Nej man vill inte att det ska ha varit en olycka i Höör. Speciellt inte när man tränat ett oändligt antal mil och är på väg till Comrades i Sydafrika för att visa vad all träning har gett. Man vill inte att det ska stå fullt med folk på trottoaren och vänta på extrainsatt buss. Man vill inte stå längst bak i kön och endast se en pytteliten buss komma fram där en uppgiven chaufför säger att han bara blev instruerad att skicka just en enda liten buss. Som tur är skulle inte alla på trottoaren åka med denna. Jag fick plats och försökte så trevligt jag kunde få honom att köra iväg. Det gjorde han, men att ta ett tåg från Lund till Kastrup hade varit alldeles för tight. Fick bli en taxi. Kom efter incheckningsdisken hade stängt. De var schyssta och lät mig följa med ändå. Hurra. Jag kunde pusta ut.
Landade i Durban torsdag kväll. Att komma till hotellet där många av elitlöparna i världens största ultralopp bor var ändå ganska avslappnat. Jag har gjorde detta två gånger förut. Jag vet rutinerna. Var saker finns. Vad som händer innan loppet. Gick direkt till restaurangen bredvid. Samma goda meny. Samma värde vi fick välja mat för. Flera kända ansikten bland löparna. Bland annat Elov och Fritjof från Sverige. Samma teamledare. Det sista kanske inte lika avslappnat. Hit till Comrades kommer man för att leverera. För att komma bland de tio bästa. Valde att inte tänka på det just då. Valde att ha det trevligt med de andra och efter att ha fått mina gröna kläder ta en tidig kväll. Det är härligt att få tillhöra eliten för några dagar. Ha någon som bestämmer när du ska äta. När du ska göra vad. Som ser till att du har dricka, snacks och allt du behöver. Vet inte hur många gånger jag fick svara på frågan och jag hade tränat. Men hallå. Det är väl självklart. Hit åker man inte om man inte har tränat.
Fredag. Jag gick ut och joggade med de snabba killarna. Ned till stranden, och då menar jag ned. 2 km rätt brutal nedförsbacke för att sedan njuta av morgonen och vågornas brytning mot stranden i några kilometer. Apor i buskar och träd. Överhörde ett samtal från två löpande tjejer. Det lät som svenska. Stannade och frågade om de skulle springa Comrades. De såg ut som frågetecken. Men det är inte så lätt. Sydafrikanerna säger ja i princip alla meningar och det låter som på svenska. Sedan upp. Långsamt upp. Typ promenadtempo. Sedan frukost. Sen iväg. Här kommer man i tid. Gör man inte det, missar man bussen. Eller klämmer ett finger i dörren när man hoppar på i farten. Vi var i bra tid till presskonferensen vid det hotell den alltid brukar vara i. Vår teamledning var så säker på det att de inte hade kollat upp det. Fail. Vi var på fel plats. Jag skulle lämna några saker till en kompis i Kenya via en gemensam kontakt som bodde på hotellet där konferensen var. Sprang snabbt in i receptionen och lämnade påsen. När jag är tillbaka i bilen inser jag att det ju säkert även var fel hotell jag hade lämnat in påsen innehållande klockor och skor till löparvänner i Ngong i Kenya. Fasen också. Visar sig dock att vår nya location bara var 1,5 km därifrån. 25 min. Jag skulle hinna dit och tillbaka innan konferensen. Joggade längs stranden. I receptionen stod ett mediateam som också hamnat fel. Men jag visste ju på råd. Hoppade in i deras bil och hade därmed räddat deras dag. Presskonferensen handlar om att några i eliten får säga sitt om loppet. Jag åt kakor så länge och fick sedan gå ned i källaren och bli intervjuad av en sydafrikansk TV-kanal.
