Så kunde ännu ett spännande Löparäventyr läggas till handlingarna. I helgen har vi varit i Skottland. 16 personer med olika bakgrunder, förväntningar och ambitioner. Ambitioner när det gällde loppet som skulle springas. Förväntningar på vad vi skulle få uppleva i landet. Det visade sig att många hade träffat varandra innan på Löparäventyrets tidigare resor. Montenegro. Berlin. Irak. Libanon. Polen. Det bästa betyg man kan få. Att man vill åka iväg på liknande äventyr igen.
Vi började med nummerlappsutdelningen. Man kunde inte kalla den en mässa. Men det fanns ett ställe man kunde köpa gels på. Det fanns även tre bord där beachflaggorna visade att det var support för olika typer av sjukdomar. Själva utdelningen av lapparna. Den gick allt annat än smidigt. Kön var lång. Längre skulle den säkert bli. Helt obegripligt hur de skulle kunna dela ut 35000 nummerlappar på två dagar i detta rum. Det faktumet gjorde att vi snabbt fick luncha på det som erbjöds i den anslutande cafeterian. Macaroni cheese med pommes utan spår av grönsak. Trekantsmackor och chips. Vi tog traditionen dit vi kom, och det finns ju faktiskt en trekantsmacka för varje smakriktning. Det är något man ska äta när man är i Storbritannien. Ett snabbt ombyte på gatan och sedan var vi iväg på en joggingrunda genom staden.
Tog inte riktigt toppen då vi ville hinna en sväng inne i staden. Turen gick längs Holyrood palace och det kontroversiella och enormt påkostade parlamentet som trots sina ynka 14 år redan är upptaget på Unescos världsarvslista. Därifrån uppåt längs Royal Mile förbi bland annat S:t Giles katedralen och fram till slottet. Det rundade vi där det ligger på en klippa mitt i staden. En klippa som är en slocknad vulkan och hade en fin väg runt omkring sig genom grönskan. Jobbade oss upp till huvudgatan igen och ner till bussen där vi nästan i farten hoppade in för att ta oss till nästa punkt på programmet. Resan gick genom ett böljande landskap genom byar precis så som man hade föreställt sig Skottland. Målet var Glengoyne destilleri. Vi var dock sena. Det fick vi minsann berättat för oss av den unga guiden i skotskrutig kjol. Hon bjöd oss först på en whiskey och tog oss sedan i ett rasande tempo genom anläggningen med kar i trä och kopparblänkande destillationskärl. Det var mycket vi inte fick göra där inne. Inte stå på gult. Inte fota. Inte tappa kepsar i jäskaret. Vi vågade inte annat då hon hade en träpinne i ena handen som hon slog på inredningen med när hon ville markera något. Men whiskeyn var god, den anrika produktionen kändes genuin och det var intressant att få reda på att 70% av whiskeyns smak kommer från tunnornas trä.
Framåt kvällen kom vi fram till Irvine där vi skulle bo. Började med en middag där vi testade de lokala specialiteterna. Black pudding. Beef steak pie. Fish and chips. Allt väldigt gott och rikligt. I Skottland används inte mycket färg för att piffa upp husens fasader hade vi blivit varse under vår färd. Men i Irvine fick vi kvartera in oss i ett eget turkost litet hotell. Det var bara vi som bodde där och efter en promenad runt centrum och den vackra kyrkan somnade vi gott efter en maxad dag där vi hade fått uppleva en bra bit av Skottland.
Min klocka ringde lite tidigare än de andras för att jag ville morgonjogga och reka omgivningarna. Det fanns en flod, men inte så många broar. Visade sig att det bästa alternativet var den som gick genom köpcentret. Hämtade upp ännu en morgonpigg löpare på hotellet efter halva rundan och tillsammans kollade vi in hamnkvarteren. Sedan blev det en full engelsk frukost. Korv. Vita bönor. Ägg. Bacon. Även busschauffören var involverad i tillredningen av frukosten. Ute var det dimma och regn. Kändes ok när detta bara pågick i en timme och vi hade fått se Skottland så som det brukar vara. Sen blev det sol igen.
