Det är lite märkligt ändå. Jag och Maria har varit vänner i 40 år. Träffades på gården där hon bodde och jag var hos dagmamma när vi var runt 4 år. Följdes åt genom hela skoltiden. Samma klass, samma intressen. Valde olika inriktningar på gymnasiet och även om våra umgängeskretsar delades upp så har vi alltid haft varandra. Jag blev en sportig typ och hon en brinnande eldsjäl inom kulturen. Faktum är dock att kulturen är en arena där vi har ett stort gemensamt intresse och det senaste årtiondet ses vi alltmer frekvent igen. Men, och här har vi ett stort men, vi hade inte varit på äventyr över natt på tu man hand. Förrän nu. Då räknar jag heller inte översovningar hemma hos varandra då vi var små, scoutläger eller festivalveckorna i Hultsfred åren i början av detta millenium.
Nu var det alltså dags. Turen gick till Helsingör. Och då kan man verkligen snacka tur för det är ju just tura man gör dit från Helsingborg efter att ha tagit tåget från Norrköping. Tåget där konduktören frågade om vi skulle på Hip Hop tävling. På färjan hade äventyret kunnat sluta, eller fortsatt, åtminstone blivit lite försenat då det var lite oklart var och när man skulle gå av. Är man inne i ett samtal behövs en signal eller uppmaning i högtalarna när bryggan dessutom läggs ut på andra sidan båten.
Helsingör var för mig obruten mark och vi möttes direkt av gränder och gamla hus som minde om att detta är en 800 år gammal handelsstad. Mitt i detta centrum bodde vi och efter incheckning var det dags att äta middag. Vi började med öl då det visade sig att utskänkningsstället på torget i princip bara hade just det. Men den lite kyliga kvällen gjorde att vi ändå ville sitta inne och i brist på plats hos det lilla pastastället så fick vi lov att flytta in deras utemöbler. Pastan såg ut som en grå sörja men var himmelskt god och till det ett glas vin. I kvarteret bredvid vårt hotell låg Toldkammeret, ett slags kulturhus och då det verkade hända grejer tittade vi in på vägen hem. I en lokal var det disco och det mellan 19-21 för vuxna. I salen bredvid kunde man skapa i lera samtidigt som det gick att få sig en öl. Fascinerade av de välbesökta aktiviteterna men med insikten att våra lerfigurer inte skulle hinna torka innan hemfärd blev det bara just en titt. Dessutom var klockan strax nio och discot slut, och de förhållandevis gamla väninnorna var ändå nöjda och gick inte långt efter detta till sängs. Det var ju en ny dag imorgon som det heter.
Jag nämnde att jag är löpare och Maria en kulturperson viket är en perfekt kombo och jag var glad att faktiskt ha fått henne att packa ner löparskorna denna helg. Vi joggade till Kronoborgs slott som vi fick lite för oss själva strax efter frukost denna lite grå morgon. Mer bestämt var det vallarna utanför vi fick hålla oss till men det blev en fin liten loop. Maria fortsatte sedan tillbaka och jag ut på ett långpass som jag trodde skulle ta två timmar. Sådant kan man ju aldrig så noga veta men jag hade några platser jag planerade att pricka in.
Kosan styrdes först mot den lilla orten Hellebæk och på vägen blev det både strand och kryssande bland magnifika strandvillor. Den lilla kyrkan låg som en juvel på en kulle och sedan visade mig googlemaps via en skolgård in i skogen. Molnen hade försvunnit, solen strålade och terrängen var grusvägar av olika bredd genom skog och över ängar. Vid en liten tjärn låg Hammermøllen som inrymmer ett café och längs vägen kunde ännu fler små hus bekräfta att orange verkar vara färgen som är tradition häromkring.
Mitt egentliga mål som hade stakat ut rundan var Gurre slottsruin och när jag insåg att den lilla avstickaren skulle göra detta till en halvtimmes längre resa var jag så nära att så fick det ändå bli. Väl framme var slottet inte mer än en stenhög men vetskapen om att Valdemar Atterdag hade bott där gjorde besöket värt. För den godissugne finns även en butik och produktion av handtillverkad choklad och glass samt naturreservat på färden och jag kan verkligen rekommendera dessa 26 kilometer på cykel eller i löparskor om man är i Helsingör.
