Om man går och lägger sig vid 20:00 får man nästan en hel natts sömn trots att klockan ringer 02:45. Om man dessutom bor på något som är i klass med ett lantligt gods är sömnen dessutom av bästa kvalitet. Läser man även tidningen Spring som kvällslektyr, ja då har man verkligen laddat på bästa sätt. Lägg även till en god middag, en öl för att maxa kolhydratintaget samt lite godis så har du det.
Jag var alltså pigg och utvilad i söndags när jag denna tidiga timme åt frukost. Vi packade in oss i minibussarna för att ta oss de få kilometrarna till starten. Det blev inte helt harmoniskt trots att vi slapp att åka tio mil från Durban. Men efter några tvärnitar, felkörningar och upprörda samtal på afrikaans så kom vi in på VIP-parkeringen i anslutning till Pietermaritzburg Cityhall. Utanför slussades resterande 20 000 människor in i sina fållor.
En kvart innan start fick vi i eliten gå ut till starten. Med betoning på gå. Vi hade fått tydliga instruktioner att inte jogga då det tydligen kan resultera i kravaller. Och det är ingen bekväm känsla att stå längst fram i detta prestigefyllda lopp vilket har pågått sedan 1921 och till minne av stupade i första världskriget. Inte bekvämt när 20 000 andra också vill stå längst fram. Men stämningen när alla sjunger med i sångerna som spelas. Bland annat den traditionella Zulusången på stamspråket. Då får man gåshud. Och när tuppen gal tre gånger efter att de spelat Chariots of fire. Tuppen är tecknet för att starten går. Klockan är då 05:30 och det kommer vara mörkt ännu en timme till. Då är det dags. Dags att springa det som efter ett nytt slut på banan skulle vara 90,2 km. Ett dagsverke. Lite kortare i tid för vissa, men desto längre och mer krävande för andra.
Det är verkligen läskigt på riktigt när man springer iväg och måste koncentrera sig på att inte snubbla och bli översprungen. Första kilometrarna är platta. Det är kallt. Säkert nedåt 10 grader. Jag sprang i linne och korta tights från början. Somliga andra såg ut att vara på väg ut på en polarexpedition. När solen går upp efter någon timme eller två och man har passerat den sista kyliga dalgången finns det lådor att kasta sina överdrag i. De ges till behövande. Att de sociala klyftorna är oerhört stora i Sydafrika syns inte bara i samhället i allmänhet utan även genom att betrakta loppets åskådare. Och åskådarna, de är många. Här går de man ur huse för att heja fram alla löpare. Att loppet går på avspärrade vägar är inte ett problem. Detta är något man värnar om. Är stolta över. Redan klockan sex är det flerdubbla led av publik längs banan. Faktum är att det finns inga publiktomma sträckor. Det är helt otroligt. Jublet är stundtals öronbedövande. Man får springa i mitten av banan för att undvika att någon vrålskriker i örat. Nummerlapparna har deltagarnas namn vilket höjer upplevelsen. Go Frida. You can do it. Frida, you are beautiful. Fridaaaaaaaaa.
Vi i team Nedbank hade vår egen langning. Tyvärr fick jag inte alla mina flaskor då de hade rört ihop logistiken. Något som kan sänka den bästa. Som tur är finns välförsedda energistationer nästan var tredje kilometer. Energidryck och vatten i plastpåsar. Ni vet sådana man kunde frysa in isglass i när man var liten. Väldigt praktiskt. För den sugne finns även kalla potatisar. Men även godis, apelsiner, bananer, och grejer. Jag hade dock några extra gel med mig i min sport-BH. Faktum är att min energiplan fungerade väldigt bra. Jag fick ingen direkt svacka. Magen skötte sig. Satte mig bara i ett dike två gånger. Den var visserligen som en gasballong sista milen. Men jag skulle inte vilja påstå att det saktade tempot.
För planen höll. Den innebar att hålla det tempo jag höll 2014, 4:41/km, vilket genererade en sluttid på 6:57:33. Något fortare skulle få bli en bonus. Placeringsmässigt hoppades jag på att det även i år likt de tidigare åren skulle resultera i en placering i nederkanten av topp 10. När jag var på plats för några dagar sedan visade det sig dock att banan inne i Durban hade förändrats något i och med att målgången skulle ske på ett annat ställe. Men tempot skulle jag hålla enligt plan. Även om detta var ett downyear så innebär det inte bara nedför. Absolut inte. Man ska ca 1400 m uppåt och 2000 m nedåt allt som allt. De första 60 kilometrarna är toppar och dalar och det finns inget riktigt platt. Sedan i princip nedför med platt på slutet. Tog det lugnt i uppförsbackarna. Små små steg. Inte bli trött. Sprang sedan på nedför. Det kändes himla bra.