Åkte till Ardrossan för att ta färjan över till Arran. Det var det många fler än vi som skulle. Busschauffören pallade inte att stå i biljettkön så han lämnade oss för dagen och gav mig sitt kontokort. På soldäck njöt vi av överfarten till den ö som sägs vara ett Skottland i miniatyr. I Brodicks hamn bytte vi direkt färdmedel till lokalbuss. Det var det också många andra som gjorde. Detta resulterade i att den blev 15 min sen. Detta körde chauffören in på en hisnande färd på små slingrande vägar. Så snabbt att det som normalt sett skulle ha tagit 18 minuter bara innebar en 4 min försening när vi klev av söder om Corrie. Där började vandringen med inslag av löpning upp till Goats fell. Vi tog oss upp genom en dal där naturen liknade de svenska fjällen. Så betyder också Goats fell just Getfjället.
Stärkta av energi från den fina utsikten beslutade vi oss att ta leden ned till Brodick som skulle bli längre, men ta oss tillbaka dit vi egentligen skulle. På vägen ned öppnade sig en helt annan inramning. Vägen upp hade vi varit i princip ensamma i dalen förutom mötet med en man som berättade om var vi borde äta glass inne i Irvine. På andra sidan bergstoppen var det fullt av folk. Kändes som att alla på ön var på väg upp. Hundar. Familjer. Mer eller mindre vana vandrare. Joggade större delen av de 10 kilometrarna ned med en krok förbi Brodick Castle. Det såg gammalt, fint och lite mögligt ut. Nere i Brodick strålade vi samman. Vissa hade gått hela vägen tillbaka. Någon hade liftat. Jag hade sprungit snabbdistans. Köpte trekantsmackor och dricka på affären som vi åt liggandes i det soliga gräset. Ett gäng hade på vägen ned hamnat på det lokala bryggeriet. Vi andra fick smaka. Lagom när färjan skulle gå kom även lokalbussen tillbaka med delen av gruppen som hade spenderat dagen på Arrans destilleri med whiskeyprovning, guidning och shopping av den ädla drycken. Det var en strålande fin dag som sammanfattades uppe på soldäcket under resan tillbaka.
Vi blev avsläppta i Irvines hamn där vi gick till puben för att äta. Irvines äldsta enligt uppgift och grundad 1567 där man skulle äta en specialitet som funnits på menyn i 25 år. Vissa av oss testade denna mördesinbakade kyckling vilken såg ut som en fralla och kom på tallriken i sällskap av potatismos, apelsinsås och stekta morötter. Den var god. Lika god som haggisen vi tog till förrätt. På vägen tillbaka stannade vi vid på det lokala glasstället. Det var heller inget vi ångrade. Spännande och goda smaker. Valde dock Reeses jordnötsglass och salted caramel framför champagne och scotish tablet. Den sista kändes rätt märklig. Speciellt eftersom den lokala firman bredvid reparerade just Ipads, tablets och datorer. Blev ingen sen kväll denna dag heller av förklarliga skäl.
För dagen efter var det racingday inne i Edinburgh. Detta innebar en bussfärd som började 05:00 för halvmaralöparna och 07:00 för maralöparna. Fast vid 07:07 bankade det på min dörr. Alla satt i bussen. Det gjorde inte jag. Mina öronproppar hade visat sig hålla väldigt tätt. Så tätt att klockan hade ringt en halvtimme en meter från mitt huvud. Men efter 2 min satt jag i bussen och mumsade på mitt frukostpaket.
När vi kom till starten inne i centrum verkade det ändå som att de hade lyckats dela ut nummerlapparna för det var mycket folk i rörelse. I högtalaren gick ett mycket opersonligt meddelande på repeat som talade om var man skulle gå. Var man kunde kissa. Var man skulle lämna sitt överdrag. Lät mer som säkerhetsgenomgången på färjan dagen innan. Vädret var mer representativt också. Kallt. Dimmigt. Regn hängandes i luften. Tur att vi skulle springa oss varma. Joggade upp i parken Meadows strax bredvid och ställde mig i starten. Jag såg fram emot loppet. Det sista stora träningspasset inför Comrades. För det var just som ett träningspass jag skulle ta det. Kände skönt efter alla, inklusive denna, tjugomilsvecka jag sprungit på sistone. Jag höll mitt tempo. Jag ökade och sprang snabbt på slutet. Sprang in på typ 3:15. Pigg och glad, vilket jag också fick höra av de medlöpare jag hade passerat sista delen av loppet.
