöds plats i kupén men ville hellre åka på flaket. Insåg på vägen tillbaka hur långt jag faktiskt cyklat, och förstod varför de tyckte jag var lite knäpp. Åkte ned till stranden där jag forcerade en ananas med en bordskniv och sen somnade. Sedan var det dags för träning igen. För dagen ett nytt grepp som innebar djungelintervaller på knölig grusväg. Körde sex tusingar där jag stundtals fick draghjälp av en kille i gummistövlar. Letade mig sedan ut i mörkret och botaniserade bland maten som de lagade på små kolgrillar vid vägen. Somnade innan jag ens hann höra kackerlackorna. Spindlarna av gigantisk storlek på toaletten, eller rättare sagt hålet i golvet, hann jag dock lägga märke till.

På tisdagen tog jag färjan tillbaka till fastlandet och ett mer livligt Kampala. Via den kaotiska busstationen gick min resa vidare till Mbale. Folket i bussen förundrades över mina historier om midnattssolen och att vi överhuvudaget vistas utomhus när det är snö. Mbale ligger på 1200 meters höjd vid foten av Mt Elgon. Hann precis sträcka ut benen på en fem kilometer lång kvällsjogg innan solen gick ned över staden. En stad det inte kändes så kul att vistas i på kvällen. Sorgligt nog många gatubarn på grund av att deras föräldrar gått bort i aids och helt omöjigt att få vara ifred då det inte var någon västerlänning där förutom jag. Grejen här är indisk mat på restaurangerna. Staden har en hög koncentration av indier då alla mataffärer ägs av dem. Varför indier vill öppna mataffärer i en liten afrikansk stad framgår dock inte.

Onsdagens morgon började återigen vid halv sju med att jag sprang 22 km till Kakoro för att titta på deras hällristningar. Väl framme i byn fick jag eskort av en gubbe på cykel in mellan hyddorna och ut på fälten till klipporna där man skulle ta sig upp. Järnåldersmänniskorna på Himmelstalundsfältet i Norrköping hade lyckats bättre då dessa knappt syntes men omgivningarna var natursköna. På vägen tillbaka gick jag in vid en gård och hälsade på familjen som jobbade med att tillverka tegelsten. Frågade om jag fick gå in i en rund lerhydda och det gick bra. Sprang vidare men vid 25 km hoppade jag upp på en motorcykel och efter ytterligare ett erbjudande om att få gifta mig afrikanskt fick jag äntligen den efterlängtade frukosten. Sedan anlitade jag ytterligare en motorcykelkille, eller bodaboda som det kallas här, för att ta mig upp till de 2400 meter höga klipporna som är stadens panorama. Det fanns två alternativ. Åka hela vägen upp eller gå större delen. Valde såklart att gå. Vi fick sällskap av några kvinnor som skulle upp till plantagen på toppen. Utsikten var fantastisk, berget väldigt bördigt och aporna hoppade i träden. Men att påta i dessa land görs med livet som insats. Hann softa någon timme på hotellets tak och suga i mig några passionsfrukter innan det var dags för nästa träningspass. Denna gång åtta stycken tusingar som avverkades på ytterligare ett av dessa kuperade vägavsnitt. Det var sjukt jobbigt och i pauserna emellan kom flera människor fram och frågade vad jag sysslade med och varför. Ja det kan man undra ibland. Var hur som helst nöjd efteråt.

Hade sett fram emot en skön nattsömn men vid midnatt låter det som att kriget har brytit ut. Det visar sig att strömmen gått i hela stan och dieselgeneratorn utanför mitt rum har gått igång. Trots detta gick jag upp innan soluppgången. Hade köpt bröd till gatubarnen utanför hotellet vilket resulterade i bråk. En kille som gick förbi styrde upp det hela så att alla fick lite var. Sprang 30 km ut på landet. Det är en intressant upplevelse att löpa när de flesta börjar asgarva då du springer förbi, samt ropar till grannen att nu kommer en galning och passerar. Men jag bjuder på den. Tog sen en minibuss tillsammans med tolv mörka män till Sipi falls som är en naturskön by på 2000 meters höjd med utsikt över landskapet. Blev guidad av en snubbe som försökte övertyga mig om hur perfekta vi var för varandra och vilka söta barn vi skulle få. Samma uppfattning hade alla vi passerade vilket de meddelade honom på swahili. Vid vattenfallet försökte han krama mig men jag tackade vänligt men bestämt nej, vände tillbaka och träffade några småpojkar med en färgglad kameleont på en pinne.

Hoppade på en motorcykel ned till vägkorsningen där det var lättare att hitta en buss tillbaka. Tydligen skulle även en korpulent man åka på samma motorcykel. Vi tog oss ned från berget och hittade en buss. Bredvid mig fick jag en tjej med en tvåmånaders bebis och en höna i knät. Under vår resa blev vi åskådare till otäck krock. Två motorcyklar kolliderade och en av killarna flög med huvudet in i en sten. Han var riktigt illa däran och behövde en ambulans medan vi i bussen tog med den andra till sjukhuset.

Sitter nu på en nattbuss på väg till Nairobi som kör växelvis höger och vänsterrafik beroende på var vägen är i bäst skick. Passerade gränsen över till Kenya när det redan blivit mörkt. Det visade sig att mellan gränsposterna var det en kilometer att gå i mörkret och alla jag kände igen från bussen var försvunna. Följde vägen men fick börja springa eftersom jag blev jagad av smått aggressiva matförsäljare. Den sista bild jag har av Uganda innan solen gick ned är en kille som åkte inlines på en grusväg. Afrika. Lite tuffare förutsättningar. Lite tuffare barn.

The Ugandan runningstory resulterade i fem spännande dagar och mycket löpning. En sak har jag numera lärt mig. Oavsett om man reser till världens mest otillgängliga ställen kan man alltid springa. Löpning är världens bästa sport. Love it.