Det är alltid skönt att veta vilken position man har men jag visste att det är omöjligt att lita på publiken. You are top ten. Thirteen. Definitely better than nine. Great, you are seventeen. Psykologiskt nedbrytande. Struntade i vad folk skrek åt mig. Men litade på supporten i Nedbankteamet. Det skulle jag inte heller ha gjort. Många olika bud där också. Men mot slutet körde en motorcykel ifatt mig och sa att de räknat in mig som tolva. Då beslutade jag mig för att verkligen börja kriga. Hade sprungit om flera tjejer senaste timmen och nu blev jag oerhört fokuserad vilket gjorde att jag även orkade öka tempot. Detta resulterade i att den sista milen blev den snabbaste. Visserligen nedför och sedan sista kilometrarna platt. Men med krossade ben. Utför dödar. Plockade en tjej direkt, sedan en vid 10 to go, en vid 5 to go och när det var mindre än en kilometer kvar såg jag en till. Kämpa kämpa. Visade sig vara en löpare jag teoretiskt sett inte borde vara snabbare än, men detta lopp kan bryta ned den bästa. Publiken utanför stadion skrek att jag var tolva. Det kunde ju inte stämma. Sprang in på stadion och trodde jag var nia. 07:03:56. Men var trettonde tjej. Antiklimax.
En liten stund av depression och lättare kramper i fötterna. Jag hade hållt tempot. Men det hade varit ett snabbt år. Många snabba tjejer. Fantastiska insatser. De som satt inne i fållan med rosor hade resultat jag inte är tränad för. Och man tävlar mot sig själv. Hade jag gett mig ut snabbare hade jag kanske inte hållt hela vägen. Men det hade jag gjort nu. Och jag hade inte haft någon svacka. Jag hade haft en mycket bättre känsla än 2014 när jag var en av dem inne i fållan. När jag hade insett allt detta så var jag glad och nöjd över mitt resultat. Nöjd över att ha kommit i mål som 256:e person av alla 20 000 startande. Nöjd och glad över att ha fått ännu en silvermedalj vilket man får om man klarar detta tuffa race under 7:30.
Det är förunderligt hur man kan springa en mil på högt tempo med åtta mil i benen men sedan vara helt skadeskjuten efter målgång. Knappt kunna ta ett steg till. Kroppen stängde av. Fötterna krampade. Det var ingen fin syn när jag tog mig upp för trapporna och till Nedbaks loge där det fanns mat och dricka. Men det jag behövde var en toa. Big time. Magen rasade totalt. Ingen var gladare än jag att det hände först efter loppet. Nu skulle ni kunna få en ingående beskrivning på exakt hur eftermiddagen och kvällen förlöpte. Skippar den. Men undrade vad det var för rävgift i gelsen som jag hade tryck i mig. Vad kom det röda ifrån. Vad var det som mullrade i magen. Jag gick på toa var tionde minut. Tjejen som ansvarade för toaletten såg obekväm ut när jag kom ut efter sjuttio elfte gången. Frågade om det hade varit ett war out there. Nej men det pågick ett i min mage. Efter någon timme kunde jag ta mig till bussen i alla fall. Men medan en av våra löparvänner oavbrutet pratade om vilken mandelmjölk som var bäst att dricka när magen har skurit samt kadens hos ultralöpare versus andra löpare då flackade min blick mest för att hitta en lämplig buske.
Mina toabesök fortsatte hela kvällen om än inte lika frekvent. Det är märkligt hur mycket som egentligen kan finnas inne i en kropp. Fast jag kände mig lite vek efter omständigheterna. Mat var jag heller inte särskilt sugen på. Men kämpade i mig en del av det som bjöds på grillbuffen som serverades utanför hotellet. Där samlades vi alla i teamet. Berättade för varandra hur dagen hade varit. Toppar. Dalar. Apor som hade kastat mango från träden på deltagarna. På något ställe hade en ambulans brakat mitt in på banan. Om vädret som ju faktiskt hade varit jättebra. Solen visade sig inte på klarblå himmel många stunder. Det hade nog också varit detta som bidrog till svårigheten att komma topp 10. Det var liksom inte lika många som hade brakat ihop på slutet som det brukar. Nick vår teamledare var på bästa humör. Han fyllde dessutom år. En fin tårta kom in på bordet. Likaså någon namibisk rom. Den hade han minsann druckit innan han vann något numera preskriberat mästerskap. Nick som själv har vunnit Comrades. Han trugade i oss av romen. Vi sjöng och skålade för honom. Han skålade för oss. Det är en upplevelse att få vara en del av detta.
Om jag kommer köra igen. Jag vet inte. Det är ett tufft lopp. Det är mycket press. Det är mycket prestige. Det är en lång väg mellan Durban och Pietermaritzburg. Det finns dessutom så mycket andra lopp. Men ska man någon gång springa ett ultralopp. Då ska man springa Comrades. Det är något väldigt speciellt. The ultimate human race. Frågar ni mig i höst är jag rädd för vad jag svarar. Eller ännu mer sannolikt nästa. För jag vet inte om jag vill köra ett uprun. Fast kanske. Eller nej. Jag lämnar det osagt. Tack och hej. Nu väntar min belöning. Mot Mozambique.
