Det är klart man inte blir supertaggad när man i godan ro sitter i Kiev och väntar på en flight hem och inser att flygplanet flugit iväg. Utan oss. Det hände mig i början av mars på väg hem från Israel. Klockan var åtta på kvällen och kommande dags åtaganden passerade revy. Gick till transferdesken. Som tur är hade vi rätten på vår sida. Det var inte vi som var förvirrade utan det flyg vi kom till Kiev med varit försenat och att hinna med nästa hade varit en omöjlighet. Puh.
Fick ett dokument och blev hänvisade en trappa ned. Där satt det många väntande i samma situation och nästan lika många tjänstemän i kuren där vi skulle få hjälp med hotell, taxi och övrigt arrangemang för vår vistelse i Ukraina. Löste sig rätt snabbt och vi satte oss i en taxi ihop med en vitrysk kvinna och hennes pratglade lille son. Vi blev körda till en närliggande förort till flygplatsen. Rullade in till ett litet hotell bredvid ett stort plåthus som liknade en ishall.
Vi fick nyckel till rummet och matkuponger för middag och frukost. Undrade dock varför vi hade fått tre av varje. Vi var ju bara två. Påpekade detta. Då visade det sig att vi även hade fått ett familjerum, för vi var ju tre. Hon trodde nämligen att Vitryssens lilla son tillhörde oss. Vi motsatte oss den plötsliga adoptionen och fick byta rum med dem. Vårt rum låt i ett annex som även verkade fungera som mottagningen till en vårdcentral, med tanke på bilderna i broschyrerna och skrivbordet i entren.
Vi gick direkt till restaurangen. Interiören var som tagen ur en film av Roy Andersson. Passade på att äta lokal mat vilket blev ukrainsk borstj, alltså rödbetssoppa, och pirogi där det senare är typ dumplings. Att dricka beställde vi något som hette stewed fruit vilket såg ut som äppeldricka men smakade rökig tjära. Sedan fick vi en god natts sömn i vårt oväntade hotellrum.
Gick upp tidigt för att hinna morgonjogga. Det var inte min den mest inspirerande joggen. Som ni förstår är en förort nära en flygplats varken naturskön eller översållad med sevärdheter. Lägg även till slask och smältande grå snöhögar. Några väntade på bussen. Den lokala kiosken var öppen. Huskropparna såg exakt likadana ut och rätt färglösa. Kanske lite som man tänker sig en rätt trist dag i ett östeuropeiskt land.
En frukost hann vi även med. Man kunde beställa lite olika grejer. Müslin med varm mjölk var sådär. Omeletten helt ok. Pannkakorna annorlunda. Vi kom med flyget och hade fått en Ukrainaupplevelse på köpet.
Men detta oväntade avprickande av land hindrar ju inte att jag ska dit igen. Att vi ska dit igen. I år. I september. Då blir det ett nytt spännande Löparäventyr där du kan följa med. Under vilket jag hoppas du vill följa med. Men då ska vi inte till en sömnig och grå förort till Kiev. Nej inte ens nära. Vi ska till Lviv. Till Lviv med sin underbara arkitektur och rika historia. Och inte bara dit, utan till Frankivsk, en närliggande stad i regionen, och springa dess halvmara där även distanserna 5 och 10 km erbjuds.
Inte nog med allt detta. Vi ska även åka på utflykt till slott och kloster där vi delvis kommer att springa för att uppleva dessa spännande omgivningar. Jag ser oerhört mycket fram emot detta som jag lovar kommer bli en upplevelse och resa utöver det vanliga. Där vi ska uppleva den spännande delen av landet. Där vi ska sätta ett färgsprakande avtryck. Med och utan löparskor.
