Att springa en mara är lättare än att föda Klara

Att springa en mara. Att springa en och en halv mara. Det är ingenting mot hur det var att föda Klara. Men så oändligt underbart ändå. Antar att de flesta kvinnor säger samma sak efteråt. Att det var så värt det. Smärtan glömd. Som en plötslig minnesförlust. Den känslan. Att glömma smärtan. Känna lyckan. Den går ändå att jämföra med känslan efter ett löpt lopp. Detta lopp var mitt bästa. Det med bäst vinstutdelning. I söndags när Björn och jag fick Klara.

Att vi har sprungit 500 mil ihop varav 100 km i SM inne i v39 vet ni redan. Den osannolika resan har jag berättat om. Den som ingen inklusive jag hade trott var möjlig. Dessutom höll jag en runstreak ända in i kaklet. Natten mot lördag åkte vi till förlossningen. Då jag hade regelbundna, som jag trodde, värkar. För hur ska man veta hur sådana känns när man aldrig haft dem innan. Vad är liksom skillnaden på en sammandragning och en värk. Jag hade ingen aning. Och vad är ont. Min smärttröskel är hög. Bäst att åka in. Jag var öppen 3 cm och huvudet fixerat. Blev hemskickad med två värktabletter och en sömntablett. Hjälpte föga. Sov i princip ingenting. Söndag förmiddag. Vi tog en promenad. Kändes skönare att gå än vänta på värkarna sittandes i soffan. Testade jogg. Visade sig vara ännu bättre. Blev två för dagen sköna kilometrar. Yes. Efter lunch åkte vi tillbaka. Öppen 4 centimeter och vi fick stanna. Hurra nu var det verkligen något på gång. Fyra dagar över tiden och processen kom igång på egen hand. Nöjd över att slippa bli igångsatt, vilket visserligen skulle ha inträffat redan på onsdag på grund av mina 43 år, blev vi inskrivna på förlossningen.

Kommande timmar hände inget särskilt. Det kom värkar. Traskade runt med en gåvagn vilket var skönare än att sitta. Mätte blodtryck. Framförallt var jag trött av sömnbrist. De satte in ett påskyndande dropp på eftermiddagen. Värkarna blev intensivare. Gjorde ondare. Försökte med att duscha som lindring. Även bada badkar. Testade lustgas. Kändes som att röka vattenpipa vilket jag brukar göra i Marrakech. Men smärtstillande. Nja. Kanske lite. Mådde illa i samband med varje värk. Usch och blä. Lade en spya. Björn som hade filmat innan och glömt stänga av telefonen i fickan har den ljudinspelad. I ett obevakat ögonblick tog han även chansen att testa gasen. Började asgarva. Men snart var det inget kul längre. Det gjorde ont på riktigt. Hängde över gåvagnen. Bävade för nästa värk. Då jag inte ser någon prestige i att genomföra en förlossning utan bedövning blev jag lättad när de ringde narkosläkaren som kom och lade en ryggmärgsbedövning. Framförallt hjälpte den mig att få återhämtning mellan värkarna. Var så oändligt trött. Det var nu bara två minuter mellan varje och trots att det gjorde ont även bedövad lyckades jag somna in gång på gång när det var lugnt. Tydligen hade jag härdat ut länge utan. Men hittade absolut ingen anledning att plåga mig själv. Fick bedövningen runt nio på kvällen och sen tog det inte lång tid innan det hände saker på riktigt.

Nästa etapp. Krystningsarbetet. Den fasen var inte alls lika jobbig och smärtsam. Stor skillnad i känsla när man själv kunde ta i. Känna att något hände. Somnade även här mellan krystningarna. Befann mig i något slags gränsland mellan vaken och sovande. Så snart krystningsvärken kom var jag dock med i matchen med besked. Hörde mig skrika sådär som föderskor gör på film. Kände hur mer och mer av huvudet kom ut. Gled in igen. Tog i igen. En dragkamp. Tror det tog ungefär en timme, kanske en och en halv. Men fem minuter innan midnatt den 18 juli kom hon ut. Klara. Resten av kroppen efter huvudets förlösning var en barnlek. Som att en slemmig fisk gled ut. Fick dra upp henne själv på bröstet. Pyttelilla Klara med betoning på liten. 2655 g men ändå 48 cm lång. Något större hade jag heller inte varit sugen på att klämma fram. Men när hon sedan låg där blev jag pigg. Energi kom från oväntat håll. Björns och min lilla krigare tog bröstet direkt. Ammade i en timme och en kvart. Hon fattade grejen. Här gäller det att äta upp sig snabbt för att få komma hem. Medan jag ammade kom moderkakan ut. Vilken grej. Vilken matsäck. Fikabrickan prydd med flagga till oss. Den omtalade. Sedan mot BB. Då var klockan ganska långt efter midnatt. Dimman hade kommit tillbaka. Det var längesedan jag hade sovit.

Nu är det onsdag lunch och vi väntar på att få åka hem. Tre dygn här. Extramatning med kopp. Inte lätt. Det första kladdiga bajset. Svårt att torka bort från rumpan. Solsäng i ett och ett halvt dygn för att få bort lite gulsot. Amning. Klara har varit en hejare på att få igång mjölkproduktionen. Knappt ingen sömn för mig här heller. En bubbla. En bebisbubbla där Klara är huvudperson. Vilken hon också kommer vara framöver. Någon undrade om de låst in mig på sjukhuset för att hindra mig ifrån att springa. Men faktum är att jag ändå hade tänkt bryta min runstreak. Den är egentligen inte viktig för mig. Men det var coolt att faktiskt ha kunnat springa varje dag fram till samma dag som förlossningen. Nu är jag nyfiken på den så kallade mammaeffekten. Ta upp mina löpande mål igen. Fokusera på vad jag gör av träningstiden. Vad jag gör av de mil som kommer att finnas till hand i veckan. Fast som sagt, nu är Klara bossen och jag är övertygad om att det kommer bli succé. Välkommen till oss älskade barn.