Själva loppet då. Ja det var en upplevelse. Faktiskt ett av de roligaste lopp jag sprungit. Först ned genom stan. Där hade vi joggat på fredagen. Tjej efter tjej passerade men jag brydde mig bara om mitt eget tempo. Längs foten av Arthurs seat. Vidare mot Musselburgh. Längs stranden. Det var blåsigt, men fint att ha havet på ena sidan och typiska hus på den andra. Många var ute och hejade. Vid 10 km fanns en ginkontroll. Den var inte för alla, men jag var ändå inte särskilt sugen. Bredvid fanns några skyltar som påpekade att springa ändå var roligare än att göra squats. Sant. Längre bort en skylt om att det skulle finnas nakna killar nästa kilometer. Såklart inte sant. Fast ett skratt ger energi. En löpare i en rosa apkostym. En annan klädd som elefant. Såklart somliga i kilt. En utklädd till ett ägg och vännen till en höna. Oklart vem som kom först i mål. Vid 30 km rundade vi ett slott där det spelades säckpipa. Dimman började lätta och det blev varmare. Medvind. Energin på topp. Det fanns mycket gott godis längs banan. Här fick man ta godis av små barn. Tillbaka mot mål. Man mötte löpare. Jag fick heja på fyra ur vårt gäng. De sista kilometrarna var lätta. Så glad för den känslan. Skönt. Nu var det också strålande sol. Den avnjöt vi tillsammans med kakor. Här ska man äta shortbread. Jag hade tur och fick en halv kartong trasiga helt gratis. Det var svårare att ta sig tillbaka till stan. Hela Musselburgh var avspärrat.
De som sprungit halvmaran hade varit inne i Edinburgh många timmar. Hade hunnit fira sina insatser på olika lokaler. Shoppat. Hittat en lokal matfestival. Klättrat i flaggstänger. Provat roliga hattar. Utökat sin samling av glas från olika städers Hard rock Cafe. Väntat på oss. Vi hittade snabbt en restaurang där vi kunde avlägga våra racereports, och vilket gäng jag haft med mig, idel pers och positiva upplevelser. För att höja stämningen under bussresan hem tänkte jag köpa ett gäng lokala öl att bjuda mina medresenärer på. Visade sig vara stängt där jag tänkt uträtta detta. Fick bli en sprint för att uträtta ärendet vilken lyckades. Vi hade varandra på länk mellan bussarna där vi bland annat genomförde en tävling vilken min buss vann, innan vi blev avsläppta i Irvine.
Vi gick direkt till den lokala puben. Eller inte direkt. Vi hittade en fin bakgata som kallades för heritage trail. Den var 150 meter lång och i andra änden träffade vi en tjej som avslutade sitt telefonsamtal och guidade oss till de hak i Irvine hon kunde rekommendera. Vi startade dock på den mer lugna puben med att dela reseupplevelser och ha ett litet after raceparty. Sedan gick vi vidare till den mer högljudda klubben där det var karaoke och ett gäng locals som blev mer än glada då vi utgjorde ett roligt inslag i Irvines uteliv en söndagskväll. Gick även en sväng till nästa klubb. En upplyst lokal där den yngre befolkningen höll till och drack en specialitet som hette jägerbomb i specialdesignade glas för ändamålet. Vi blev inte särskilt långvariga, men dansade lite med kidsen, och kände sedan att vi hade gjort Irvine. Gick tillbaka till vårt turkosa hus för att vakna upp till den sista morgonen.
Den avslutades med ytterligare en brittisk frukost och kaffe ute i solen. Nej det här med att Skottland bara skulle vara regnigt och grått det stämmer inte alls. Nej det har visat sin bästa sida. Den soliga och genuina sidan. Landet där folket pratar ett språk som är helt obegripligt. Landet som har massor av skorstenar på samma tak. Landet där haggis faktiskt är något som smakar riktigt gott. Landet som består av gröna dalar, kullar och berg precis som på bilderna. Landet där somliga faktiskt går med kilt på riktigt till vardags. Landet där tre minuter faktiskt kan betyda en halvtimme. Landet där vi egentligen inte var så himla mycket i Edinburgh när det kom till kritan, men som är en himla mysig stad där alla vägar leder till borgen uppe på den slocknade vulkanen. Landet där marathon- och halvmarathonbanan går nedför just en av de vägarna. Landet där vi har upplevt ett fantastiskt Löparäventyr ihop.