Det var när jag kom tillbaka till centrum jag insåg att denna stad är en dagstad. Med andra ord är det på dagen det händer. Kvällen innan hade varit rätt öde och lördagskvällen skulle visa sig vara tömd på folk också. Men nu passade vi på att äta smörrebröd i solen på torget ihop med alla, däribland flera möhippor, som turat över. Glass ska man äta på Brostraæde Is som ligger på en liten tvärgata. Men helt ärligt, den smakade ingenting, fast den hemgjorda våfflan, grädden, sylten och toppningen bestående av chokladboll gjorde upplevelsen värd och fyllde mellanmålsmagen. Vi åt den nere vid Kulturværfvet där det var en gratiskonsert med upcoming stars. Att pricka in den sista akten, Rebecca Lou, i solen var himla fint. Vi tog oss till och med stående fram till scenen under sista låten. Det gjorde även två killar iklädda endast sina kalsonger drypandes av vatten efter ett dopp vid någon kajplats.
Efter att ha varit hemma och vänt, det är intressant hur snabbt man kallar ett nytt hotell hemma, var vi tillbaka vid området runt Kulturværfvet som sjuder av liv. Det gamla varvsområdet som nu sjuder av liv i form av bland annat bibliotek, konstnärsateljéer, klätterhall, konsertlokaler och Værfvets matmarknad. Den senare är en hall som inrymmer streetfood i alla dess smakriktningar och inredningen är ett hopplock från olika vardagsrum som det såg ut. Oerhört trivsamt. Vi botaniserade och fastnade bland annat för syriska tapas vilka vi intog utomhus i närheten av några killar som hade en slags babyshower och svepte öl ur nappflaskor.
Sedan var det dags för helgens huvudaktivitet vilken också fört oss till Helsingör. Konserten med The Cardigans. Eller nästan, för först ut denna kväll var Tina Dickow som enligt uppgift är en nationalkändis likt vår Carola. Hon lyckades inte fånga vårt intresse utan vi gick i stället till hotellet för att hämta en tröja. Tittade in på en pub, där blev en ensam keyboardspelare glad av att få ett leende från oss i den i övrigt tomma lokalen. Men vårt musikmål var ett helt annat. När vi kom tillbaka var det dags för Nina Persson, som numera inte gör så många konserter, att kliva på scen. Denna kväll nere i hamnen med slottet som panorama och Motoboy som sidekick. Vilken kväll det blev. Som hon levererade denna stencoola kvinna. Vi njöt. Vi sjöng med. Vi myste. Jag fick öl spilld på ryggen. Men det gjorde inget. Förövarna bjöd igen. Stämningen var himla trevlig och vi var medelålders och just medelåldern i denna härliga publik. Nämnas ska i sammanhanget att jag och Maria var på en Cardiganskonsert för 18 år sedan under en Hultsfredsfestival. Lite fullare. Det sista var vi nöjda att inte ha matchat. Orka vara sliten dagen efter. Vi gick hem genom dagstaden som ändå verkade ha öppnat några pubar för de som ville nattsudda.
Vi vaknade upp till en regnig söndag. Jag hade regnkappa med mig och Maria fick låna ett paraply i receptionen. Utrustade med detta och efter en sväng förbi mataffären gick vi till Marienlyst slott. Tidigare kungligt lustslott men numera ett museum där det ligger som en liten bakelse i den lilla välskötta parken bara en dryg kilometer från centrum. Vi åt frukost i skydd av träden och hann även komplettera den med kaffe och bulle på ett mysigt fik innan turen gick tillbaka till Helsingborg efter en helt underbar helg. Jag glömde nämna, även om det framgår av sammanhanget, att detta var en helg utan Klara. Faktisk min första. Och visst var det mysigt att komma hem till henne, min älskade lilla flicka. Men denna helg kommer jag leva på länge – nu kör Maria och jag 40 år till. Heja oss och livslång vänskap.