Vidare till mässan. Scannade våra chip så det verkligen var våra namn inprogrammerade på dem. Massor av folk. Massor av sportnutrition. Många foton på banan, comradesloggan och allt annat man kunde fota. The comradesspirit. Ja den är något särskilt. 21 200 personer anmälda till loppet. Ett av världens tuffaste lopp, men också roligaste. Förväntan och stämningen gick nästan att ta på.
Men vi åkte vidare. Detta år var inte allt som det brukade. Vi skulle bo vid starten i Pietermaritzburg. Vi skulle slippa en halsbrytande färd 10 mil i minibussar vid 03:30 på söndag morgon och likt 2016 riskera att missa starten på grund av en trafikolycka. Jippi. Istället kom vi till hotellet Redland Park vilket var som att komma in på ett engelskt gods. Totalt lugnt och harmoniskt. Här skulle vi verkligen kunna ladda våra batterier. Vet inte om det var ödet, men jag fick bo med en sydafrikansk tjej som också kommit åtta i loppet och dessutom på samma tid som mig. 6 timmar, 57 minuter och 33 sekunder. Det sista var vi inte helt säkra på, men vi tyckte att sammanträffandet ändå var ett roligt faktum. Vi fick en sen lunch och sedan behövde vi inte göra så mycket mer. Vi gick ned, och då menar jag ned, för att köpa små flaskor med vatten som vi kunde ha till langningen. Över ett industriområde svävade en röd liten ballong i ett långt snöre. Det. It. Klart tanken slog mig. Hittade inte affären så det fick bli den lokala macken. Ett av biträdena ville ha kort på oss till sina barn. För så är det här. Man ser fram emot loppet. Detta är något riktigt stort. Något som staden värnar om. Och de kommer heja iväg oss på söndag. Hela staden. Folk stannade på gatan och frågade var vi kom ifrån. Här är vi löparhjältar. Och inte bara vi. Alla som springer detta långa och tuffa lopp. Under middagen var det stor språkförbistring. Eller rättare sagt missförstånd i hur mycket upp och ned det egentligen är i detta lopp. En kille från Ukraina hade en väldigt avvikande mening. Vi testade med google translate. Men när jag hade fått för mig att Langos kom från Ukraina och inte Ungern och google påstod att hans nationalrätt var mangos tog jag kväll. Läste sedan en himla massa bok. Somnade sedan i ett totalt lugn. Sov nio timmar. Superskönt.
Nu på morgonen gav jag mig iväg på en morgonjogg. Ner till starten som går precis utanför stadens Cityhall. Min gröna t-shirt fick folk att nyfiket följa mig med blicken. Ge mig hejarop. Vid starten som permanent indikerar att den gick där för första gången 24 maj 1921 hade staden börjat vakna. Fruktstånd. Läktare byggdes. Staket sattes upp. Pirr i magen. Jag joggade runt lite och sedan tillbaka. Där blev det lite fel. Saker ser som bekant inte likadana ut från andra hållet. En liten pojke sprang ifatt mig och bjöd in mig till deras kyrka. Nästa lördag dock. Snart såg ingenting ut som jag kom ihåg det och kilometrarna började bli fler än jag önskade Stannade en bil och frågade. Visade sig att hotellet låg på andra sidan dalen. Men jag hade tur. Jag fick lift dit. Landade direkt vid frukostbordet.
Sedan har det mest handlat om att ladda. Fylla langningsflaskorna med sportdryck och cola. Tejpa fast gels. Läsa bok. Äta. Hänga vid poolen. Umgås med alla de andra gröna löparna. Softa. Försöka att inte vara nervös. Typ sådana saker. Men det är väldigt hemtrevligt här. Kan inte vara annat när en äldre dam steppar in i ditt rum, kallar sig housemama och har en stor hög med fluffiga hotellhanddukar staplade på huvudet. Imorgon gäller det. All träning är gjord. Bara leveransen är kvar. Leveransen och belöningen. Det kommer bli tufft. Men också kul. Vi ses i Durban.
