jul
Till att börja med passar jag på att tacka alla som hört av sig med fina, värmande och peppande kommentarer efter söndagens lopp. Jag svävar fortfarande fram lyft av er. Svävade fram lätt på just benen gjorde jag inte direkt efter utmaningen på 100 km utan haltade mer omkring likt något skadeskjutet gods. Men återhämtning är min superkraft och dagen efter gav jag mig ut på en jogg. Det var bara två kilometer och egentligen kunde jag ha skippat det. Men att sträcka ut benen med en jogg eller promenad är det bästa man kan göra för att få tillbaka sin vanliga funktion. Dessutom var jag alltför trött i huvudet för att komma på ett skäl till att bryta min runstreak som pågått sedan i januari. Så det var lika bra att köra. Dagen efter likaså. 2 km som kändes lite mer obehindrade innan vi packade in oss i vår campervan och drog till Åre. Nu var det dock Björns tur att få utmana sig.
Detta nya liv med roadtrippande i en California Ocean är så härligt och praktiskt. För lunch svängde vi av mot Laxön vid Älvkarlebys kraftstation. Det var en bra grej då området bestod av röda kulturhus, konst, forsande vatten och en trevlig lunchrestaurang med uteplats. Fanns mycket att se och njuta av för ett längre stopp men nu var vi på väg till Åre lite tvär åter då vi helst ville förlösa fripassageraren i Norrköping även om förlossningsväska, babyskydd och sådant man behöver för nedkomsten var med på färden.
Att fricampa i Jämtland är ingen lätt grej vilket är allmänt känt. Varenda liten vägsnutt är privat och man inte får stå på parkeringar över natt. Men Björn hade en plan. Som sjuåring var han vid Ristafallet några få mil från Åre och ville gärna återse det. Det blev helt perfekt då det låg en camping precis invid. Med sin bredd på 50 meter och 14 meters fallhöjd i Indalsälven är det av somliga klassat som Sveriges vackraste. Jag är villig att hålla med.
I Åre var det fullt ös i samband med den pågående Bikefestivalen. Tävlingen skulle gå av stapeln först dagen efter men det innebär att man tränar i de backar som cyklisterna med sina heldämpade cyklar ska ta sig ned för. Och man vill ha tränat innan. Det är brant. Det är rötter. Det är stenar. Det är hopp. Det är helt enkelt brutalt och särskilt just i denna etapp under Swe Cup Enduro. Där skulle min Björn alltså ned. Dessutom regnade det vilket gjorde saken ännu mer riskfylld. Jag hängde i vanen innan jag till lunch anslöt mig till hans cykelgäng då det dessutom hade slutat regna och solen sken från en klarblå himmel. Åt pasta på ett ställe med sjukt stora portioner. Jag var den enda som åt upp. Vi kan minsann äta jag och fripassageraren.
Mitt mission under dessa dagar var att läsa bok, titta runt och ta det lugnt. Lyckades ganska bra och kroppen kändes även rätt ok att promenera med. På kvällen gick vi bet på ställe för att stanna över natt både i Duved och Tegeforsen men landade på Åre camping vilket blev jättebra. Gick först det som skulle vara den korta stigen ned till sjön men visade sig vara en lite längre fast fin väg. Verkade inte som vi hade några i hasorna så klädde av oss nakna för att bada. Vi gick ut. Fortsatte gå ut. Lite till. Blev ännu grundare. Nej det gick inte att bada om inte målet var att rulla runt i den dyiga botten. Blaskade ändå av oss och får ta det njutningsfulla nakendoppet vid annat tillfälle. Grillade och njöt av en lugn kväll. Det har inte varit så många sådana på sistone.
Torsdagen innebar raceday för Björn. Tävlingen kändes smått oorganiserad då PM:et kom klockan 03:00 natten innan och startordningen var måttligt rörig. Jag gick ut och joggade och kroppen kändes super. I princip återställd. Vilken känsla. Skulle ha kunnat sprungit långt men nöjde mig med sex kilometer längs sjön och kryssandes lite runt i byn. Nu inne i graviditetsvecka 40. Kroppen är fantastisk. Sedan satt jag på en kulle och läste bok i väntan på att få se honom komma ned i den andra banan. För de som inte har koll, vilket jag inte heller hade tidigare, består en tävling av 5-6 olika banor där tiden tas mellan toppen och slutet och läggs sedan ihop. Däremellan får deltagarna cykla uppför till nästa start i egen takt. I Åre fick de dock ta sista biten upp till toppen Åreskutan med lift. Han kom ned välbehållen, trött och nöjd över aktuell sträcka. Dock hade de fått vänta en timme där uppe på att starta för att någon hade kraschat. Senare under dagen blev det åskvarning och i kombination med förseningen blev de två sista sträckorna strykta. Men lika för alla. Himlen öppnade sig för skyfall och efter en hamburgare drog vi söderut. Nu kanske detta låter helt misär men Björn hade haft kul, och snart är det dags för ny tävling på annan ort, och då ska vi dit hela familjen.
Att åka på nya vägar är kul och så var det för oss då vi tog höger innan Östersund för att åka väg 321 via bland annat Hallen, Månåsen och Myrviken. Ni hör. Ställen man inte visste fanns. Ställen med massa spännande att titta på. Pittoreska kyrkor. Vackra vattendrag och sjöar. Roliga skyltar. Skrot. Sömniga centrum. Underbart. Såg ett stort berg ute i Storsjön och strax skylten Hoverberg. Där svängde vi av. Hittade snabbt en sjö där det redan stod en husbil och vi hann precis fram till en magiskt fin solnedgång vid det spegelblanka men kalla vattnet. Kallt skulle det visa sig när Björn behövde ett bad och jag stod och tittade på. Perfektion ändå. Vi fällde upp taket. Bäddade och kröp upp i vår säng. Underbart.
På morgonen drog jag ut på min jogg. Fanns en grotta i närheten, men ingången var via ett schakt med ett torn ovanpå. Dit kunde man låna nyckel men inte förrän kiosken öppnade 10:00. En skylt visade också till vandringsleder och utsiktsplats på toppen plus flera andra natursköna möjligheter på berget. En pärla värd att söka upp. Bara det att möjlighet för span av sjöodjur skulle finnas och var markerad som en specifik plats. Bara det. Får bli en annan gång. Eller att ni hinner dit före mig och rekar med avläggande av rapport till mig. Tre kilometer in på kontot och sedan frukost i bilen innan avfärd hemåt. Fortsatte på småvägar där skidfostringsorten Åsarna passerades och Färila var ett väldigt vackert ställe värt att stanna till på. Men vi tog paus för lunch i Järvsö som vi gillar sedan tidigare.
Senast vi var där hade Järvsö handelsbod fullt men nu hade vi mer tur. Där är i princip all mat lokalproducerad och tillagad på bästa sätt. Björn åt den godaste hamburgare han ätit i sitt liv enligt uppgift och jag ett rimmat och rökt kött med lokala primörer tillredda på olika sätt. Kocken kom ut och berättade om maten och apelsinläsken från Mora hälldes upp av servitör i vinglas. Lunchlyx. Sedan var det fem timmar i bil och inget särskilt mer att berätta. Men praktiskt att kylskåpet är igång för kalla drycker och att vi hade skafferiet fyllt av godsaker. Humöret var på topp hela tiden. Melodikryss och sommarpratare på det så har ni konceptet. Men nu ska vi hem och vänta på fripassageraren innan nästa äventyr. Kanske. För det beror på hur länge du har tänkt att stanna där inne.
